Vad är en bra bild?

(1)

Jag hittade en intressant diskussion på Fotosidan tack vare att jag fick träffar i statistiken här på bloggen. En intressant diskussion om vad som kan anses vara en bra fotografisk bild, där diskussionen från början handlade om några av mina bilder. Inte för att ifrågasätta eller förlöjliga, utan helt enkelt ett försök till att kunna förstå kvaliteten i några av mina bilder.

Diskussionen gav givetvis ett antal svar som handlade om att vi alla har olika smak, några höll med diskussionsskaparen – andra inte. Därefter fortsatte diskussionen om bland annat Robert Capa och hans krigsbilder; om vi kan vara färgade av vad som vi tycker vara bra bilder, där speciella händelser kunde ha större betydelse än bilderna i sig själv.

Ni kan själv gå in och läsa de olika inläggen i diskussionen med att klicka på länken. En diskussion som jag tycker ofta saknas i fotomiljön, kanske för att vi överlag är mer upptagna av det egna fotograferandet – mer än att reflektera över hur vi kan uppfatta varandras bilder. Om varför några bilder anses vara bättre än andra, där vi kanske själv kan ha svårigheter att se dessa skillnader. Vi lever dessutom i en fotografisk vardag, där teknikhysteri och historielöshet gör oss blinda för vad vi egentligen håller på med – ett intresse för fotografiska bilder.

(2)

En diskussion som denna kan vara ett försök till att kunna få igång diskussioner kring den fotografiska bilden. Om varför vi tycker olika, om vilka fotografer vi tycker är mer intressanta än andra, vilka vi har som förebilder – och genom detta kanske kunna berika det egna fotografiska skapandet. Mer än alla dessa endimensionella pryldiskussioner som aldrig skapar bättre fotografer.

Fotografi har aldrig varit större än idag, aldrig har vi haft så många som fotograferar. Vi skrollar runt på Fotosidan, Facebook och Instagram – tittar på tusentals bilder. Dagligen. Konsumerar och inspireras. Men vi blir fartblinda, tiden för att stanna till för sunda reflektioner finns inte. Vilket vi även ser i alla dessa tusentals fotografier som publiceras.

Vi har aldrig haft så många fotografer, men det är även allt längre mellan originalen. De fotograferna som ”har något”, de som genom sina bilder skiljer sig från mängden. Inte så att det var bättre förr, men på vissa områden var det faktiskt det. Om vi hade haft Internet för 20-30 år sedan hade vi inte behövt skrolla lika mycket. Det var tätare mellan de riktigt bra bilderna!

Men nya bilder dök inte upp i samma strida ström som idag, det hade tagit lite längre tid mellan varje gång en ny bild hade publicerats.

(3)

Idag är allt så mycket lättare; vi har bättre fotoutrustning och enklare medel att anpassa våra bilder. I datorn reparerar och förbättrar vi, utan några större problem. Skärpan sitter där, exponeringen hamnar nästan aldrig fel – men bilderna blir endimensionella och påminner om bilderna från alla de andra fotograferna. Originalen saknas mer och mer!

Prylhysterin blir allt större. Även om den också fanns tidigare i stora mått, så har den idag nått långt över alla vettiga gränser. Så långt att vi väljer att rynka på näsan när vi ser på äldre bilder. Suddiga svartvita bilder från Robert Capa plockas in i vår aktuella fotovärld där vi ser högre kvalitet hos dagens krigsfotografer. Som att vi skulle jämföra alla tiders fotbollsspelare med dagens Messi, Ronaldo eller Zlatan. För inte hade väl Pelé eller Maradona varit lika märkvärdiga om de spelat fotboll idag?

Vi är fartblinda och historielösa i så stor grad att vi inte kan undvika att använda dagens nivå som standardmått. Vi kan inte se storheten i en fotograf som Robert Capa, helt enkelt med att sätta hans bilder in i hans egen tid. Och se hur hans bilder står sig i jämförelse med andra fotografers bilder under samma tidsperiod. För vi vet för lite om det som varit, om vem som varit de mest framstående fotograferna genom åren. Vi försöker heller inte förstå varför just dessa framstående fotografer också ansågs vara framstående.

För att vi jämför med det vi känner till. I de bilder vi idag ser på Fotosidan, Facebook eller Instagram.

(4)

Visst har dagens fotografer en högre genomsnittskvalitet i sina bilder, rent tekniskt. Men vad gäller bildkomposition, känsla, uttryck och symbolik – där har vi inte blivit ett dugg bättre! Helt enkelt för att vi allt mer saknar det så viktiga fotografiska samtalet. Diskussionen om vad som är en bra bild. Inte för att vi ska övertyga varandra om vem som har rätt eller fel, utan mer för att belysa smaken – och om varför vi tycker olika.

Just frågan om vad som är en bra bild är en mycket intressant fråga. Den upptar mig hela tiden i vardagen i mitt eget fotograferande. Dels när jag tittar på bilder från andra fotografer, men mest när jag bedömer mina egna.

Jag är mer upptagen av att vilja uppleva än att vilja jämföra. Jag älskar att få uppleva bra fotografiska bilder, på samma sätt som jag vill uppleva bra musik. Därför kan jag också gilla bilder från andra fotografer, som jag känner att jag själv inte vill eller måste göra. Jag gillar fotografer som har en helt annan stil än vad jag själv har, för att jag vill uppleva och sjunka in i bra fotografiska bilder. Jag vill även förstå det som inte är mitt eget!

Antingen jag hittar bilderna på Fotosidan, Facebook eller Instagram. Eller i alla de fotoböcker jag har i bokhyllan. Ibland tar jag mig också till en fotoutställning eller föreläsning, för att jag är nyfiken på en fotograf – eller att jag helt enkelt vill kunna sjunka in i en annan fotografs bildvärld.

För att njuta och för att inspireras. Men mest för att njuta.

(5)

Jag har en speciell bildstil som inte går hem hos alla. Vilket är helt naturligt! Jag tror inte det finns en enda fotograf som går hem hos alla, men om det skulle vara så, så skulle den fotografens bilder vara helt profillösa. En intressant fotograf är väl en fotograf med en speciell karaktär, ett eget uttryck, kanske en säregen bildstil. Men i takt med att fotografen blir mer speciell, så minskar också antalet som gillar eller förstår bilderna.

Ungefär som inom musiken. Alla gillar inte klassisk musik, hårdrock, dansband eller jazz. Varje musikstil har sina egna lyssnare. Så även inom fotografin; antingen det är naturfoto, gatufoto, sportfoto eller landskapsfoto. Det finns plats för både en Jim Brandenburg, Christer Strömholm, Irving Penn och Robert Capa.

Jag tänker ofta på hur mina egna föräldrar upplever eller upplevde mina bilder. Där min far oftast tyckte att mina bilder är för mörka och suddiga, eller att huvudmotivet helst borde vara i centrum av bilderna. Där min mor mer uppskattade de bilder som inte var så självklara; mest gillade hon bilder där man kunde upptäcka fler saker efterhand som hon tittade på bilderna.

Min mor hittade då givetvis fler bilder bland mina som hon gillade, än vad min far hittade. Men å andra sidan var det ju heller inte min uppgift att anpassa mitt fotografiska skapande efter deras bildsmak. Utan jag fick ju givetvis helt och hållet följa min egen övertygelse.

Vilket inte alltid är så enkelt som det låter…

(6)

Det är lätt att anpassa sig, då det egna självförtroendet kanske inte alltid är där. I motgångar är det ju överlag svårare att tro på det man gör, än under perioder med stor uppmärksamhet och mängder av framgångar.

Så även i diskussioner som den jag länkat till på Fotosidan. Antingen som nu, när diskussionen har sin början i mina bilder och dessutom också med en länk till några av de bilder jag anser mig mest nöjd med från november 2016. Skulle jag börja anpassa mig till en annan form för fotografi som jag själv inte skulle gilla, då skulle det vara fruktansvärt mycket svårare att fortsätta utveckla det egna skapandet. Det är lättare att hamna vilse, om man följer andras anvisningar – än om man använder en egen karta…

Men det är också svårt för andra. För de fotografer som inte alls gillar eller förstår mina bilder, men samtidigt ser att så många andra faktiskt gör det. Det är lätt att börja förändra sitt eget fotograferande, som man faktiskt trodde på – men som inte genererade samma uppmärksamhet.

Man börjar jämföra, kanske letar man även efter genvägar – i stället för att titta inåt i det egna arkivet. Se efter det som är det egna, för att utveckla och förstärka detta. Utan att snegla mot andra.

Visst kan det i perioder vara sunt att jämföra de egna bilderna med andras. Några av oss väljer kanske att lämna in bilderna till en fototävling, helt enkelt för att testa var man själv står. Men i längden blir det aldrig bra, för man tappar det egna och unika!

(7)

Än så länge har diskussionen på Fotosidan inte utvecklats tillräckligt långt. Den är för närvarande inte längre än 6 sidor. Men jag hoppas den fortsätter, för att se vad den kan generera för effekter. Kanske börjar man även plocka in exempel från andra fotografer, för att få fram hur olika vi kan tänka kring vad som anses vara en bra fotografisk bild.

En diskussion där alla har rätt, utan att försöka övertyga varandra i vem som har mest rätt. Kanske dyker det upp namn på flera framstående fotografer från fotohistorien, eller så hittar man fram fotografer som är aktiva idag – aktuella fotografer som hittat något eget.

En diskussion där alla har lika stor rätt att få finnas med. Man måste ju inte vara expert för att kunna uttala sig; på samma sätt som man inte själv måste vara hårdrocksmusiker för att kunna uttala sig om vilka som är de bästa hårdrocksbanden.

Smaken är ju som baken – och så måste det ju få vara!

I ett samhälle där alla har rätten att få vara sig själva; antingen när man tycker om andra fotografer, eller i hur man själv väljer att fotografera. Det är i det fotografiska samhället vi kan producera de bästa fotograferna. Inte där vi ska anpassa oss till varandra; antingen genom att samla flest gillanden eller tävlingsvinster. Utan där vi kan acceptera att vi är olika, för att kanske tillsammans öppna varandras ögon till en ännu mer fascinerande fotovärld.

(8)

Jag kan idag sakna det seriösa fotografiska samtalet. Det som handlar om så mycket mer än att gilla eller ogilla. Ett samtal bortom hyllanden eller burop. Där man kan samtala om bildspråket till Sally Mann, Josef Koudelka eller Sune Jonsson. Utan att beröra vilken kamera man använt, eller för den del lista ut några tekniska data. När jag vill diskutera fotografiska bilder eller framstående fotografer; då är jag totalt ointresserad av kamera, brännvidd, bländaröppning eller slutartid. Jag är heller ingen större anhängare av någon gissningstävling till var bilderna skulle vara ifrån.

Jag vill helt enkelt enbart kunna uppleva själva bilderna! Uttrycket, symboliken, eventuella tankar med bilden – eller de känslor bilderna förmedlar. Kanske är det bilder från en fotograf som man följt under en längre tid för att se efter förändringar eller utveckling. Kanske har man funderingar kring varför fotografen gått genom dessa förändringar – och om man kan se detta i bilderna.

Har fotografen något unikt i sitt sätt att förmedla?

Men mest av allt; vad ger bilderna för upplevelser? Blir vi inspirerade, förundrade eller provocerade? Kan vi känna igen fotografens bilder, utan att vi vet vem som är fotografen?

(9)

Jag visar här tio bilder som jag själv gillar. Men jag kan samtidigt förstå om andra inte gillar dem. För så måste det få vara.

Tio bilder där samtliga är inskannade analoga bilder. Bilder med olika uttryck och även lite olika stilar. Från det abstrakta och mer experimentella, till det mer suggestiva och mystiska.

Tio bilder som även är typiska för hur jag varit som fotograf genom åren. Men även med ett uttryck som jag fortfarande arbetar med idag i mitt digitala fotograferande.

Några tycker säkert att bilderna är gammal skåpmat, medan andra tycker att jag var bättre förr. Några tycker att jag blivit en bättre fotograf idag, andra tycker att jag blivit alltmer konstig i mitt uttryck. Och så måste det få fortsätta att vara.

Jag hoppas diskussionen på Fotosidan fortsätter, då den verkligen behövs för att kunna utveckla den fotografiska bilden vidare.

(Bild 1 – Isfall, 1985)
(Bild 2 – Majkväll, 1998)
(Bild 3 – Yta, 1996)
(Bild 4 – Ensamhet, 2004)
(Bild 5 – Rosenrot, 1984)
(Bild 6 – Krutbrännare, 1990)
(Bild 7 – Smalnäbbad simsnäppa, 1988)
(Bild 8 – Blå kärrhök, 1985)
(Bild 9 – Lodjur, 2004) (Järvzoo)
(Bild 10 – Guldharen, 1990)

(10)