(1)
Jag har hållit på aktivt med att fotografera natur utan uppehåll i mer än 40 år… Den glöd jag hade när jag låg där som nybörjare i slutet av 1970-talet och gjorde mina första bilder på vitsippor, samma glöd har jag även nu, mer än 40 år senare. Om lite drygt en månad är det dags att dyka ned bland vitsipporna igen, för att njuta av nya visuella möten och ögonblick. Nya bilder på vitsippor blir det ju hela tiden, utan några större bildmässiga upprepningar. Visst upprepas motiven hela tiden i mitt fotograferande, men jag hittar hela tiden fram till nya bilder – nya helheter och uttryck.
Jag tröttnar aldrig på vitsipporna – eller blåsipporna, rådjuren, tornseglarna, trollsländorna, hararna. Eller vinterns spännande is, vårens strömmande vatten, sommarens speglingar i sjön eller höstens färgprakt. Nya år med återkommande motiv. Nästan allt jag fotograferar har jag ju fotograferat även tidigare. Rent motivmässigt.
(2)
Men sällan om man ser det mer bildmässigt. De kära och välbekanta motiven, ibland precis intill huset, ger ju alltid nya bildmöjligheter. Nya fantastiska visuella ögonblick att få uppleva och föreviga. Ljuset är ju heller aldrig det samma. Sedan går ju livet hela tiden vidare, jag blir allt äldre och mer erfaren. Vilket ger ett annat perspektiv, då jag ju är i en annan livsfas.
Något bilderna också kan berätta. För de som letar efter detta och kan se förändring och utveckling. Eventuellt nytillkomna ser oftast inte detta, om man då inte ger sig tid att blicka bakåt. På bilderna från tidigare år och ifrån andra sammanhang.
Det är verkligen inte varje dag man får se något helt nytt att fotografera. Som rördrommen jag fotograferade igår vid Rocksjön.
(3)
Som jag väntat och väntat. Jag fick se rördrom första gången 1981 vid Vejlerne i Danmark. Jag fick sedan höra den tuta i nattljuset två år senare vid Tåkern i Östergötland. Men det skulle dröja ytterligare 35 år innan jag fick fotografera den.
Men det kanske var så att det behövde dröja 35 år innan tiden var mogen för mig att fotografera den. För att jag skulle ha erfarenheten att i bild kunna förmedla det som är så typiskt för rördrommens väsen. Jag tror nog inte det skulle ha blivit några bra bilder på den vid Vejlerne 1981 eller vid Tåkern 1983. Kanske som mest några avbildande upplevelsebilder, men helt utan både känslomässiga och uttrycksfulla kvaliteter. Något jag känner att jag numera kan lyckas få fram i mina bilder – även när jag nu fick uppleva något så ovanligt och svårfotograferat som en rördrom.
Men om det hade dröjt ytterligare något år, så hade det kanske blivit ännu bättre bilder? Helt enkelt för att man ständigt bär med sig en ryggsäck av alla de erfarenheter och misslyckanden man hittills samlat på sig.
(4)
En ryggsäck som blir allt mer välfylld för varje år som passerar. Dessutom hade jag ju också med mig 35 år av visioner och förhoppningar – tror nog jag hade med mig några tusen bildidéer till rördrommen igår. Bilder jag kände att jag ville göra, om eller när jag eventuellt skulle få möjligheten att få fotografera den.
Och visst blev det några dokumentära upplevelsebilder, men mest blev det lite mer personliga bilder. Helt enkelt för att jag inte vill slösa bort plats i ryggsäcken till bilder som inte skulle vara mina egna. Om jag skulle haft med mig alla de fantastiska bilder på rördrom jag sett från andra fotografer genom åren, då hade nog inte ryggsäcken räckt till. Eller så skulle bördan varit för tung att bära – utan att jag skulle känt mig riktigt nöjd.
Jag har verkligen inte hållit på med att fotografera under alla dessa år för andras skull…
(5)
Dessutom ändras ju fotomiljön hela tiden runt mig. De bilder man skakade på huvudet åt för 30 år sedan, uppmärksammas som givna vinnare av dagens fotografkår. Eller så blir tidigare års vinnare mött med totalt ointresse idag.
Så varför ska jag då bry mig om vad andra tycker? Egentligen…
Jag är ju den enda fotograf som har varit med mig själv under dessa alla år. Det finns ingen annan fotograf som har bättre insyn i mitt bildarkiv, sett allt jag sett och upplevt – eller granskat alla misslyckade och lyckade bilder. Än jag själv…
Därför finns det heller ingen annan fotograf som bättre skulle kunna ge mig värdefulla tips inför morgondagens fotografen. Än jag själv…
(6)
När jag satt där vid rördrommen gick jag alltså helt in i mig själv. Letade fram bilder som jag själv ville göra. Ibland konkreta bilder, men oftast blev de mer abstrakta. Då mitt bildspråk mer är åt det abstrakta hållet.
Jag enkelexponerade, men även dubbelexponerade emellanåt. I både färg och svartvitt. Jag andades på linsen, rörde kameran – men testade också alla möjliga kompositionsmässiga utsnitt. För att kunna förmedla bilder från just MIG, bilder som är just MINA på rördrom. Inte bilder från någon annan fotograf, då ju andra fotografers bilder ska få fortsätta att vara just andra fotografers bilder.
Vilket också medförde att jag var helt inne i en värld av visuella ögonblick. Helt enkelt för att det är en stor skillnad på att vara där som fågelskådare och studera rördrom, än att vara där som bildskapare.
Mitt sätt att se, förstås…
(7)
Samma visuella värld jag befinner mig i när jag ligger bland vitsipporna, rådjuren eller vinterns spännande ismönster vid Mullsjön. Det handlar inte om hur jag ska avbilda motiven jag upptäcker, utan helt och hållet om vilka bilder jag vill skapa. I den visuella världen finns ju även alla drömmar och visioner…
I min visuella värld är rördrommen både fascinerande och spännande. Mytomspunnen…
En fågel man nästan aldrig få se. Den är ju en mästare på att gömma sig i vasshavet. Och det tutande lätet under sommarnätterna påminner om något helt annat än ett fågelläte. En gång i tiden förknippades faktiskt lätet med gastar.
Hur skulle inte fantasin spinna iväg om man plötsligt fick ett nära möte med en tutande rördrom i det dova nattljuset?
(8)
Jag reagerar med exakt samma förtjusning varje gång jag möter ett rådjur. Detta fast jag genom åren numera haft ett stort antal nära möten med rådjur. Arkivet innehåller också drygt 25 000 bilder på rådjur…
Det är i år 38 år sedan jag gjorde mina första rådjursbilder, men fortfarande är jag exakt lika entusiastisk vid varje nytt rådjursmöte. I min visuella värld blir det ju alltid något helt nytt i bildväg. Ett nytt visuellt ögonblick att fånga och förmedla.
Just när jag är inne i min visuella värld och fotograferar, då finns inte alla mina 600 000 bilder i arkivet. Rent intuitivt tillgodogör jag mig av erfarenheten från alla tidigare fotograferingar – men jag gör nya bilder som om jag inte skulle ha några.
Och jag fotograferar hela tiden, nästan dagligen. Bilderna jag ännu inte gjort är alltid de mest intressanta!
(9)
Jag kan ofta vara så långt inne i den visuella världen att jag inte är kontaktbar för människor i den verkliga världen. Jag kan få höra efteråt att personer som försökt prata med mig, inte fått några svar. Som om jag varit någon helt annan plats…
Vilket jag ju också varit. Den visuella världen är ju en helt annan plats än den verkliga.
Jag kanske kan uppfattas som udda eller konstig, särskilt av de som samtalat med mig och inte fått några svar.
Sedan blir ju mina bilder ofta rätt annorlunda än bilderna från andra fotografer, detta fast vi varit ute tillsammans och fotograferat – många gånger även exakt de samma motiven.
(10)
En kollega till mig gjorde ett förtydligande av detta för flera år sedan; att om alla fotografer låg och fotograferade till vänster, så skulle jag vara den fotografen som fotograferade till höger… Eller att om alla andra fotograferade med tele, så valde jag vidvinkel…
Men det är också här som de flesta missuppfattar mig som fotograf; att jag gör detta just för att jag vill vara annorlunda. Vilket inte alls är sant…
Det är faktiskt mer så att jag är så upptagen med att vara mig själv som fotograf, att jag helt enkelt inte ser att andra gör på ett annat sätt.
Genom åren har det dock skett förändringar. Idag är antalet stort som först studerar åt vilket håll jag fotograferar, innan de själva lyfter upp kameran. Och då väljer att fotografera åt samma håll…
(11)
Under mina första år var det många som skakade på huvudet och log lite försiktigt: Han växer nog tills sig så småningom…
Sedan blev det allt mer populärt – det kändes ett tag som om alla tittade åt samma håll som mig. En ovanlig och konstig situation för mig.
Efter 2011 har det ändrats igen. Nu är det många som skakar på huvudet igen, några kanske också skrattar lite nedsättande för att lyfta sitt självförtroende. För att sedan titta åt mitt håll…
Istället för att ge plats åt sin egen visuella värld. Så att man helt enkelt inte tröttnar på att fotografera, inte ens på de samma vitsipporna efter mer än 40 års fotograferande.
Det är ju inte varje dag man får uppleva en rördrom…
(Bild 1 – Rördrom, 2018)
(Bild 2 – Kabbeleka, 1994)
(Bild 3 – Rördrom, 2018)
(Bild 4 – Guckusko, 1994)
(Bild 5 – Rördrom, 2018)
(Bild 6 – Vitsippa, 1999)
(Bild 7 – Rördrom, 2018)
(Bild 8 – Trollslända, 1993)
(Bild 9 – Rördrom, 2018)
(Bild 10 – Stenljus, 2003)
(Bild 11 – Rördrom, 2018)
(Bild 12 – Nattälg, 2017)
(12)
(1)
(1)
(1)
Terje Hellesø 