Frostkristaller…

(1)

Frostkristaller på ett fönster i blått vinterljus.

(Bild 1 – Frostkristaller, 2022)

Läraren…

(1)

Jag började undervisa under hösten 1980 som lärare för en nybörjarkurs i foto hemma i Bergen. Jag var då 16 år och gick i gymnasiet. Jag kommer fortfarande ihåg det läskiga med att deltagarna var minst dubbelt så gamla och borde ha långt mer erfarenhet än jag. Jag hade ju köpt min första systemkamera bara lite drygt ett år tidigare…

Sedan blev det en ny fotokurs och ännu en. Att jag som extremt blyg skolelev plötsligt nu hade fått möjligheten att få ta mer plats och dessutom kunna få dela med mig av mina kunskaper inför en publik. Jag var nog inte så okunnig och efterbliven ändå, något min extrema blygsamhet så framgångsrikt hade fått mig att tro. Jag visste det nog inte redan då, men min roll i samhället blev lärarens roll. Att lära ut, att inspirera och motivera – att försöka få andra att se det fantastiskt fascinerande med att leva med att fotografera.

Därefter har det blivit 42 år som fotolärare; allehanda kvällskurser för olika studieförbund, olika veckokurser på olika ställen, seminarier för kulturella evenemang, fotoresor till Island och Irland och ett stort antal workshops för ett varierande antal av deltagare.

(2)

Det blev aldrig att jag utbildade mig till lärare, mest för att jag nog inte såg mig själv som en potentiell lärare när åldern var där för vidareutbildning. Utan det blev bara så, jag blev en lärare helt enkelt – efterhand som åren gick. Numera har jag även undervisat i en lång rad ämnen utanför fotoområdet. Många kurser har det blivit även i konsthistoria, konstsociologi och kreativt tänkande. Ibland på grundskolan; men också på gymnasienivå, högskolenivå och universitetsnivå – och på olika folkhögskolor givetvis. Men i takt med ett ökande pedagogiskt kunnande även i ämnen som svenska, SO, NO, matte, engelska, idrott, musik och hemkunskap. Mitt intresse för fotografi och att lära andra att fotografera har alltså gett mig en växande allmänkunskap och även ett allt växande intresse för pedagogik och psykologi.

Något jag då också tar med mig tillbaka till fotograferandet och som också utvecklar mina fotokurser. Idag skulle jag kunna skryta med att ett flertal av medlemmarna i Naturfotograferna/N och PhotoNatura började sina fotokarriärer på någon av mina fotokurser. Över 12 000 olika personer har idag gått någon av mina fotokurser, men jag har inte det exakta antalet numera. Jag har idag även haft föreläsningar i pedagogik för behöriga lärare – men även utbildat fotografer som idag fått en bättre utbildning på pappret än vad jag själv någonsin haft.

(3)

Jag glömmer inte när jag för ett antal år sedan sökte jobbet som fotolärare på en folkhögskola någonstans i Sverige, ett jobb jag inte fick då jag inte hade utbildat mig på fotohögskolan. Jag frågade då lite syrligt om det räknades att ha undervisat och föreläst på fotohögskolan? Att jag även varit fotolärare på folkhögskola sedan tidigare och dessutom hade stor vana att göra både studieplan och ett större utbildningsprogram, möttes dessutom med tystnad.

För många år sedan, när grundskolan i Sverige var statlig och inte kommunal som den numera är, fick jag erbjudande ett flertal gånger om tillsvidareanställningar som lärare – något jag då tackade nej till. Helt enkelt för att min verksamhet som fotograf tog alldeles för mycket tid. Jag fick även erbjudanden om kortare kurser för att läsa in behörighet på högskolan i Malmö, då jag hade praktiserat under så många år som lärare på olika nivåer. Något jag också tackade nej till, då jag då fortfarande mer såg mig som fotograf än som lärare.

(4)

På senare år har jag även fått nej till jobb jag sökt av orsaker som varit mer eller mindre obskyra. Vid ett tillfälle för att jag hade provat på narkotika som ung och dessutom fanns i polisens register hemma i Norge. Något som inte alls är sant! Jag som aldrig någonsin ens varit i närheten av narkotika! Att jag beställde papper från belastningsregistret från polisen i Norge, det hjälpte föga. Nyligen fick jag också veta varför jag inte fick jobbet på en grundskola som resurspedagog – att jag hade instabilt psyke och hade problem med mitt humör, om att jag ofta fick raseriutbrott. Då fick jag inte veta anledningen, utan den kom fram mer än fyra år senare när det inte alls var aktuellt längre.

Att jag aldrig haft problem med mitt humör, än mindre har ett instabilt psyke, var tydligen något man godtog som en orsak till varför jag inte fick jobbet. Detta helt utan att söka efter om det hade någon sanning i sig. Att vara en känd person som många har en åsikt om, det gör alla rykten och osanningar till legitima orsaker för att välja bort. Tänka sig att det finns personer där ute i samhället, ibland även i beslutande positioner, som kan fara med lögner och osanningar om andra personer – och alltid tycks komma undan. Medan andra ska fastna med skägget i postlådan stup i kvarten.

(5)

Jag är fortfarande en obehörig lärare, detta fast jag arbetat som lärare i mer än 40 år. Åratal av erfarenhet, ett alltmer omfattande CV som för en utomstående kan verka synnerligen skrytsamt, det är något som aldrig någonsin kan jämställas med en nyutexaminerad behörig lärare. Hur okunnig och dålig denna behöriga lärare än måste vara! Visst är Sverige fantastiskt?

Jag som varit en aktiv del av utbildningsapparaten under så många år är inte det minsta förvånad över varför den svenska skolan har sådana stora problem som den har. Oerfarna men utbildade lärare, ett utbildningssystem som oftare är på experimentstadiet än vilar på grundläggande logik – där man kunde ha blivit bättre på att framställa ny kunskap som alltid relaterar till elevernas egna bilder av det svenska samhället. Det saknas sociala och sociologiska referensramar, alla måste stöpas i samma form då tusentals kopior alltid är bättre än nya original! Det är viktigare att alla är som alla andra, än att vi utbildar fler människor som i större utsträckning vågar vara sig själva.

(6)

I dagens trendkänsliga samhälle ser vi problemet i allt större omfattning, mer än en gång har jag undrat vem som ska få finnas kvar i framtiden och som dessutom vågar lyfta fram massans växande idioti. Varför alla fotografer måste göra som alla andra fotografer. Varför alla politiker har talskrivare för att framställas på ett bättre medialt sätt, vilket får alla politiker att låta precis som de andra – för att dumma och dåligt insatta personer ska förstå så mycket att man kan lägga sin röst på dem.

Erfarenhet och kunnande, det har vi bytt ut mot trendighet och ett vitare leende. Får man inte utbilda nya och mer samhällskritiska medborgare längre? En långhårig och skäggig gubbe kan ju inte bete sig som en normal medborgare, än mindre ha samma kunskap som den högskoleutbildade. Än mindre en grinig och till åren kommen gubbe, som hela sitt liv varit ur fokus med övrigheten.

Jag har mött många studenter som känt sig dummare och mer korkade, enbart för att de inte varit som alla andra. Både bland barn i grundskolan och bland vuxna fotointresserade på någon av mina fotokurser. När man rätt snabbt upptäcker att de besitter minst lika högt intellekt, några även med högre intellekt, men där man inte passar in i mallen. Detta trots att man försöker, men hela tiden misslyckas – och där detta ständiga misslyckandet sätter sig på ett allt sämre självförtroende. Dessutom med allt sämre självbild och växande självförakt.

(7)

Dagens ideologier och förutbestämda ageranden pyr ned i utbildningsapparaten. Det är fult att vara annorlunda, detta fast ett annorlunda sätt att tänka kan vara en öppning mot framtida innovationer. Det är faktiskt så att nästan alla av världens bästa och mest framgångsrika fotografer inte alls gått någon fotoutbildning, att välkända filosofer genom tiderna sällan var några ljushuvuden i skolan. Många behöriga lärare idag är inget annat än anpassade lärare efter dagens utbildningsform och sällan bryter mot utbildningens lärare på högskolan. Man kan också känna igen fotohögskoleelever i fotomiljön, många av dessa fotograferar på liknande sätt och har inte blivit sig själva som fotografer. Först efter 10-20 år som yrkesfotografer kan dessa kanske ha fått något eget i sitt bildskapande och själva kan vara delaktiga med att utveckla morgondagens fotografi.

Om en utbildning, oavsett nivå, är konstruerad på fel sätt kan den vara mer hämmande än utvecklande – och inte alls utbildande. Mitt sätt att se! Vi är idag många som tyckte att matte var ett tråkigt ämne i skolan, för att vi tyckte att matte var tråkigt – utan att tänka på att det istället var matteläraren som var tråkig… Vi färgas alltså mer av våra lärare än vi tror, vi gör våra karriärval i vuxenlivet många gånger efter hur vi uppfattade vuxenlivet genom hur skolan undervisade om vuxenlivet…

(8)

Det finns en grundbult i mitt lärande och det är ”entusiasm” – att alla som går någon av mina kurser eller är elever till mig på någon skola, att dessa ska känna sig trygga med sig själva. Det är enbart genom trygghet man kan skapa modet att våga gå vidare. Det spelar då mindre roll om ämnet är matte, svenska, fotografi eller konsthistoria. Att våga vara en lärare som är mänsklig och operfekt, som kan vara både långhårig och skäggig – men som genom entusiasm kan inspirera andra till att våga utveckla sig i takt med sig själva.

Numera har jag för min egen del tagit del av det mesta man lär sig på lärarhögskolan, men har också vågat välja bort och omprioritera det som känns fel. Med risken att jag måste ta mig genom hela livet som obehörig lärare, som också får acceptera att nej ibland har mer obskyra orsaker än en vattentät lärarlegitimation kan visa – och att man fortsätter prata skit om mig och sprider lögner, helt enkelt genom att hålla tillbaka mig för att lyfta fram sig själva.

(9)

Jag har ingen egen fotoutbildning, men har utbildat tusentals fotografer. Jag är obehörig men ger andra behörighet, vilket nog kanske är min lott här i livet. Men jag får ta del av massor med människor som mer än gärna kommer tillbaka till mig långt senare i livet och berättar om vilken betydelse jag haft – det är nog den största vinsten av alla. Något som ingen utbildning kan förmedla och som ligger långt bortom nutidens eventuella modenycker. Om att få en stor blombukett av någons farmor flera år efter att jag fick en skoltrött kille att vända tillbaka till skolan och bli klar med sin utbildning med sundare livssyn. Om att få veta om någons yrkesval på grund av något jag sa under en nybörjarkurs i foto på högstadiet…

Var det någon som undrade varför jag blev lärare, trots min obehörighet och ovilja att bli som alla andra? Är det någon som undrar varför jag blev fotograf, om att göra värdefulla ögonblick till något värdefullt och varaktigt? Att en vaken blick, att se en värdefull människa under 1/100 sekund – att detta blir något välexponerat och uttrycksfullt längre fram.

Lärare eller fotograf, det är inget man blir. Det är något man är.

(Bild 1 – Rinnande vatten, 2019)
(Bild 2 – Is, 2022)
(Bild 3 – Brunsiska, 2007)
(Bild 4 – Dovhjortar, 2022)
(Bild 5 – Vinter, 2022)
(Bild 6 – Guldfisk, 2021)
(Bild 7 – Mötet, 2022)
(Bild 8 – Älg, 2019)
(Bild 9 – Märken, 2022)
(Bild 10 – Frost, 2022)

(10)

Klipporna vid Hassafall…

(1)

Klipporna intill vattenfall Hassafall utanför Jönköping sätter igång fantasin.

(Bild 1 – Klippor, 2019)

Dovhjort…

(1)

Dovhjort i första ljuset från morgonsolen.

(Bild 1 – Dovhjort, 2022)