(1)
Det absolut stora flertalet av fotograferna lägger mest arbete på att få motivet skarpt och bilden ”rätt” exponerad, något man också kan se i hur dessa fotografer använder sin utrustning när de fotograferar. Oftast blir det autofokus och sedan någon hel- eller halvautomatisk ljusmätning som ser till att bilden blir som den blir. Några känner kanske till att bilden bör vara välkomponerad och gör enklare justeringar till var man placerar motivet i bilden. Utan att tänka i några större banor på hur bildspråket kan utvecklas än mer.
De flesta fotografer tänker inte så mycket på det positiva och det negativa rummet, eller för den delen på den positiva eller negativa ytan. Om vad som finns med i bilden och hur det finns med i bilden – och sedan hur detta kan skapa förnimmelser till hur det ser ut utanför bildytan, eller vilken känsla av helhet man aktivt kan skapa inom bildytan.
(2)
Bildens positiva rum är det man kan se i bilden, det negativa rummet är vad bildbetraktarna kan fylla i kring det som finns utanför bilden. Alltså vilken känsla du som fotograf kan skapa till atmosfären som helhet; till vad som sker utanför bilden och hur det såg ut på platsen. Här har vi fotografer betydligt större makt med våra bilder, än vad de flesta fotografer själva tror – att vi till det yttersta kan förmedla en plats eller ett tillfälle på ett sätt som inte alls stämmer överens med den verkliga händelsen. Eller så arbetar vi metodiskt med att komponera bilderna på ett sätt som helt överensstämmer med verkligheten, utan att man rent fysiskt visar den i bilden. Tar man med for mycket i bilderna är det ju annars lätt att bildbetraktarna går vilse i bilderna, något som kraftigt minskar möjligheterna att aktivt kunna förmedla något med bilderna.
Det positiva rummet kan också påverkas stort av fotograferna; med hjälp av ljus, färger och kontraster, avstånd och brännvidd, slutartid och bländaröppning, olika multiexponeringar och vad man har i skärpa och oskärpa. Inget är givet, allt handlar om aktiva val från fotografens sida. Hur man vill att motiven ska förmedlas i bilden, vilket ögonblick man väljer att exponera – alltså om vilka uttryck motiven ska ha och vilka intryck man kan få till dem.
(3)
Den positiva och negativa ytan, däremot, handlar om hur man väljer att placera motiven i bilden. Om vad man vill ha som huvudmotiv och sedan vilka aktiva bimotiv bilden ska innehålla. Ett motiv som rör sig eller riktar sig mot höger blir snabbare och enklare, mot vänster blir det mer långsamt och svårare. Lite mer motsträvigt. Vi läser ju en bild i samma riktning som vi lärt oss att läsa en text, vi börjar därför oftast till vänster i bild och tar oss sedan mot höger. Ett litet motiv till höger i bildytan blir därför tydligare, då vi avslutar där – än om det lilla motivet hade varit till vänster och därför snabbt hade kunnat passeras.
Vi rör oss aktivt genom bildytan när vi studerar den som bildbetraktare, detta sker automatiskt utan att vi aktivt tänker på det. Något fotografer kan lära sig att utnyttja, för att kunna skapa bilder som bättre förmedlar det fotograferna vill visa. Den fotografiska bilden visar ju så mycket mer än enbart ljus, motiv och ögonblick.
(4)
Den positiva ytan i bilden är det aktiva motivet, den negativa ytan är tomrummet i resten av bildytan. Om ni tittar på den första bilden här i artikeln; varför placerade jag inte strömstaren mitt i bild? Och varför är den inte större och täcker en större del av bildytan? Att jag placerat strömstaren till vänster och sedan har en stor tom yta som täcker större delar av bildytan. Tror ni detta är omedvetet från min sida?
Den negativa ytan måste heller inte vara helt fysiskt tom för ingredienser; det kan vara särskilda färgtoner, diffusa fält eller något som rör sig och blir oskarpt genom en rörelse. Eller så har man valt att aktivt lägga fokus på något annat än vad man förväntar sig. Den negativa ytan har alltså lika stor betydelse för bilden som den positiva ytan. Bimotiven är alltså lika viktiga för vad en bild kan förmedla som det givna och tydliga huvudmotivet.
(5)
Vi vill kunna skapa bilder som känns mindre statiska. Vi vill kunna skapa bilder som gärna håller över tid, bilder man snabbt tröttnar på blir oftast ointressanta och onödiga. Vi vill kunna röra oss genom bilden och upptäcka, vi vill aktivt kunna fundera och även fascineras. Att vad som finns inom bildens fyra kanter kan vara så extremt mycket, där det mesta är så förbryllande odefinierbart. Men vi vill också kunna få sväva vidare, fundera över hur det såg ut utanför bilden – att bilden ska kunna ge oss det behovet, oavsett om det överensstämmer med verkligheten eller inte.
Vi vill få kunna njuta av det positiva rummet, samtidigt som vi fantiserar om det negativa rummet. Men vi vill också kunna förundras över den positiva ytan, samtidigt som vi frapperas över betydelsen av den negativa ytan. Det negativa kan alltså bli avgörande för hur vi upplever det positiva.
Helt enkelt!
(Bild 1 – Strömstare, 2019)
(Bild 2 – Älg, 2022)
(Bild 3 – I skogen, 2022)
(Bild 4 – Vattenfall, 2018)
(Bild 5 – Guldfisk, 2021)
(Bild 6 – Dovhjortar, 2022)
(6)
Terje Hellesø 