Hatet får aldrig vinna!

 (1)

Idag är det 7 år sedan hatet fick ännu ett ansikte. En högerextrem terrorist bestämde sig för att förändra världen…

77 människor blev dödade, de flesta barn och ungdomar. Först i Oslo, sedan på Utøya.

Vi får aldrig glömma! Detta fruktansvärda dåd, men sedan alla andra som kommit därefter. Inte minst på Drottninggatan i Stockholm.

Allt detta hat mot våra demokratiska samhällen; från olika extremister som inte önskar ett fritt samhälle.

Varför detta hat?

(Bild 1 – Ett hjärta, 2018)

Dessa respektlösa idioter…

(1)

Jag är riktigt förbannad!!!

Jag hade rätt svårt att behålla lugnet när vi stannade till vid ödegården Risa. Något vi gör rätt ofta, året om. Därför kan vi också se vilka förändringar som skett sedan förra besöket. Jag tror inte det finns många andra som har så bra koll på vad som sker ute i Mullsjöskogarna, även förändringar vid de olika ödegårdarna vi återkommer till.

Nu ikväll var måttet rågat… Någon eller några hade tagit sig det omfattande uppdraget att krossa nästan alla fönster, dels i boningshuset men även runt på de olika uthusen. Det fanns faktiskt inte många hela glas kvar…

Och bara för att göra min ilska ännu större, den eller dessa personer hade tydligen haft någon form av fest – men glömt kvar ett antal burkar med öl och energidryck…

Så enormt onödigt och respektlöst!

Krossade fönster, vandalism – men också nedskräpning.

Full pott, ärade idioter!

(Bild 1 – Sommar vid Risa, 2017)

Känslan vinner över tanken…

11195 (1)

Det är tyvärr inga roliga signaler på vad som sker i världen. En enorm populism som hämtar näring från växande oro och missnöje mot etablissemanget.

Våra ”ytterkantsdiskussioner” kommer bli alltfler. Sorglig utveckling där sakfrågor blir allt mindre viktiga, känslorna styr tankarna alltmer i världen.

(Bild 1 – Oro, 2016)

Nine eleven…

10876 (1)

Idag är det femton år sedan… Dagen när det omöjliga skedde. Jag kommer fortfarande ihåg exakt hur det var.

Klockan 16 anlände vi till Sågliden söder om Grövelsjön för att tanka minibussen, efter att ha varit vid Njupeskär under dagen. Kommer ihåg hur kvinnan på macken började ”svamla” om en terroristattack mot World Trade Center i New York, att man hade kapat flygplan och krockat in i skyskraporna. Jag trodde hon pratade i nattmössan, att hon möjligen hade sett en film…

När vi anlände till fjällstationen var det tomt, inte en människa. Ingen personal, inga gäster någonstans. En märklig och lite spöklik tystnad. Vad hade skett?

Vi var drygt 20 fotografer som tillsammans hade varit vid Njupeskär och fotograferat, och nu hade vi kommit tillbaka till ”civilisationen”…

Efter ett tag hörde vi ljud från källaren och ett av teverummen. Där satt all personal och alla andra gäster. Teven var på och jag glömmer aldrig bilderna som gick i repris i slow motion…

Idag, femton år senare, har jag suttit och tittat genom bilderna jag gjorde under den dagen, analoga landskapsbilder. Tittade på ungefärliga klockslag. Till min stora förundran visade det sig att just när det hände i New York, när det andra flygplanet kraschade in i södra tornet – just då gjorde jag den första bilden ni ser i inlägget. Närbilder på Njupeskär med 400mm, på fallande vatten och ånga.

Ser likheten, ser symboliken…

Vilket oerhört sammanträffande…

(Bild 1 – Njupeskär, 2001)
(Bild 2 – Krutbrännare, 1990)

10877 (2)

Hur dum får man vara?

9542 (1)

Det finns många som tror att jag är en lättlurad typ. En sådan jovial, godmogen och godtrogen snubbe som man tror sig kunna lura i vad som helst. Med fantastiska ursäkter och förklaringar, eller så försöker man att ändra fokus – i tron att jag ska förstå, eller svälja vad som helst.

Visst kan jag hålla med om att jag ofta kan vara trögtänkt, eller att jag ofta vill tro det bästa – men oftast får jag ihop räknestycket.

Jag har hört de mest fantastiska bortförklaringar, men även tvingats försöka avdramatisera de tydligaste pekpinnar. Kanske för att det finns många som tror att jag är dum och korkad, med ett lägre intellekt än de flesta andra.

Jag får uppleva detta nästan varje dag. Antingen genom att andra människor försöker förleda mig in i en särskild tro, där orsaken egentligen är en helt annan. Eller så upplever jag hur andra människor har en vendetta mot mig, i tron att kunna påverka alla till att få samma negativa bild av mig.

Antingen till mig som människa, eller som fotograf.

Ett mönster som ibland blir skrattretande tydligt, men där jag också kan undra om inte också andra kan se detta.

9543 (2)

Eller har vi alla blivit offer för kommersialismens marknadskrafter, även när vi bedömer andra? Har vårt samhälle idag blivit så polariserat; att det antingen består av människor som leder massorna precis i den riktning de önskar – och sedan en stor folkmassa som av olika anledningar helt och hållet låter sig ledas. Eller manipuleras…

För att man inte har tid att tänka en individuell tanke, som skiljer oss från alla andra. Eller så har vi kanske inte orken eller insikten?

Såg senaste avsnittet av Uppdrag granskning på SVT, om alla bränder på svenska asylboenden. Reagerade särskilt på de möten där vanliga människor samlades för att uttala sig om att få asylboenden i sitt närområde. Var det rädsla och okunskap som fick dessa människor att komma med trångsynta och korkade kommentarer? Men jag kunde heller inte låta bli att undra över var människorna som kunde tänka själva hade tagit vägen – satt de tysta på mötet, eller var de inte alls närvarande?

Eller är det vår rädsla för att bli grundlurade, som får oss att bete oss som grundlurade? Och att vårt politikerförakt eller misstänksamhet till överheten, automatiskt leder oss rakt in i famnen till de mer ljusskygga krafterna? Är det därför Donald Trump får en allt större folkmassa med sig; inte för vilka sakfrågor han kan komma med, utan mer för att han kritiserar överheten?

9544 (3)

Och inom konstvärlden tar vi hellre risken att kritisera en Picasso, än att hylla en målning gjort av en schimpans…

För att vi inte vill känna oss dumma, så är det precis det vi blir… Och för att inte framstå som trögtänkta, så blir vi vilseledda direkt från första början… Hade Hitler fått med sig de stora massorna som hyllade honom, om alla hade varit lite mer trögtänkta? Eller försökt skapa sig en egen bild av vad som höll på att ske, innan man bestämde sig för att agera?

Vi hade kanske heller inte haft reklam på TV, för att reklamen helt enkelt inte kunde påverka oss. Hade den stora folkmassan inte varit så lätt att förleda, då hade vi kanske heller inte haft någon reklam alls?

Vi fotografer hade också vågat kritisera en bild som alla andra hyllar, eller att hylla en bild som alla andra kritiserar… Genom att agera klokare och med större insikt, då vågar man också ta risken att bli framställd som dum och godtrogen, av den stora folkmassan…

Ju högre pris, desto bättre produkt! Det som oftast omtalas och hyllas, det är också det bästa!

Eller?

9545 (4)

Historieboken är full av händelser där alla som haft en rädsla för att bli framställda som dumma, precis också blir framställda som dumma – när vi fått distans till händelsen och fått tänka till lite. Och det är lätt att känna känslan att vi var mer primitiva förr; både när vi tänker på alla trollen vi trodde på, eller alla häxor vi brände till döds…

Men vi glömmer att det även kommer en morgondag, och att vi är minst lika primitiva idag – om vi tittar med ögonen till en människa någon gång i framtiden.

Helt enkelt för att vi aldrig kan lära oss av våra misstag.

Hur dumma får vi egentligen vara?

(Bild 1 – Ljuset, 2007)
(Bild 2 – På väg hem från festen, 2006)
(Bild 3 – Sländor, 1993)
(Bild 4 – Sparvuggla, 2013)
(Bild 5 – Vildsvin, 2010)

9546 (5)

Man kan aldrig vinna mot skitsnack…

9477 (1)

Bland det värsta som finns är skitsnack. Det kan jag tydligt konstatera efter att jag genom livet fått erfara baksidan av det ett stort antal gånger. Och jag är tyvärr heller inte ensam. Skitsnack är ett alldeles för vanligt fenomen, och det förstör dagligen livet för mängder av människor.

Skitsnack finns överallt, vilket gör det näst intill omöjligt att värja sig mot. Jag känner personer som valt att isolera sig, att minimera sitt umgänge – och även undvika så långt som möjligt kontakt med andra människor. Helt enkelt för att skydda sig själva mot skitsnacket. Men tyvärr vet vi alla hur lätt det kan uppstå rykten om andra människor som få känner till. Och ju mindre man vet, desto mer otroliga kan dessa rykten bli.

Människor som plötsligt kan komma till sitt arbete en dag, för att sedan se hur kollegorna är undvikande. Människor som tar sig till mataffären, för att sedan upptäcka att plötsligt så har andra slutat hälsa. Eller hur ett vänligt ansikte den ena dagen, kan vara någon som plötsligt tar en omväg nästa dag – allt för att undvika ännu ett vänligt och förtroligt samtal.

Eller det vänliga telefonsamtalet som sedan ska generera ett viktigt och positivt beslut, och där allt verkar gå vägen – men där det sedan blir tyst. Personen ringer inte tillbaka, eller så får man undvikande svar när man ringer tillbaka och undrar. Standardsvaren ”jag ska återkomma” eller ”jag har inte haft tid”. Och man vet direkt att det inte blir något, där det från början var hur säkert som helst.

9478 (2)

I dagens samhälle har skitsnacket flyttats från Krösa-Majas gärdesgård och in i den digitala världen. Det finns otaliga forum på Internet där man i stort sett inte gör annat än att prata skit om andra människor. Rykten, lögner och fantastiska slutsatser – mer än en gång har jag undrat hur många hönsfarmer man kan producera av ett enda ägg… Alla våra skvallertidningar har verkligen fått framgångsrika konkurrenter.

Och våra sociala medier, som exempelvis Facebook och Twitter, är våra främsta verktyg för att sprida skitsnacket. Om bekanta, om kollegor, om våra invandrare, om olika kändisar…

Jag är en sådan ”kändis”, eller offentlig person som det också kallas för. Och tro mig; jag har genom åren fått höra de mest otroliga rykten om mig som person. Oftast från människor som jag inte har en aning om vilka de är. Men rykten och skitsnack som inte alls skulle fått någon spridning från början, om det inte hade kommit från ”säkra källor” eller initierade personer. Från personer som känner mig, som mött mig personligen, som sett mig på håll – eller vad det nu skulle vara.

Vem kan man egentligen lita på? Hur få vettiga människor finns det?

9479 (3)

Att det finns skitsnack har jag slutat förvånas över för länge sedan, då jag tror att det vilar något grundläggande mänskligt i fenomenet. Men det som jag ännu inte lyckats förstå är alla dessa människor som hör skitsnacket och alla rykten – och som heller inte konfronterar mig. Med tanke på allt jag hört och läst, så är det förvånansvärt få människor som kontaktar mig och ställer den enkla frågan: Stämmer detta verkligen Terje?

Eller alla dessa människor som tar olika beslut, eller gör sina val – helt enkelt med utgångsläge i de rykten man hört. Och utan att verkligen ta reda på faktan. Jag har förlorat arbeten på grund av skitsnack, personer har slutat hälsa, vänner har plockat bort mig på Facebook, några har slutat ta kontakt – och detta fullkomligt helt utan att vi haft någon form av kommunikation.

Tänk så många fega människor som finns också; som inte kan ta konflikten, som inte vågar ta ställning offentligt. Man kan ringa ett telefonsamtal, kanske skickar man ett mejl eller ett privat meddelande på Facebook. Men man skulle aldrig våga stå för detta. Skriva om det, blogga om det, stötta, ta ställning, våga säga ifrån – helt enkelt av rädsla för att själva råka illa ut…

Finns det verkligen så fruktansvärt många människor som inte kan tänka själva?

(Bild 1 – Vargdödad älg, 2008)
(Bild 2 – Vinterfåglar, 2008)
(Bild 3 – Rådjur, 2008)
(Bild 4 – Höstlöv, 1994)

9480 (4)

Tack Niklas!

8945 (1)

Jag har alltid undrat över varför det alltid blir storm eller orkan när någon kritiserar Sverigedemokraterna, eller tar tydligt ställning mot dem. Kritiseras de andra riksdagspartierna blir det sällan mer än en liten krusning på vattenytan.

Tack till dig Niklas Strömstedt för ditt tydliga ställningstagande i senaste ”Så mycket bättre”.

(Bild 1 – Sångsvan, 2000)

Samhällets cancersvulst…

8473 (1)

Det är fruktansvärt och tragiskt det som skett på Ikea i Västerås; att en 55-årig kvinna och hennes 28-årige son blir knivmördade. Mina tankar går till familjen och de nära vännerna, till alla nära i den lilla byn i Västerbotten där de bodde. Det är också tragiskt med den 36-årige man från asylboendet utanför Arboga, som nu tydligen har erkänt dådet. Ännu en människa som genom ett dåligt mående gör något fruktansvärt.

Men att man sedan fokuserar på att han är från Eritrea och asylsökande, blir bara så alldeles fel. Särskilt i det svenska samhället där rasismen verkar vara en alltmer växande cancersvulst. Och på alla hatsajter på nätet; som Flashback, Avpixlat och Exponerat florerar främlingshatet… Frågan är om inte Sverige är i stort behov av en ännu större invandring, kanske för att minska den allt större inaveln av rasism bland svenskarna.

Och varför ska kvällstidningarna och media hela tiden underblåsa rädslan bland folket. Alla borde ju redan veta att alla former för hat florerar i ett samhälle med allt större rädsla och okunskap. Hat kan aldrig växa i ett samhälle där vi inte känner oss rädda och otrygga, och om vi alla dessutom får ett allt större kunnande så blir vi betydligt svårare att leda i fel riktning.

Varför ställer Expressen frågan till några Ikeabesökare i Västerås: Hur kändes det att vara här idag? Vad vill man uppnå med att ställa frågan, och hur relevant är den? Det enda man lyckas med är att få de svaren man så gärna vill ha, att vi läser om ännu några fler människor som är oroliga och känner obehag. Ännu några människor som berikar den redan stora andelen rädda och otrygga människor.

Och varför ger man utrymme åt Flashback, Avpixlat och Exponerat? Expressen borde ju veta att detta väcker ännu större nyfikenhet, ännu flera människor som går in på dessa hatsajter för att läsa. Och kanske blir påverkade av vad de där läser – då man kanske inte har tillräckligt med kunskap att kunna sortera. Alla vet ju redan att skvaller har större dragningskraft än saklighet – det har människan visat ett otal gånger genom historien. Och vi människor har inte kommit längre som art, än man var under gapstockarnas och häxbränningarnas epok i medeltiden. Evolutionen har inte hunnit med en tillräckligt stor förändring de senaste femhundra åren.

Expressen publicerar följande kommentar från Flashback: Om det är i entren så lär det ju vara tiggarpack som har vart i farten Säkert någon klan uppgörelse. Från Avpixlat publiceras följande kommentar: Fan vad många gnäller. Några mord måste man väl kunna acceptera i kulturberikningens paradis. Hur skall vi annars kunna nå världstoppen i för ursprungsbefolkningens spännande och livsfarliga kulturmöten. Stå på dig du politiskt korrekta moder Svea, du har mycket kul typer att släppa in under din kjol ännu! Eller? Från Exponerat publiceras följande kommentar: Då SJ saknar pengar till järnvägen har vi iallafall 2 st negrer som kan ersätta de ruttna slipers som finns längst spåren. Jag slår gärna i spikarna.

Jag tar mig för pannan och undrar var dessa idioter kommer ifrån? Dessutom ger dessa anonyma personer ett dåligt rykte till de människor i samhället som inte kan skriva – ingen av dessa anonyma idioter kan tydligen stava. Små, rädda och okunniga anonyma varelser, som plötsligt blir rikskändisar då Expressen lyfter fram dem. Synd bara att man lyfter fram anonyma, det gör att kommentarerna egentligen helt borde sakna betydelse. Anonyma åsikter hade åtminstone tidigare ingen betydelse i debatten, men detta verkar vara något man numera glömt. Har man kritiska åsikter ska man naturligtvis stå fram med sitt riktiga namn, annars bör man hålla tyst. För vad vi vet kan det ju vara exakt samma idiot som skrivit alla tre kommentarer; många av dessa anonyma hatare hoppar ju frekvent mellan dessa sajter; och plötsligt kan en persons åsikter därmed få större genomslag. Vad som döljer sig i anonymitetens dunkel vet vi inget om, därför bör dessa åsikter förpassas där de hör hemma – och inte lyftas fram i samhällsdebatten.

Sedan vaknar ju Sverigedemokraterna till liv, för att få flera politiska pluspoäng. Med förhoppningen att växa och bli Sveriges största parti så småningom. Och det är enbart svenskarna som bestämmer detta, och hur vi sedan vill framställa oss själva för andra. Att genom allt större rädsla och okunskap lägga vår röst på det parti som ska göra oss mer trygga och kunniga. Eller?

Om vi bränner alla häxor, så borde vi ju bli av med problemet? Eller?

Björn Söder från Sverigedemokraterna skriver följande inlägg på Facebook: I tider som dessa kan det vara läge att påminna om hur Fredrik Reinfeldt ville att vi skulle ”öppna våra hjärtan” och hur han tackade ”för att ni valt Sverige”. Tror inte att den mördade mamman och sonen på Ikea i Västerås skulle hålla med ex-statsministern… Dags att vakna, svenska folket, och förpassa sjuklöverns politik dit den hör hemma! På skräphögen. Att Björn Söder är andre vice talman i Riksdagen får mig verkligen att börja undra… Hur kunde det verkligen hända?

Kommer vi skaka på huvudet åt detta uttalande om femhundra år, som vi idag skakar på huvudet när vi läser om häxprocesserna i Sverige på 1600-talet?

Hittade följande text på Wikipedia:

Det stora oväsendet 1668-1676

De svenska häxprocesserna tog fart år 1668 under Karl XI:s regering, då den hysteri som kallades det stora oväsendet bröt ut och ledde till en stor mängd häxprocesser som under de följande åtta åren fram till 1676 ledde till hundratals avrättningar. Lars Elvius, kyrkoherde i Älvdalen, förhör med den unga vallflickan Gertrud Svensdotter och processen mot Märet Jonsdotter kom att ses som startskottet. 1668 hölls en stor rättegång i Dalarna (i Mora), där 17 personer dömdes till döden. Även barnen som agerade vittnen och angivare straffades – i Mora dömdes 148 barn med ris eller gatlopp.

Den svenska häxhysterin 1668-76 var vad man kallade ”endemisk”, dvs den spred sig ryktesvägen från bygd till bygd och utspelade sig inte isolerat inom en specifik bygd, som de gjorde i exempelvis Norge. De svenska häxprocesserna 1668-76 hade alla samma mönster; barnen anklagade vuxna för att ha kidnappat dem och fört dem till Blåkulla om nätterna. De utpekade arresterades och anklagades.

En särskild kommission tillsattes för att hantera häxprocesserna. Dess regler fastställdes av kungen 1673 och 1674. 1673 sades det, att endast de som varit ”ledande” och som själva hade erkänt fick avrättas. 1674 tilläts avrättning av dem som inte hade erkänt, men tortyr rekommenderades för att få dem att erkänna. Kommissionen delades i två avdelningar under överinseende av guvernör Carl Larsson Sparre, som ville bekräfta alla avrättningar. 1675 inträffade det värsta skedet, när ca 110 avrättades i Ångermanland och Gästrikland. 1675 kom hysterin till Stockholm, där en stor mängd personer sattes i fängelse. Åtta kvinnor avrättades under Häxprocessen i Katarina 1676: Anna Sippel, Britta Sippel (Näslösan), Anna Måndotter (Vipp-Upp-Med-näsan), Anna Persdotter Lärka (Lärkan), Maria Jöransdotter, Margareta Matsdotter, Anna Simonsdotter Hack (Tysk-Anna) och Malin Matsdotter (Rumpare-Malin), varav en brändes levande.

Den svenska häxhysterin var ingalunda begränsad till de nedre befolkningsskikten, även högutbildade och välbeställda var inblandade – dock sällan som anklagade. Det offer som hade högst samhällsposition var sannolikt Katarina Bure, ”prästfrun från Gävle”. Den största omfattningen av den svenska häxjakten skedde i Häxprocesserna i Torsåker i Ångermanland när 71 personer; varav 65 kvinnor (var femte kvinna i Torsåkers socken), 2 män och 4 pojkar halshöggs och brändes på bål den 1 juni 1675. Enligt vissa källor avrättades 9 personer redan den 28 mars och resterande 62 den 1 juni 1675 på ett berg i gränstrakten mellan Torsåkers, Dals och Ytterlännäs socknar.

Under häxprocessen i Stockholm 1676 avslöjades dock flera av vittnena med lögn och erkände inför domstolen att de hade avgett falska vittnesmål. Som en följd av detta avbröts häxprocesserna tvärt i både Stockholm och i resten av landet. Bland de som bekämpade de många domarna och verkade för större rättssäkerhet fanns många präster av vilka den mest kända är kaplanen Noraeus.[3] Dessa insatser har dock kommit oförtjänt i skymundan av läkaren Urban Hiärnes agerande.

1677 arbetade i stället trolldomskommissionen med att förhindra häxprocesser, och samma år beordrades landets alla präster att hålla tacksägelsebönder för sina församlingar med budskapet att landet nu för alltid var rensat från häxor, för att förhindra ytterligare anklagelser. En del präster framhöll dock att häxerierna trots allt varit verkliga, men läxades då upp av kommissionen.

(Bild 1 – Hovs hallar, 1989)