Dagsarkiv: december 14, 2022

Den heliga kon…

Publicerat i Artiklar, Bildtankar, Photography av

(1)

Då har naturfotomiljön avslöjat en ny fuskare… Hennes namn är Kittiya Pawlowski, en amerikansk fotograf, som visat fram ett antal bilder på snöleopard. Några av bilderna har visat sig vara klassiska ”klippa-och-klistra”, en inte helt obekant teknik för undertecknad…

Naturfotomiljön rasar! De klassiska argumenten som ”för bra för att vara sant” kommer som på beställning, presenterat på ett sätt som om mängder av fotografer är ”överraskade”. Som om vi inte redan ser några miljoner sådana bilder på Instagram, med den ena fantastiska landskapsbilden efter den andra. Sedan alla dessa ”omöjliga” bilder på insekter som sitter så fantastiskt välplacerade på olika dekorativa blommor att man förstår att den klassiska kylsprejen varit framme. Vi känner till bilder med rörelseoskärpa sedan de berömda bilderna på tjurfäktning från Ernst Haas redan på 1950-talet, vi har sett mängder av bilder på märkliga dubbelexponeringar redan från början av 1900-talet. Vi reagerar inte alls på alla dessa ”omöjliga” bilder på björn och järv längre, då de flesta känner till de välbesökta fotogömslen i Finland. Men lodjur reagerar vi på – och nu också på snöleopard.

Den kände franske naturfotografen Vincent Munier, som enligt vad jag läst i detta avslöjandet själv haft kontakt med snöleopard, reagerade på bilderna till Kittiya Pawlowski, med att snöleoparder oftast inte stannar på fjällkanter med mycket snö utan rör sig snabbt över dessa – vilket fick honom att bli misstänksam… Det ska inte mycket till för att ”förstoringsglasen” i naturfotomiljön plockas fram – påfallande ofta när det är ”svårfångade” motiv som gett bilder som är ”för bra för att vara sanna”.

Det är just här som jag får en dålig smak i munnen, drivkraften som får vissa fotografer att ifrågasätta andra fotografers bilder. Genom åren har jag också varit vittne till ett antal sådana avslöjanden, där man faktiskt blivit besviken när det visat sig att bilderna i slutändan varit både sanna och riktiga. Som om naturfoto bör inlemmas i kategorin ”sport” och jämförbar med de stenhårda etiska kraven vi har inom pressfoto och journalistik. Naturfoto får alltså fullt ut inte vara konst, då konsten enbart får röra sig fritt så länge det handlar om icke-svårfångade motiv. Vi bryr oss inte om all bildmanipulation som florerar inom landskapsfoto och allehanda vardagsmotiv – men är motiven mer svårfångade, då ska fotografen sättas dit med full kraft och ivriga ”förstoringsglas”.

Att naturfoto i allt större grad blivit mer en sport än bildkonst kan vi tacka den stora mängden av olika fototävlingar för, där fotograferna hittat ett effektivt sätt att berika sitt eget CV. Kan man inte komplettera verksamheten med spännande texter, underhållande föreläsningar eller en fantastisk pedagogisk förmåga att skapa intressanta fotokurser, då blir man nästintill en professionell letare efter allehanda fototävlingar. För att möjligen kunna vinna, med den fulla övertygelsen att tillräckligt många vinster i olika fototävlingar automatiskt höjer ens position i naturfotohierarkin. Enligt Kittiya Pawlowskis egen hemsida har hon mängder av vinster i olika fototävlingar, vinster som man nu framöver kommer granska med de berömda ”förstoringsglasen”. Jag kommer så väl ihåg min svenske kollega Björn Persson som ”avslöjades” med att ha ändrat i sina djurbilder från Afrika, mest för att han vunnit olika fototävlingar. Det blev ett ramaskri i den svenska naturfotomiljön, trots att de flesta som rasade högst knappt hade hört om någon av fototävlingarna han hade vunnit innan han avslöjades.

Människans behov av att lyncha personer som gjort olika oförrätter består sedan medeltidens halshuggningar…

Jag försvarar inte det Kittiya Pawlowski gjort, lika lite som jag försvarar det jag gjorde för 11 år sedan. Men naturfotomiljön fortsätter att vara någon form av helig ko, utan att någonsin egentligen ha varit det.

(Bild 1 – Ohelig ko, 2017)