september | 2024 | Terje Hellesø

26701_1997 (1)

När jag började med naturfoto i slutet av 1970-talet var naturfoto synonymt med teleobjektiv. Få naturfotografer höll på med vidvinkelobjektiv, helt enkelt för att naturfoto på den tiden oftast handlade om att fotografera olika vilda djur. På den tiden var det inte många naturfotografer som höll på med att fotografera landskap. De riktigt bra landskapsbilderna var oftast från ”vanliga” fotografer, sådana som inte kallade sig för naturfotografer då man fotograferade alla möjliga motiv.

I den lokala fotoklubben där jag var medlem, kunde man se många intressanta landskapsbilder – bilder som inspirerade mig och som fick mitt naturfotograferande att breddas betydligt. Naturfoto blev för mig ett motivområde där det handlade om att fotografera ALLT i naturen – och då ungefär i lika stora delar.

26702_2024 (2)

Fast jag väljer att kalla mig naturfotograf så är mitt motivområde stort och varierande. Jag fotograferar olika landskap och landskapsutsnitt, men är minst lika ofta och fotograferar i närbildsområdet; olika växter, insekter, ismönster eller detaljer i en trädstam. Jag tar med mig undervattenskameran inunder näckrosbladen i skogstjärnen, jag fotograferar grodor och ormar, olika fåglar och däggdjur. I färg och i svartvitt, oftast i olika mer eller mindre personliga bilder där det rent dokumentära är sekundärt. Jag är oftast subjektiv i mitt naturfotograferande, sällan eller aldrig är jag objektiv i mitt uttryck.

Jag använder gärna och ofta olika vidvinkelobjektiv. Det vidvinkligaste jag använt är 10mm, till olika landskap och olika detaljer. Vid olika tillfällen har det hänt att jag även fotograferat fåglar med 10mm. Oftast använder jag brännvidder mellan 16mm och 28mm; till olika landskap, detaljer som växter och olika insekter, fåglar och däggdjur. Påfallande ofta fotograferar jag olika växter hellre med vidvinkel än med det mer klassiska makroobjektivet. Det blir oftare miljöbilder på växter, än de mer klassiska porträtten.

25226_1996 (3)

Jag tänker på en fotoutställning jag hade under 1995 och 1996 med titeln ”Inte bara sten”. Olika stenbilder som symboliserade viktiga epoker genom livet, symboliserade i stenmotiv. Samtliga bilder i utställningen var med 28mm vidvinkel, men där de flesta trodde jag använt makroobjektiv. Helt enkelt för att det var olika närbilder.

Många fotografer är ju fast i ett mer traditionellt objektivtänk; närbilder på olika detaljer är med makroobjektiv, närbilder på olika fåglar är med teleobjektiv. Vi tänker utsnitt och motivstorlek och väljer då objektiv på ren rutin. Vi tänker inte lika mycket på perspektivet; att vi exempelvis kan gå närmare med kortare brännvidd.

Valet av vidvinkel till stenbilderna handlade för mig om att få ”ett sug” i perspektivet, att bilderna blev mer dynamiska i sitt uttryck. Ett mer traditionellt makroobjektiv, men med samma motivutsnitt, hade gjort bilderna plattare och alldeles för lättlästa. Och då jag valde att vara mer symbolisk där jag jobbade med metaforer mer än motiv, så ville jag ju ha bilder som direkt från början engagerade på ett annat plan än det rent motiviska (att det var sten).

26703_2010 (4)

När jag jobbar med olika bilder på fåglar och däggdjur med ett teleobjektiv, har jag alltid med en extra kamera med en vidvinkelzoom. Ett bra och aktuellt exempel var när jag fotograferade den sällsynta fågeln biätare utanför Trelleborg i Skåne nu i somras. Runt mig hade jag sällskap av ett flertal fågelfotografer som också hade sökt sig dit för att få fotografera de ovanliga fåglarna.

Med jämna mellanrum flög biätarna rakt över våra huvuden, helt omöjliga att då fånga på bild av de olika fågelfotograferna som hade tagit sig dit med olika teleobjektiv mellan 300mm och 800mm. Fick då plötsligt höra någon som svor med småländsk dialekt och irriterade sig på att han inte tagit med vidvinkelobjektivet. Jag såg mot honom och log lite försiktigt, samtligt som jag tittade på min kamera med ett 18-250mm zoomobjektiv och berättade för honom att jag nog aldrig skulle ge mig iväg någonstans utan tillgång till vidvinkel. Inte ens när tanken var att fotografera en sällsynt fågel som biätaren…

08848_2016 (5)

Under de många timmarna jag var där och fotograferade biätarna växlade jag hela tiden mellan två olika kameror; den ena kameran med zoomobjektivet och den andra kameran med ett 400mm teleobjektiv. Ett arbetssätt som jag ofta arbetar med.

Varje gång jag tar mig en runda med bilen i Mullsjöskogarna för att kolla efter olika djur, så är givetvis en kamera med 400mm med och i högsta beredskap. Men bredvid ligger alltid den andra kameran med zoomobjektivet. I kameraväskan i baksätet finns dessutom flera objektivmöjligheter i tillfälle utflykten skulle resultera i andra bildmöjligheter. En älg eller ett rådjur måste verkligen inte alltid fotograferas med 400mm, det går även med 18mm eller 100mm om rätt tillfälle dyker upp.

Det gäller alltid att vara väl förberedd på vilka möjligheter som än skulle dyka upp, att jag under en fotoutflykt ska kunna ha möjlighet att göra helt olika typer av bilder. Jag försöker alltid undvika att vara enkelspårig i mitt fotograferande och bildskapande.

04625_2006 (6)

Under alla mina analoga år som naturfotograf var faktiskt en 28mm mitt mest använda objektiv. En vidvinkel, alltså. Idag vågar jag påstå att det är min 18-250mm zoom som jag använder mest, ett allroundobjektiv som dessutom har en extrem närgräns och ger mig möjlighet att även kunna nå olika fjärilar och sländor. Närgränsen är däremot inte den bästa för en 18mm, så jag har ofta med mig även några fasta brännvidder i vidvinkelområdet – men i 250mm är närgränsen fantastisk!

På mina fotoutflykter har jag alltid tillgång till vidvinklar helt ned till ett 10mm fisheyeobjektiv, jag använder ju vidvinkel rätt ofta när jag fotograferar. Jag gillar vidvinklarnas dynamiska perspektivkänsla, det utdragna mellan något nära i förgrunden i kombination med en bakgrund långt bort i bakgrunden.

När jag fotograferar mina blåsippor på våren är det minst lika ofta med en kraftig vidvinkel som med ett mer traditionellt makroobjektiv. Vidvinkeln är ofta på minsta bländaröppning (22 eller 32) för största möjliga skärpedjup. Det stora skärpedjupet ger mig också möjlighet att komma ännu närmare än närgränsen, då skärpedjupet inte enbart ökar mot bakgrunden. Skärpedjupet fördelar sig ungefär med 1/3 hitom fokus och 2/3 bortom fokus, så med stort skärpedjup kan jag alltså ta mig lite närmare inom den ena tredjedelen.

01112_2012 (7)

På samma sätt kan jag även annars justera fokusområdet för att maximera skärpedjupet antingen mot bakgrunden eller förgrunden med att flytta det bakåt eller hitåt. Dit jag justerat fokusområdet kallas för hyperfokalen och är alltså det fokusområdet där skärpedjupet går från horisonten och så långt in i förgrunden som möjligt, eller att jag kan gå innanför närgränsen och ändå få det skarpt tack vare skärpedjupet. Släpper jag på skärpedjupsknappen och ser bildutsnittet igen med största bländaröppning så ser jag då var jag lagt skärpan istället för där jag annars skulle lagt den.

När jag arbetar med vidvinkel är just möjligheten att arbeta med hyperfokalen ständigt närvarande, faktiskt är det så att jag då använder skärpedjupsknappen mer än avtryckaren för att kunna finjustera hyperfokalen på bästa sätt.

Naturfotografi handlar för mig alltså inte enbart om de mer normala och täta utsnitten, utan minst lika ofta om större helheter och vidare vinklar.

(Bild 1 – Vallmo, 1997)
(Bild 2 – Näckrosblad, 2024)
(Bild 3 – Smålom, 1996)
(Bild 4 – Älg, 2010)
(Bild 5 – Blåsippor, 2016)
(Bild 6 – Trollslända, 2006)
(Bild 7 – Tornseglare, 2012)
(Bild 8 – Rönn, 2024)

26704_2024 (8)