Att vara en subjektiv naturfotograf…

(1)

Jag återkommer ofta till Ernst Haas, en av mina favoritfotografer. I bokhyllan står för närvarande tre av hans böcker, böcker jag ofta återkommer till. Hans bilder är balsam för själen – jag blir inspirerad och känner alltid en befrielse när jag tittar på hans bilder. En fotograf som gick sina egna vägar, som vågade följa sina egna övertygelser på vägen mot de egna bilderna.

Det är ingen tillfällighet att det just är ett citat av Ernst Haas som inleder filmen ”Terje” som visades på SVT nyligen. Ett citat som nog blivit ett av de viktigaste för mig och ett motto i min egen karriär som fotograf – ”Högsta formen av fotografering är att förvandla något från vad det är, till det jag vill det ska vara.”

För det är precis exakt så det är. Naturfotografi som ska fungera som en ren och oskyldig fotograferingsform, som ska vara dokumentär och stå för något äkta. Att det finns någon form av oskriven regel, en norm som naturbilderna måste uppfylla för att kunna klassificeras som naturfotografi. Annars är det ju inte naturfoto, säger många.

Fast de flesta naturbilder vi lyfter fram som bra exempel på ”äkta”, i verkligheten är allt annat än just det. Precis som i citatet från Ernst Haas, så är de bästa bilderna inget annat än en fotografs tolkning.

Vi väljer dock att fascineras av den naturfotografiska bilden; det fantastiska ljuset, den trolska stämningen, det dramatiska perspektivet – eller det fantastiskt omöjliga som fotografen lyckats fånga på bild. Vi kan inte tänka oss ett spännande filter, en avancerad dubbelexponering, ett häftigt vidvinkelobjektiv – eller en utfodringsplats där djuren över tid lärt sig att hämta mat på en mycket noggrant utvald och strategisk punkt.

(2)

Allt för att förstärka bildernas visuella värden eller att få bilder med fascinerande dramaturgi – för att sätta det på sin spets med sådan övertygelse att vi än mer ska fascineras av naturen.

Det är sällan vi ser bilder på den grå och vardagliga naturen, helt enkelt för att fotograferna förstått att den inte väcker lika starka reaktioner. Vi förstärker färgerna, vi ökar dramatiken i ljuset – och vi skyndar vidare till det nästa ultimata som ska övertyga publiken. En publik som gärna vill hänföras och underhållas – på samma sätt som i en fantastisk teaterföreställning, från en musikkonsert eller under en spännande långfilm.

Bra fotografi visar inte verkligheten, det är enbart en tolkning av den. Eller som de välkände norska fotograferna Jørn Bøhmer Olsen och Rolf Sørensen skrev i en artikel för trettio år sedan: ”Varför ska vi naturfotografer sträva så ingående efter att återge naturen som den är, när det likväl aldrig är möjligt?”

Jag är ingen äkta naturfotograf, jag är varken dokumentär eller objektiv. Jag är en subjektiv naturfotograf.

Jag har heller aldrig varit något annat än subjektiv, från mina första fotografiska försök i Skottland som nioåring med en lånad kamera och helt fram till idag. Skillnaden däremot är att jag numera kallar mig för en subjektiv naturfotograf – då jag ju inte har några mål att visa naturen som den ser ut, utan mer vill visa hur jag tolkar den. Eller som mina känslor upplever den. Ibland utifrån och inåt, men även allt oftare inifrån och utåt. Att jag i mina bilder vill förmedla något från mig själv och ut i de bilder jag gör.

(3)

Det finns många naturfotografer som fortfarande väljer att stämpla sina bilder med ordet ”äkta”, men som samtidigt visar bilder som är allt annat än just det. Vi är många som vet hur välplanerat och tillrättalagt allt kan vara; när hökugglan dyker ned i snön och tar den lilla sorken, när kungsfiskaren dyker från sin stubbe för att ta en liten fisk, när björn och varg möts i trolsk nattdimma i avlägsna finska sommarskogar, när tofsmesen sitter på en vriden tallgren precis framför morgonsolen.

Att fotografen suttit i ett varmt och bekvämt gömsle med alla förnödenheter framgår inte. Det finns många sådana hyrgömslen som du kan boka och betala för på olika platser i Sverige, Norge, Finland och på annat håll i världen. Det finns även gömslen med wifi, för att tillgodose det ökande behovet från de digitala fotograferna.

Om jag tycker detta är fel? Inte alls! Jag tycker det är bra att en sådan industri fått växa till sig genom åren. Men jag skulle inte kalla bilderna man gör från dessa gömslen för ”äkta naturbilder”. Utan de är minst lika subjektiva som de flesta andra naturbilder.

Publiken fascineras av illusionerna som presenteras på löpande band; från fotografer som undviker att avslöja, för att det skulle förta det som gör bilderna så speciella. För det är väl så att duktiga fotografer ser mer i naturen; de får uppleva mer fantastiska ljusförhållanden än andra, de har extremt stort tålamod och går ju bara ut i skogen och sätter sig ned vid en stubbe för att vänta. Eller?

(4)

Filmen ”Terje” har ett annat avsnitt som kan illustrera just detta. Som kan visa hur naivt vi väljer att misstänkliggöra och avslöja naturfotografens bilder; just när jägaren pulsar i snön och skrämmer iväg två-tre älgar. Det var just då han blev övertygad om att mina lodjursbilder var oäkta. Som om det att gå i skogen och skrämma iväg några älgar per automatik också skulle ifrågasätta naturfotografernas alla älgbilder.

Bilder på älgar som inte springer iväg, utan som står lugnt och kliar sig. Jag har några tusen älgbilder i arkivet redan, ett stort antal har jag också visat här i bloggen – bilder som visar att alla vilda djur inte per automatik springer iväg när en naturfotograf kommer pulsande i snön.

Älg är verkligen inte svårt att fotografera, inte heller att göra riktigt bra bilder. De flesta vilda djur i naturen är inte svåra att fotografera; om tillfället är det rätta, om fotografen är ute i naturen mer eller mindre dagligen under en längre tid – men även om man med åren lärt sig på vilka platser möjligheterna är störst, eller vilken fototeknik eller bildteknik som ger de bästa bilderna.

Dramaturgin i filmen bygger ju på att lodjuren är ofantligt skygga, vilket de egentligen inte är! Något jag sagt ett stort antal gånger, även till filmteamet, men som inte kom med i filmen. Jag har även sett mängder av lodjursbilder, några även fotograferade med enklaste mobilkamera, på lodjur som ligger och slöar under äppelträdet i trädgården eller som småjoggar längs vägkanten. Jag har även sett ett stort antal lodjursbilder på vilda lodjur, från andra naturfotografer, där lodjuren både gäspar och kliar sig.

(5)

Varför ska man åka ut i vildmarken i Norrland och fotografera skygga sångsvanar på en kilometers avstånd med ett stort tele, om man kan ta sig till Skäralid i Skåne där man kan använda vidvinkel och dessutom mata dem med bröd?

Eller att få veta att den där vridna tallgrenen där tofsmesen satte sig så fint mot morgonsolen – att den tallgrenen var pepprad med solrosfrön på baksidan, fastkletad med ister. Det framgick inte. Egentligen fanns det ingen annan plats för tofsmesen att sätta sig, om den var hungrig och sugen på feta solrosfrön.

Att tallgrenen dessutom var placerad just där, för att fotografen redan visste i vilken vinkel morgonsolen skulle komma upp. Det största arbetet handlade egentligen inte om annat än att vara där och vänta på morgonsolen. Tofsmesarna var ju redan där, då de över tid redan hade lärt sig vart man hittade god mat där i skogen.

Tänk även på den dramatiska himlen i landskapsbilden, den som fick publiken att jubla, att den blev precis så för att fotografen hade lärt sig att använda ett avtonat gråfilter. Tänk att den romantiska känslan i den vårgröna skogen blev förstärkt med ett softfilter. Tänk att närhetskänslan till den vackra blåsippan, var ett resultat av att fotografen visste att den låga vinkeln genom diffus förgrund precis skulle generera känslan för närhet.

(6)

Tänk att publikens applåder ofta beror på något i bilderna som fotografen ofta sedan innan hade kunnat räkna ut. Att den dramaturgi som naturfotografen arbetat med inte skiljer sig så mycket från filmregissören eller musikartisten. Allt är subjektivt, från början till slut. Fotografens tankar är subjektiva, bildens utseende är subjektivt – på samma sätt som publikens reaktioner.

Är den akustiska gitarren mer äkta? Är då hårdrock mindre äkta som musik? Är piano mer äkta? Är då syntmusik mindre äkta som musik? Skapar datorn mindre äkta författare än skrivmaskinen eller pennan?

Vad är egentligen äkta naturfotografi? Om du tittar på alla de naturbilder du gillar från andra fotografer, varför gillar du dem? Är det för att du upplever de som äkta, eller är det helt enkelt för att du gillar bilderna?

Med tiden så kanske publiken lär sig att kvalitetsbedöma naturbilder på andra premisser än med en eventuell äkthetsstämpel. Att de riktigt bra bilderna handlar om så mycket annat; om fotografens unika bildspråk, om en mycket väl utvecklad känsla för komposition – och att man kan se fotografens fingeravtryck i bilderna. Att en riktigt bra naturfotograf kan avslöjas som en fuskare från de människor som fortfarande tror att bra naturbilder enbart kan kvalitetsbedömas enligt äkthetsstämpeln – men att man inte alls är en fuskare från de som tittar till bildspråket och det konstnärligt unika.

(7)

Därför kan det då inte vara fel att redan från början proklamera sig som en subjektiv naturfotograf, så att de som gillar mina bilder inte gillar dem för att de tror att de är äkta – utan att de gillar bilderna för att de tycker att det är bra bilder. Och att det viktigaste för en naturfotograf är att inte ljuga och inte förstöra i naturen, att vara ärlig inte bara mot andra utan även mot sig själv. Att äkta naturbilder i framtiden presenteras från fotografer som kan erkänna att de är subjektiva och att de tolkar naturen, helt enkelt för att ingen kan visa hur den egentligen ser ut.

(Citatet från Ernst Haas finns sedan tidigare presenterat under rubriken Bildskaparens manifest här i bloggen. Där finns ett stort antal citat från olika fotografer jag samlat på mig upp genom åren. Några är mina egna.)

(Bild 1 – Moln, 1997)
(Bild 2 – Löv, 2020)
(Bild 3 – Tofsvipa, 1985)
(Bild 4 – Älg, 2020)
(Bild 5 – Kärrskog, 2018)
(Bild 6 – Natt och dag, 1994)
(Bild 7 – Gråhakedopping, 2000)
(Bild 8 – Rådjur, 2020)

(8)