(1)
Jag har numera uppdaterat Nikon och införskaffat en D500. Båda mina D200 som jag haft i 18-19 år sjunger verkligen på sista versen, så det var verkligen dags. Har testat diverse spegellösa systemkameror från både Nikon, Sony och Olympus och gillar inte dessa. Taskiga sökare i jämförelse med den optiska som jag haft i alla mina systemkameror hittills. Om det är en vanesak vet jag inte, men om inte ens Nikon Z9 motsvarade mina krav – så kändes det rätt så oaktuellt.
Något helt annat med Nikon D500. Den är snabb, hiskligt snabb – med 11 bilder per sekund så blir det raskt många bilder i varje serie. Dessutom kan jag vrida upp ISO-värdet rätt så rejält när jag fotograferar däggdjur i både skymningen och gryningen.
Rådjursbilden gjorde jag på 3200 ISO och den är mindre brusig än vad D200 var på 800 ISO. Det känns som att 6400 ISO är gränsen för vad som är fotografiskt försvarbart, då är det så mörkt att jag har svårt att fokusera. Med Nikon D500 har jag därför den mest optimala kameran för däggdjursfotografering, i kombination med mitt 400mm tele på ljusstyrka 2.8.
Än så länge har jag testat D500:an i första hand på älg och rådjur, men även några snokbilder med mitt ljusstarka 180mm makro. Senaste tidens olika bilder på rådjur och älg är samtliga med D500.
Tekniska data på rådjursbilden: Nikon D500, 400mm, bländare 2.8, 1/10 sekund och 3200 ISO. Klockan var 22.04 och det var så mörkt att jag hade problem med att få in skärpan. Bilden är dessutom en dubbelexponering, med en i skärpa och en lite ur skärpa.
(Bild 1 – Rådjur, 2024)