Att leva med fotografi…

(1)

Om det inte har kommit fram innan, så är det lika bra att deklarera det med all tydlighet: Jag lever med fotografi! Fullkomligt, hela tiden, utan avbrott. Dygnet runt, året om, varje år, hela livet.

Jag fotograferar nästan varje dag, i perioder faktiskt varje dag. Antingen det är en regnig dag i oktober, en snöstorm i januari, en mörk natt i juni eller en dimmig dag i mars. Olika landskapsbilder; vid kusten, i skogen, vid sjöar och åar, vattenfall och bland höga fjälltoppar. I ängen bland olika blommor och insekter, under vattenytan i en skogssjö, på mer eller mindre vanliga eller sällsynta fåglar och olika däggdjur. Antingen i färg eller svartvitt, ibland i mer dokumentär anda men gärna helst i mer abstrakta eller nonfigurativa bilder. Med stativ, eller på frihand – i olika enkelexponeringar, men gärna också olika multiexponeringar. Skarpa, oskarpa, frysta eller i rörelse.

Jag är nog rätt bred i mitt bildspråk, men motiven hittar jag oftast i naturen – så jag väljer att kalla mig naturfotograf. Helt enkelt för att det är just i naturen jag känner mig mest hemma och där jag har min identitet. Det är just i naturen jag är mig själv närmast och där jag hittar de livsperspektiv och tankegångar jag använder som styrmedel i mitt bildskapande.

(2)

Jag kan ibland känna mig rätt ensam. Inte i naturen, där man aldrig känner sig ensam. Utan bland människorna, då människorna helt enkelt oftast är upptagna med att leva sina normala mänskliga liv. Det är sällan man möter andra som brinner lika mycket för fotografi som jag gör, som fullt ut kan förstå och identifiera sig med mitt djupa engagemang. Ett engagemang som bara fortsätter, år efter år. Genom intensiva tonår, upp genom livet som familjefar, bland etablerade medelåldersmänniskor och vidare med full fart mot den mer lugnare pensionärsåldern.

Livet som en aktiv naturfotograf går alldeles utmärkt att kombinera med allt här i livet, det som anses vara viktigt för en normal människa. Men jag undrar varför det är så få andra som upptäckt detta, eller är det helt enkelt så att ”alla andra” inte har fått ett lika djupt intresse? Varför är det så, och varför blev det just jag som fick ett sådant djupt intresse? Att det blev som en livsuppgift, som ett kall. Man går genom ett helt liv som naturfotograf, men det ändras hela tiden – kollegorna ändras, många som tröttnar och vill ta sig vidare mot nya livsmål. Sådana som utvecklar sig som människa med att byta fokus mot annat, hellre än att ändra brännvidden och skärpedjupet på de samma motiven…

Det är mycket ovanligt att någon är riktigt aktiv med sitt fotograferande mer än i tio år, sedan är det ju hög tid att börja göra något helt annat.

(3)

De flesta fotografer ser inte detta, då de inte stannar kvar i fotomiljön och ser dessa ständiga förändringar. Nya fotografer som upptäcker det fascinerande med att fotografera, tittar på andras bilder och låter sig inspireras – kopierar och utvecklar. Några blir sig själva, andra gör enbart som andra för att passa in. Vi är ju alla olika, men det nyupptäckta ger oss en ny värld och vi känner oss som en upptäcktsresande där vi tror oss upptäcka något ingen annan gjort tidigare. Helt enkelt för att vi inte fanns där tidigare och känner inte till vad andra fotografer gjort innan vi upptäckte den fascinerande fotovärlden.

Men innan vi etablerat oss fullt ut, fått djupare insyn i fotohistoria och även lyckats utveckla ett mer personligt sätt att uttrycka oss genom egna bilder, då går vi vidare. Från fotovärlden och till något helt annat. Kanske för att vi kände att vi inte kunde komma vidare som fotograf, helt enkelt för att det inte var ett livsmål – eller så var vi helt enkelt rädda för att fastna i något vi inte hade talang för. Vi blev otåliga.

Ibland träffar jag gamla bekanta som ofta kommer med frågan om vad jag gör idag, om jag fortfarande fotograferar. Och jag reagerar varje gång med förvåning och svarar: Varför inte?

(4)

Idag har jag aktivt fotograferat i snart 50 år. Är det onormalt? Är det något fel på mig, som stannat kvar i samma område när alla andra gått vidare mot andra mål? Att jag så tydligt kan se att jag även idag kan utveckla mitt fotograferande, in i detaljer som jag möjligen är ensam om att se. Är jag onormal som fortfarande kan vara entusiastisk när jag fotograferar ismönster i en sjö, med samma entusiasm som i början 1980-talet när jag gjorde mina första bilder på ismönster. Eller som att jag blir lika glad varje gång jag får ett nära möte med älg och rådjur, nästan som det var första gången jag fick se älg och rådjur.

Vid vattenfallen ute vid Ryfors tar jag mig en tur varje vecka, ibland flera gånger under en vecka. Många skulle nog kanske tycka att stället är fullkomligt utfotograferat numera, då jag fotograferat där under mer än trettio år. Trots detta hittar jag alltid nya bilder som jag vill göra, med samma entusiasm som när jag var där första gången 1991. Dessutom med större aktivitet och entusiasm än andra fotografer som är där för första gång…

Jag är nog helt körd, ett hopplöst fall. Givetvis också synnerligen konstig som efter alla dessa år ännu inte upptäckt att världen kan ge så oändligt mycket annat än att bara fotografera natur. Men å andra sidan; det jag ser och upplever idag är också något som få andra får uppleva – att se alla fascinerande motiv i naturen med ögon som numera tränat aktivt i snart femtio år.

Det är nog ändå rätt skönt att vara konstig och onormal… Att leva utan fotografi skulle nog bli ett alldeles för fattigt liv.

(Bild 1 – Maneter, 1995)
(Bild 2 – Skogshare, 1989)
(Bild 3 – Skog, 2014)
(Bild 4 – Is, 2023)
(Bild 5 – Knipa, 2014)

(5)