Den fotografiska kvaliteten försvinner…

5618 (1)

Med risk för att låta som en stor pessimist, så känner jag allt mer som att den fotografiska kvaliteten långsamt försvinner… Åtminstone från media i pappersform. Nu senast är det Expressen som sagt upp alla sina fotografer. Med tydliga signaler på att fotografens roll har överlevt sitt syfte – och när tidningen ska spara pengar för att pappersupplagan sjunker, så är det fotograferna som får gå. Alla kändiskrönikörer däremot verkar sitta säkert; dessa där namnet och bilden på krönikören blir allt större – och texten allt mindre… Och bilderna i tidningen kommer göras av journalisterna, eller av alla amatörer som med sina mobiltelefoner gladeligen skickar in sina ”jag-var-där”-bilder. Att få betalt får bilderna är mindre viktigt, bara bilderna publiceras. Kanske har man tur att ”vinna” med bästa nyhetsbilden så småningom och få ett stort belopp utbetalat. Ett belopp som egentligen inte är större än om Expressen skulle köpt in ett antal bilder från några professionella fotografer. Hellre tillgång till hundratals amatörbilder för samma belopp som ett tiotal bilder från de professionella…

Varför man däremot resonerar att den digitala utgåvan inte behöver tillgång till professionella fotografer säger inte historien. Men klart är att samtidigt som antalet fotograferande människor blir alltfler, så är behovet av professionella fotografiska bilder allt mindre. En logik som jag har svårt att förstå; men å andra sidan så är kanske efterfrågan av de bra bilderna inte tillräckligt stor – från varken redaktionen eller läsarna. Och det man inte ser behovet av, det prioriteras bort. Såklart!

Kvar blir ännu en tidning som blir helt ointressant att köpa framöver; då tidningar med låg bildkvalitet aldrig kan få mig som köpare. Antingen det är dagstidningar, veckotidningar eller månadstidskrifter. Jag köper heller aldrig böcker i bokhandeln, där bildkvaliteten är för låg. Hellre köper jag en bok utan bilder, än en bok med dåliga bilder.

En gång i tiden var jag också en flitig besökare i bokhandeln, och ofta hittade jag böcker med bra bilder som jag kände för att köpa. Det sker numera nästan aldrig. Bra böcker med bra bilder hittar jag numera på en fotomässa eller en fotofestival, eller att jag köper böcker direkt från fotograferna. Med tanke på det ofantligt stora intresse vi idag har till fotografi, så är det förvånansvärt få böcker med bra bilder som de etablerade förlagen publicerar.

5619 (2)

Samtidigt som bokförsäljningen sjunker i Sverige, åtminstone om vi ser till försäljningen i våra bokhandlare, så utges det flera fotoböcker. Böcker på små förlag eller att fotograferna själva ger ut böcker. Jag förstår inte logiken här…

Just nu känns det som att vi befinner oss i ett mellanläge. Där vi får en allt sämre tillgång till bra fotografiska bilder, där kommer allmänhetens krav till bilder också att sjunka. Vilket vidare försämrar statusen än mera. Och den i sin tur kommer fortsätta bortprioriteras. Helt tills ”någon” plötsligt gör en helomvändning, börjar ge ut en tidning där den fotografiska kvaliteten kommer i första hand – eller ett större förlag börjar satsa på att ge ut böcker med bilder av ledande fotografer. Böcker som också hittar vägen till våra svenska bokhandlare – och dessutom hamnar i skyltfönstret…

Först då kan trenden kanske vändas, tidningsupplagorna kan börja öka igen – och även bokförsäljningen kan långsamt börja vända uppåt igen. Att plocka bort kvaliteten, förstärker enbart den nedåtgående trenden – frågan är bara när ”någon”ska börja upptäcka detta. Det är ungefär som skillnaden mellan en fotoklubb som har möte en gång i månaden och en fotoklubb som har möten varje vecka – vilken fotoklubb tror du får flest medlemmar? Att vara defensiv ger positiva resultat på kort sikt, men sällan på lång sikt.

Tänk också när vi en gång i framtiden börjat inse att det är ögonen som gör fotografen, inte prylarna. Kanske kan då också fotofestivalerna få flera besökare än de mer prylinriktade fotomässorna. För det kan väl inte vara så att ”kvalitet” och ”kunskap” blivit otrendigt och ointressant?

För tjugo år sedan var antalet fotografer (både amatörer och professionella) en liten bråkdel av det antal fotografer vi har idag. Men genomsnittskvaliteten var mycket högre. Av de bilder som så småningom publicerades var kanske så många som runt 10-20 procent av hög klass. Idag är nog så mycket som 99 procent av lägsta klass – bland alla miljoner bilder som publiceras varje dag på Internet är det verkligen svårt att hitta guldkornen.

Idag verkar det vara viktigare att vara snabb, att vara först – och att få uppmärksamhet. Att arbeta mer långsiktigt och metodiskt för att få fram en högre fotografisk bildkvalitet, det blir allt mindre viktigt. Åtminstone om man bedömer helheten.

5620 (3)

Jag kommer åtminstone fortsätta på min väg som fotograf. Att fortsätta utveckla bildspråket, att hela tiden försöka höja bildkvaliteten – och att hela tiden försöka förmedla denna process här i bloggen. Både i bilder och i text. Mina föreläsningar, mina kurser och mina böcker kommer jag hela tiden att försöka förbättra. För de som är intresserade – och som också känner att kunskap och kvalitet är något man hela tiden ska och bör uppmärksamma.

Jag kan inte låta bli att göra en viss jämförelse med musikens värld… Tänk om den enda musik som hade varit tillgänglig var alla, var den mer lättsamma listpopen. Att det hade varit omöjligt att köpa skivor från andra artister än de som ligger på topplistan. Att marknadsföring hade varit viktigare än kvalitet. Vi hade då fått en oerhört fattig musikvärld, och heller inga artister som hade kommit med nya impulser och infallsvinklar. En musik enbart för trendföljare ger ju inga trendskapare…

Vilken väg har vi då för fotografin? Är vi på väg att få en fattigare fotovärld, även om antalet fotografer aldrig varit större? För vem ska kunna leda fotografin vidare, om vi prioriterar bort kvaliteten från det som publiceras?

Eller håller vi på att tunna ut det fotografiska kvalitetstänkandet så till den milda grad, att det slutligen blir tunt som vatten. Helt utan både smak och karaktär?

(Bild 1 – Decemberljus, 2006)
(Bild 2 – Nypon, 2006)

(Bild 3 – Björktrast, 2006)

(Bild 4 – Ren, 2007)

5621 (4)

20 svartvita fågelbilder…

5596 (1)

5597 (2)

5598 (3)

5599 (4)

5600 (5)

5601 (6)

5602 (7)

5603 (8)

5604 (9)

5605 (10)

Jag älskar ju svartvitt, vilket jag med jämna mellanrum visar här i bloggen. Dessutom är min fjärde bok helt i svartvitt, en personlig bildbok med svartvita landskap. I denna bildserie visar jag däremot 20 svartvita fågelbilder, där några av dessa är bland mina personliga favoriter.

Första bilden på gråsparven är från Bollnäs i Hälsingland, med Samsung Pro 815 och 85mm. Andra bilden på lavskrikan är från Bergsethskallen i Dalarna, med Pentax K20D och 10mm fisheye. Tredje bilden på kråkan är från Sofieholm i Hälsingland, med Nikon D200 och 400mm. Fjärde bilden på korpen är från Mullsjöskogarna, med Nikon D200 och 400mm. Femte bilden på hussvalan är från Vårgårda i Västergötland, med Samsung Pro 815 och 28mm.

Sjätte bilden på silvertärnan är från Skvalpudden i Ångermanland, med Nikon D200 och 400mm. Sjunde bilden på sidensvansen är fotograferat genom ett fönster i Söderhamn i Hälsingland, med Samsung NV7 och 210mm. Åttonde bilden är en trippelexponering från Fävassen i Värmland, med Nikon D200 och 180mm. Nionde bilden på spillkråkan är från Kyrkekvarn utanför Mullsjö, med Pentax K7 och 93mm. Tionde bilden på turkduvorna är från Mullsjö, med Pentax K7 och 52mm.

Elfte bilden på lärkfalken är med IR och från Mullsjöskogarna, med Pentax K7 och 58mm. Tolfte bilden på silvertärnan är från Skvalpudden i Ångermanland, med Nikon D200 och 24mm med blixt. Trettonde bilden på den döende tretåiga måsen är från Dýrhólaey på Island, med Nikon F3 och 28mm med avtonat gråfilter. Fjortonde bilden på tranorna är från Hornborgasjön i Västergötland, med Nikon D200 och 400mm. Femtonde bilden på de två tranorna är från Maden i Hälsingland, med Nikon D100 och 400mm.

Sextonde bilden på skatan och grönfinken är från Söderhamn i Hälsingland, med Nikon D200 och 400mm. Sjuttonde bilden på storlommarna är från Iljungen i Hälsingland, med Nikon D200 och 400mm. Artonde bilden på drillsnäppan är från Mullsjöskogarna, med Nikon D200 och 400mm. Nittonde bilden på den spelande knipan är från Skärjån i Hälsingland, med Nikon D200 och 400mm. Tjugonde bilden på kanadagässen är från Stor-Skärjan i Hälsingland, med Pentax K20D och 17mm med avtonat gråfilter.

(Bild 1 – Gråsparv, 2006)
(Bild 2 – Lavskrika, 2010)

(Bild 3 – Kråka, 2006)

(Bild 4 – Korp, 2012)

(Bild 5 – Hussvala, 2008)

(Bild 6 – Silvertärna, 2008)

(Bild 7 – Sidensvans, 2007)

(Bild 8 – Ormvråk, 2010)

(Bild 9 – Spillkråka, 2009)

(Bild 10 – Turkduvor, 2014)
(Bild 11 – Lärkfalk, 2014)

(Bild 12 – Silvertärna, 2008)

(Bild 13 – Döende tretåig mås, 1996)

(Bild 14 – Tranor, 2009)

(Bild 15 – Tranor, 2006)

(Bild 16 – Skata och grönfink, 2007)

(Bild 17 – Storlommar, 2008)

(Bild 18 – Drillsnäppa, 2012)

(Bild 19 – Spelande knipa, 2007)

(Bild 20 – Kanadagäss, 2009)

5606 (11)

5607 (12)

5608 (13)

5609 (14)

5610 (15)

5611 (16)

5612 (17)

5613 (18)

5614 (19)

5615 (20)

Den fyrkantiga sorteringen…

5581 (1)

5582 (2)

Kanske skulle man börja med att deklarera att jag nog är en rätt fyrkantig person… Då hela min verklighet under många år varit  föremål för att sortera olika moment och element till en fyrkantig och platt yta, antingen den nu har varit kvadratisk eller rektangulär. Hur jag tittade och studerade verkligheten innan jag blev fotograf har jag svårt att överhuvudtaget minnas eller ens föreställa mig. Det tog heller inte lång tid innan allt runt omkring mig kunde tolkas och förevigas till fyrkanten. Dessutom blev det viktigt hur jag sorterade de olika momenten och elementen inom de fyra sidorna i fyrkanten.

Ingenting fick finnas med i bilden som inte hade betydelse för bildens helhet.

Till en början fick jag arbeta noggrant med att undvika olika störande detaljer, vid minsta lilla ouppmärksamhet så fick jag med något som störde helhetskänslan. Därför blev mina första år som fotograf ett intensivt arbete för att förtydliga mina visuella intentioner och att fullt ut bedöma detaljernas betydelse. Vad jag tyckte var viktigt att förmedla och förstärka – och vad jag tyckte var oviktigt och därför valde att ignorera. Inte alltid det lättaste, då jag aldrig fick några klara svar från någon annan om vad som ansågs vara viktigt eller oviktigt. Allt var helt och hållet upp till mig.

Med tiden utvecklade jag också en större känsla för perspektivet; att jag kunde variera både kameravinkel och brännvidd – men också hur de olika elementen kunde ge olika stämningar och uttryck, beroende på om de var i skärpa eller i olika grader av oskärpa. Dessutom kunde oskärpan minska eller förstora elementen, beroende på graden av oskärpa.

De första åren som fotograf handlade för mig alltså om träning; att träna ögonen till att förstå hur kameran och de olika objektiven fungerade och kunde omsätta verkligheten till mina högst subjektiva bilder. Dessutom tillkom även olika filter, olika val av bländaröppning och slutartid, spännande effekter genom att multiexponera – och om kameran stod stadigt på ett stativ eller att jag rörde kameran medvetet på längre slutartider.

5583 (3)

5584 (4)

För att öka medvetenheten till det visuella uttrycket, fick jag öva fram en helhetsbild genom de fototekniska möjligheterna. För att sedan kunna sortera och prioritera, det som jag tyckte var mest intressant och spännande.

Idag är mitt fotograferande såpass inövat inom dessa olika moment, att mycket sker nästan per automatik. Jag väljer brännvidd ibland utan att tänka på vilken brännvidd jag använder; och mer än en gång har jag fått kolla exif i efterhand för att se vad jag gjort. Jag visste alltså helt vad jag gjorde, för att få fram det jag ville – men med sådan automatik att jag ”bara gjorde det”…

Detta gäller även hur jag tänker när jag sorterar de olika elementen inom fyrkanten. Jag är inte ”centrumorienterad”, ”motivblind” eller ”upplevelsenaiv”. För mig är det stor skillnad på att lyfta kikaren och studera det jag får se ute i naturen, mot att sedan bestämma mig för att fotografera det jag ser. I det ögonblicket jag väljer att fotografera, så frångår jag därför behovet av att ”enbart avbilda” – helt enkelt för att avbildandet inte ger mig möjligheten att medvetet ”skapa något”. Och det medvetna skapandet är just vad jag tycker är det mest intressanta i mitt fotograferande.

Utsnittet är högst medvetet, bildkanterna ligger precis exakt där jag vill att de ska ligga. Just för att inte få med något onödigt, men också för att skapa just den känslan av rytm och dynamik som jag önskar i bildytan. Ibland styr harmonin och helheten, ibland lockas jag av disharmonin där jag använder bildkanterna mer som en skalpell – med snittet på exakt rätt ställe.

Tror mig, i första bilden på höstrusket från Stafsinge i Halland, så tänkte jag redan på den lilla grenen till höger om den stora stammen. Jag tittade på grenarnas antal till vänster i bilden och gjorde en bedömning av ”riset” som kommer in i överkanten. Dessutom gav vinden och den längre slutartiden (5 sekunder) precis den ”vindrutetorkareffekt” som gav rätt rytm i bildytan. Självklart räknade jag också antalet smörblommor och deras placering, samtidigt som jag koncentrerade mig på råbocken i den andra bilden. Grässtrået till vänster i bilden hade också stor betydelse för bildens balans, utan det hade bilden saknat helhetskänslan.

5585 (5)

5586 (6)

Det var ingen tillfällighet att jag valde högkant i bilden på fågelholken, bildformatet och holkens format är som en upprepning. Dessutom är den längst uppe till vänster, med holkens skugga pekandet inåt i bilden. Skavmärken från några grenar ger en extra dynamik till väggytan med alla sina vertikala linjer. Fjärde bilden, som också är på högkant, vilar mycket på sin enkelhet. Få element, nästan på gränsen till banalt enkel – men där just de få elementen också skapar dynamik i bildytan. Bilden vilar i det rent geometriska, men där det röda skapar det självklara motivet – oberoende av vad motivet är. Det räcker att det är rött; bilden ligger mer mot det abstrakta än det konkreta.

Femte bilden på isblåsorna ligger i de tre ytorna; isblåsorna, den varmgula stenen och den blåsvarta isytan i överkant. Bilden skapar också en illusion, genom att inte veta vad som ligger framför och bakom. Samtidigt som komplementfärgerna förstärker varandra. Visst finns det även formupprepningar, något som än mer förstärker bildens helhetskänsla.

Tranorna som lyfter är två till antalet, dessutom överlappar de varandra – något som direkt skapar illusionen av att tranorna hör ihop. Antingen är det man och hustru, eller så är det syskon – kanske tvillingar, då de nästan ligger som varandras kopior intill varandra. På väg bort och ur bild. Kanske ser ni hur jag också underbygger parkänslan i träden i bakgrunden? Det är givetvis heller ingen tillfällighet, och något jag bedömde redan vid fotograferingstillfället.

Sjunde bilden på björktrasten bygger på former och ljus. Att bilden visar en björktrast är mindre viktigt, fågelformen och profilen är viktigare – och hur den spelar mot ljusreflexerna. Ljusreflexer som ligger i förgrunden, även om de flesta tror att de finns i bakgrunden. Omedvetet ser vi oftast oskarpa föremål som något som tillhör bakgrunden, därför ser vi just reflexerna som bakgrund och inte förgrund.

Åttonde bilden är en ”vertikalpanorering” från Horndal i Dalarna, sent i skymningsljuset. Däremot rörde jag kameran under bara en del av slutartiden (1/2 sekund), för att få fram en ”kombinationseffekt”. Man ser skarpare trädstammar tillsammans med mer renodlade linjer; för att bilden inte skulle bli ”för sökt”, men också för att behålla skogskänslan. Sedan är antalet stammar och hur de är sorterade inte en tillfällighet heller.

5587 (7)

5588 (8)

Studera sedan de fyra landskapsbilderna som avslutar inlägget. Den första bilden i serien är exakt som orginalfilen, de tre andra är olika utsnitt ur denna. Hur upplever vi helheten i dessa fyra bilder, då ju utsnittet är helt annorlunda? Dessutom är ju också bildformatet en viktig del till hur vi upplever kompositionen och helheten. Vilken komposition som är den bästa är egentligen oviktigt, då det helt handlar om vad man egentligen vill visa och berätta. Motivet är givet, men bilden är aldrig det! Det är ju inte motivet som bestämmer bilden, det är fotografen.

Första bilden är ”mer öppen” och atmosfärisk. Andra bilden saknar sjön i underkant, koncentrerar till färre element och ökar betydelsen av den blå himmelsfläcken. Tredje bilden är kvadratisk och lugnare, men plötsligt förstärks också ”upprepningen” mellan trädens och molnens former. Kanske ser ni hästarna, eller är det tomtens renar? Fjärde bilden är mer monumental genom högkantsformatet, men ger också mer atmosfär med en större tom molnyta i överkant – vilket ”trycker ned” landskapet.

Alltså helt olika uttryck, beroende av vilken fyrkantig sortering jag väljer att göra.

(Bild 1 – Höstrusk, 2014)
(Bild 2 – Råbock, 2011)

(Bild 3 – Fågelholken, 2006)

(Bild 4 – På linjen, 2014)

(Bild 5 – Isblåsor, 2004)

(Bild 6 – Två tranor, 2009)

(Bild 7 – Björktrast, 2006)

(Bild 8 – Skymning, 2008)
(Bild 9-12 – Landskap, 2014)

5589 (9)

5590 (10)

5591 (11)

5592 (12)