(1)
Då har jag haft årets första fototur; dels till sjöisen på Stråken och dels till fantastiska Ryfors gammelskog. Det mjuka ljuset var helt rätt för Gammelskogen.
Visar två av dagens bilder. Första bilden är en långtidsexponering på 10 sekunder, den andra med softfilter.
(Bild 1 – Tillsammans, 2022)
(Bild 2 – Trollet, 2022)
(2)
(1)
(2)
(3)
(4)
(5)
(6)
Visar några bilder från senaste dagarnas fotograferande runt Mullsjö.
(Bild 1 – Ryfors, 2021)
(Bild 2 – Stråken, 2021)
(Bild 3 – Habblahester, 2021)
(Bild 4 – Ryfors, 2021)
(Bild 5 – Ryfors, 2021)
(Bild 6 – Lunnebacken, 2021)
(Bild 7 – Ryfors, 2021)
(7)
(1)
Vi skriver år 2022. Ett nytt år har precis börjat. Ute är det mulet och snöfritt. Fyra plusgrader. Jag tittar ut och fascineras av det mjuka vinterljuset, upptäcker intressanta mönster i grenverket bland träden, undrar hur det ser ut med isen vid Ryfors, om rådjuren är kvar där de var för några dagar sedan, funderar på om jag ska försöka göra lite nya bilder på sångsvan. Sitter samtidigt och tänker lite på om jag ska skriva färdigt artikeln om den nyfikenhet och hunger jag känt under alla år som fotograf.
Om varför mitt intresse för att fotografera natur inte verkar mattas av, som det verkar vara för de flesta andra naturfotografer som fotograferat länge. Om varför jag hela tiden försöker att utveckla bildskapandet, hitta fram till olika sätt att förmedla något från mig till andra – om känslor, om tankar, om något jag är engagerad i och vill berätta.
Varför är jag fortfarande lika nyfiken och hungrig, som jag alltid varit?
(2)
De flesta andra tappar intresset eller så har inspirationen börjar tryta. Alla verkar ha någon period i karriären då allt står på sin höjd, för att sedan börja trappa ned. Jag kan fortfarande känna att jag inte kommit fram till den höjden i min karriär, utan kan faktiskt fortfarande känna mig som en rookie – att jag fortfarande jobbar på med fotograferandet och känner att jag inte nått hela vägen fram.
Jag lär mig ju fortfarande, känner mig fortfarande som allt annat än fullärd. Jag är fortfarande på väg fram mot målet, då jag kan få känna mig fullständig i mitt sätt att fotografera. Efter snart femtio år som fotograf kanske jag borde förstå att jag nog aldrig kommer nå dit.
Det finns alltid ett steg till, och ett till – och ett till…
(3)
För varje år upptäcker jag något nytt; nya sätt att få fram bilderna, nya sätt att förmedla något i bilderna. Samtidigt som jag hela tiden är igång och fotograferar, nästan varje dag – utan att visa några signaler på att det avtar. Redan nu under morgonen på årets första dag har jag en stor mängd idéer till bilder jag vill göra under dagen. Att rivstarta det nya året med nya bilder. Som jag kände även för ett år sedan och året innan dess.
Jag sitter inte och tycker mig sakna något; känner inte att inspirationen tryter för att snön försvunnit och att landskapet mer ser ut som ett mjukt landskap i november. Inga skarpa kontraster, inga färgexplosioner, inga ovanliga fåglar i trädtopparna. Utan jag har mer en allmän hunger på att fotografera, att kunna skapa nya intressanta bilder under dessa rådande förhållanden.
Man ska ju vara en aktiv naturfotograf som maximalt försöker utnyttja det som är, än att känna begränsningar för att man ständigt saknar något…
(4)
Ljuset utanför känns ju helt rätt för att eventuellt ta en tur till Ryfors gammelskog. Sedan jag var där senast för någon vecka sedan, har jag fått ett stort antal nya bildidéer som jag vill göra. Varje ny bild jag gör i Gammelskogen ger ju grogrund för nya bilder jag vill göra. Som om hungern aldrig stävjas, att jag helt enkelt aldrig blir mätt och belåten.
Sedan börjar jag visualisera de bilder jag vill göra, medan jag sitter kvar här framför datorn och skriver dessa rader i artikeln. Funderar på om jag ska jobba i svartvitt eller i färg, eller så kanske det blir både och. Undrar om jag ska jobba med täta perspektiv med tele, eller om jag ska göra vidare bilder med stor förgrund och ett stort skärpedjup. Tänker på bilderna jag gjorde förra gången jag var där, bilder som jag känner att jag kan utveckla rätt mycket mer – då jag kan känna en öppning till en helt annat typ av bilder från Gammelskogen.
Normala tankar för mig, en helt vanlig morgon innan jag tar mig ut i Mullsjönaturen…
(5)
En process jag ständigt verkar vara i, som driver mig vidare framåt. Som ger nya bilder och nya infallsvinklar. Kanske blir det en ny artikel här i bloggen, nya funderingar att berätta om under nästa föreläsning eller nya tips att förmedla under nästa fotokurs. Varje dag blir en helt ny dag, varje ny bild blir till helt nya bilder, varje ny föreläsning blir till helt nya föreläsningar…
Jag vet redan att en utflykt till Gammelskogen idag, ger mig helt nya förutsättningar inför imorgon. En aktiv vinter, ger mig en helt annan vår och sommar – och sedan en intensiv höst. Kontot plussas på hela tiden. Kanske är det just därför jag aldrig upplevt någon period i min karriär där jag känt att inspirationen dämpats. Att jag helt enkelt inte haft någon downperiod, sedan jag aktivt började fotografera natur på 1970-talet.
Dessutom är jag dagligen inne i mitt bildarkiv och tittar på bilder jag redan gjort, för att lära mig något i min fotografiska historia och genom det bättre förstå framtiden…
(6)
Bilder som jag redan gjort kan därför aldrig bli inaktuella, då jag ständigt aktualiserar bilderna i nuet. Tar med mig bilder från förra utflykten i min mentala packning under den nya utflykten. Att även vinterbilder som är tio år gamla också får finnas med mig under denna vinter. Det känns som om hela mitt bildarkiv ständigt är med mig ut i skogen, att det kan fylla på min erfarenhet, att tidigare misstag kan få rättas till – ibland många år senare. Eller så har jag helt enkelt mognat, så att vissa bilder som tidigare blev fel nu har en möjlighet att bli till på ett bättre sätt.
Eller så kanske är det så att tidigare bilder och bildidéer behöver sällskap av flera inom samma tema, för att få mer tyngd i sitt uttryck. En ensam ”tiopoängare” behöver kanske några till i samma genre, för att aktivt bli en naturlig del av mitt skapande – mer än att enbart vara ett gyllene undantag…
Varje ny fotoutflykt ger mig ju möjligheterna att kunna komma ett steg längre, och ett steg närmare det perifera slutmålet…
(7)
Jag har svårt att förklara vad som driver mig vidare som naturfotograf, att hitta de rätta orden för den process jag varit i under alla mina år sedan 1970-talet. Men jag vet att varje nytt år kommer ge mig en mängd nya bilder som leder mig vidare framåt.
Jag ogillar starkt att upprepa mig, känner att jag alltid måste vidare. Inte till nya motiv och nya platser, utan till nya bilder. Enbart med att ständigt återkomma kan jag se dessa förändringar genom tiden. Jag kan se hur mitt bildspråk utvecklas och berikas. Jag kan se hur jag i mitt bildskapande kan känna mig nyskapande, där mina egna bilder är de som driver mig vidare framåt.
Den ständiga hungern gör mig omättlig och den ständiga nyfikenheten ger näring åt hungern. Det är nog det enklaste receptet att förmedla vidare till andra.
(Bild 1 – I skogen, 2017)
(Bild 2 – Spegling, 2005)
(Bild 3 – Andra sidan, 2020)
(Bild 4 – Andra sidan, 2019)
(Bild 5 – Sångsvan, 2000)
(Bild 6 – Kardiovaskulärt, 2016)
(Bild 7 – Gammelskogen, 2021)
(Bild 8 – Älgtjur, 2013)
(8)
(1)
Börjar det nya året med denna återblick; en bild från ett av mina första fotografiska möten med det lilla Häxfallet vid Ryfors.
(Bild 1 – Häxfallet, 1992)
Terje Hellesø 