Terje…

(1)

Jag föddes 27 april 1964 i Bergen i Norge. Nästa år blir jag 59 år gammal och det känns som åren gått alldeles för snabbt. Fast ändå inte, då jag hunnit med rätt mycket egentligen. Jag började i första klass 1971 på Eidsvåg skole och under mina två första skolår gick vi i skolan sex dagar i veckan, alltså även under lördagar. Redan 1973 började jag fotografera under en resa till Skottland, då med min mormors Kodak Brownie som jag fick låna. Första egna kameran fick jag i present av min mormor 1976, en Fuji Instamatic och snabbt började jag ge mig ut i naturen för att fotografera. Mina första naturbilder gjorde jag i Kanadaskogen i Fyllingsdalen, dit vi flyttade 1973, på gamla träd i ett fint urskogsområde.

Första systemkameran köpte jag 1979 för konfirmationspengarna, en Nikon FM. En helmanuell kamera där jag redan från början tvingades lära mig grunderna i att välja rätt inställningar om bilderna skulle bli någorlunda. Redan på första filmrullen gjorde jag min första dubbelexponering, min far hade när han satte i filmrullen och visade hur man skulle göra också berättat att det fanns en liten spak man kunde dra ut så att filmen stannade kvar och man kunde göra en exponering till som då lade sig uppå det förra. Nyfiken som jag var kunde jag inte låta bli att testa detta; det blev en bild på en flaska med linsvätska som svävade över en fotbollsplan, då jag kort efter hade gett mig ut för att testa att fotografera utan min fars inblandning.

(2)

Mitt intresse för fåglar kom rätt så tidigt, redan 1981 var jag minst lika mycket en fågelskådare som jag var naturfotograf. Jag glömmer inte resan till Danmark under sommaren 1981 där det blev bilder på både tofslärka, kornsparv och rödhuvad dykand – bilder som i dagens ögon håller synnerligen låg kvalitet men som också ger mig härliga minnen när jag tittar på dem. 1982 blev jag ordförande i den lokala avdelningen av Norsk Ornitologisk Förening, startade den lokala naturfotoklubben Bergen Naturfoto, hade föreläsningar och visade bilder och gick 1983 även in i naturfotoföreningen BioFoto. 1983 tog jag studenten och började arbeta som naturfotograf på heltid. Hade jag inte fortfarande bott hemma hos mina föräldrar så hade ekonomin havererat, då min första årsinkomst var blygsamma 5000 kronor.

Hösten 1983 åkte jag in i lumpen och hamnade så småningom i Kirkenes i norra Norge. Jag hade själv sökt mig upp dit för att tjänstgöra som gränsvakt i Pasvik mot gränsen till Sovjetunionen, helt enkelt för att få tillgång till den fantastiska naturen i området. I februari 1984 valdes jag in i Norske Naturfotografer/NN, en naturfotoförening som samlade många av de bästa naturfotograferna i Norge, där mina stora förebilder också var medlemmar (bland annat Jørn Bøhmer Olsen och Rolf Sørensen). Det blev en stor morot i mitt naturfotograferande och jag kunde fortsätta utveckla mig och även flytta fram positionerna ännu mer. Mina bilder publicerades i allt större mängd i olika media i Norge och jag kunde se allt bättre möjligheter att utveckla mitt yrke som naturfotograf.

(3)

Jag gifte mig första gången 1984 med Pernilla i Kirkenes. Mitt dotter Linnea föddes 1986 och i februari 1987 flyttade vi från Bergen till Ängelholm i Skåne. Den svenska marknaden för en naturfotograf var på den tiden mycket större än hemma i Norge, så jag såg med spänning på hur framtiden skulle bli. Rätt snabbt hade jag en föreläsning och upptäckte då att det skulle bli en frontalkrock med min bildstil och den svenska marknaden. Där jag höll på med rätt mycket nyfiket experimenterande, där var den svenska naturfotomiljön rätt så fast förankrat i det dokumentära och ett biologiskt avbildande. Inte minst såg man detta i den tidens fototidningar (FOTO och Aktuell Fotografi). Kortaste brännvidden var 28mm och längsta telet var 600mm, medan jag höll på med både 16mm fisheye och 1000mm spegeltele. Dessutom med olika filter, multiexponeringar, riktigt långa slutartider även med rörlig kamera, nattfoto utan blixt och rätt så udda former för bildkomposition.

Den etablerade delen av naturfotomiljön skakade på huvudet och mer eller mindre förkastade stora delar av mina bilder, men utanför naturfotomiljön och även bland amatörerna var man nyfikna och ville lära sig mer om mitt sätt att fotografera. Relativt snabbt ökade antalet föreläsningar, olika artiklar i främst fototidningarna och ett stort antal fotokurser. Jag undervisade i ICM (det som idag har blivit rätt så populärt) när det fortfarande kallades ”effektfull rörelseoskärpa” redan i slutet av 1980-talet, hade fotokurser där man fick lära sig olika former för multiexponeringar, nattfotokurser där man lärde sig bemästra reciprocitetseffekten, stora telen till blommor och insekter, vidvinkel och fisheye till fåglar – men också hur man kunde få fram personligheter när man fotograferade skogshare. För att nämna ett fåtal av de områden inom min fotografering som väckte stor uppmärksamhet.

(4)

I maj 1988 startade jag Bildgruppen PhotoNatura (tillsammans med Staffan Andersson, Anders Borggren och Ola Olsson) i Ängelholm. Vi kände att vi ville kunna träffas och lägga mer fokus på naturfoto än vad vi tyckte den lokala fotoklubben gjorde. Några månader senare utökade vi gruppen med Per Holm och Jarl von Schéele och vi började aktivera oss med att planera fotoutställningar och hade olika fotoutflykter. Det gemensamma var också att lyfta fram ett större bildtänk i naturfotomiljön, i kontrast till hur det såg ut på den tiden. 1989 hade vi utställning på Vårgårda Naturfotofestival. Jag hade också min första föreläsning, där jag aldrig kommer glömma hur nervös jag var innan – med en publik av massa kända naturfotografer. Min framtid som naturfotograf i Sverige stod och föll på hur bra jag skulle göra det. Det blev succé med extra visning och jag svävade på moln efteråt…

1992 kom min första bok ”Naturen som fotomotiv” med boksläpp mot Fotomässan i Nybro. Jag hade då börjat bli någorlunda känd i fotomiljön så intresset för boken var riktigt stort och det var en riktigt lång kö av personer som ville få den signerad. Föreläsningarna blev nu ännu fler och det blev ännu fler fotokurser där min nya bok blev populär som kurslitteratur. 1991 började jag med mina naturfotokurser i Mullsjö och dessa utökades sedan tack vare den nya boken – från 1992 hade jag 3 kursveckor varje sommar, något som sedan skulle pågå enda fram till sommaren 2011 (med några års paus 2002-2008). 1997 utökade jag även med fotokursveckor i Grövelsjön som pågick fram till 2010. Antalet fotokurser ökade och ökade, ett tag kändes det som att jag lade mer tid på att få andra att utvecklas som fotografer än vad jag lade på mitt eget fotograferande – men det hade också blivit min viktigaste inkomst som naturfotograf.

(5)

1995 och 1996 var jag till Island och hade fotokurser, totalt blev det sex veckors intensivt fotograferande med deltagare från Sverige. 1995 hade jag också fotokurser på västra Irland. Genom åren kan jag skryta med att jag haft mer än 12 000 olika deltagare på mina fotokurser. Förutom veckokurserna i Mullsjö och Grövelsjön, hade jag olika kvällskurser i Ängelholm och Lund, lördagskurser i Ängelholmsnaturen – och olika workshops/seminarier på olika håll i Sverige, Norge och Danmark. Jag har även varit till Finland och Tyskland.

Jag och Pernilla skilde oss 2001 och jag drog hem till Bergen under tre månader för att samla mig. Januari 2002 var jag tillbaka i Ängelholm i egen lägenhet och plötsligt hade jag också tillgång till Internet. Blev rätt snabbt ny och aktiv medlem på Fotosidan där jag så småningom träffade Malin och vi träffades i hennes hemstad Söderhamn i Hälsingland. Vi förlovade oss och gifte oss 2003 i Söderala kyrka.

(6)

Jag flyttade upp till henne 2002 och började en ny karriär som naturfotograf med Söderhamn som bas. Givetvis med olika fotokurser och föreläsningar, men vi utökade även med uppdragsfotografering med egna lokaler och galleri på Lokstallarna i Söderhamn. Min andra bok ”Min plats i ljuset” släpptes 2005 på eget förlag och 2008 kom tredje boken ”Året” där jag hade fotograferat varje dag under ett helt år. 2009 flyttade vi till Mullsjö, tillsammans med Malins dotter Beatrice. Veckokurserna som jag hade haft sedan 1991 fortsatte, fast nu bodde jag på andra sidan Mullsjön. Jag hade nu även tillgång till den vackra Mullsjönaturen under hela året.

2010 öppnade vi ett fotogalleri centralt i Mullsjö där vi bjöd in olika kända fotografer som utställare, jag var värd för årsmötet i Naturfotograferna/N (där jag hade valts in som medlem 2006) och så småningom arrangerade vi Mullsjö International Photo Festival i juni 2011. Det kändes alltmer som jag drunknade i arbete med alla projekt jag hade startat och som också jag deltog i. Föreläsningar på olika håll, olika workshops, publiceringar i olika media och framträdanden i radio och teve.

(7)

2011 blev vändpunkten i mitt liv som naturfotograf, något som numera är välbekant för de flesta. Jag avslöjades att ha manipulerat bilder på lodjur, mårdhund och grävling – där jag hade hämtat djurbilder på Internet, klippt ut dessa i Photoshop och klistrade sedan in i egna miljöbilder från Mullsjöskogarna. Jag erkände vad jag gjort i september 2011 och allt kollapsade. Ekonomin havererade totalt, vänner vände ryggen, mina medlemskap i Naturfotograferna/N och PhotoNatura upphörde, arbetet som redaktör för tidningen Natur og Foto upphörde – men mest av allt så blev jag utsatt för ett enormt näthat, ofta med ursprung från forumet Flashback som hade avslöjat mig. Det blev även en personlig kris, jag hamnade på psyk i Jönköping, började gå till psykolog – och jag och min familj levde under extremt tuffa villkor!

Jag kan fortfarande idag inte riktigt förstå varför allt blossade upp i sådana extrema proportioner. Det kändes som att jag hade varit en mycket större och mer erkänd naturfotograf än vad jag hade uppfattat mig som. Jag kan fortfarande inte förstå vilken position jag tydligen hade nått, helt enkelt för att jag mest hade varit upptagen med att hålla på med mitt. Jag hade heller aldrig känt av graden av erkännande i den egna plånboken, då jag alltid fått kämpa för att få ihop ekonomin. Jag kunde också alltid känna att andra naturfotografer ständigt uppnådde erkännande, något jag själv kände att jag inte fick. Detta kan jag fortfarande idag känna – efter alla mina år som naturfotograf. Jag kan idag se ironin i detta, att det jag gjorde 2011 förstörde en karriär för mig som naturfotograf som jag kände att jag ännu inte hade nått fram till.

(8)

Från ett läge där jag tidigare upplevde en märklig tystnad, hade jag nu plötsligt hamnat i ett läge där jag önskade mig tystnad. Alla naturfotografer (även sådana som hade varit tysta under alla år) ville uttala sig. Det absurda i att få läsa vilken betydelse jag hade haft, som jag innan 2011 ständigt kände att jag inte hade. Från att ha skakat på huvudet bakom ryggen på mig, gick man till att skaka huvudet mitt framför mitt ansikte! En milt sagt märklig utveckling!

Själv tvekade jag aldrig på att fortsätta som naturfotograf, tack vare stödet från familjen och mina närmaste vänner – men också genom viktiga råd från psykologen jag gick till. Jag valde att fortsätta som naturfotograf, jag valde att fortsätta blogga – och jag valde att bo kvar i Mullsjö. Varför skulle jag ändra det liv jag levt under hela mitt liv – för att andra använde sina ständiga pekpinnar?

Vi gör alla våra misstag, där mitt misstag blev spritt överallt och medialt uppmärksammat på alla möjliga sätt. Tänk ett samhälle där alla människors olika misstag hade fått samma mediala uppmärksamhet…

Jag fick hatkommentarer i bloggen, oftast från anonyma som inte sparade på krutet precis. Några kollegor (och vissa jag trodde var vänner) använde situationen för att få egen uppmärksamhet och gynna den egna karriären och olika samarbetspartners som märkligt nog ”bara försvann” från Jordens yta – jag blev paria i naturfotomiljön!

(9)

Det som har skett efter 2011 är en märklig vändning för egen del. Naturfotografin blev ännu viktigare för mig, jag började titta ännu mer inåt för att stärka mina bilduttryck från benmärgen och utåt. Mina bilder blev ännu bättre, ännu mer ärliga mot mig själv och därför ännu viktigare! Jag kunde fritt utveckla mitt bildspråk helt utan att ta hänsyn till vad naturfotomiljön kunde förvänta sig – och givetvis också helt utan eventuella kommersiella hänsyn. Jag hade ju per definition ingen marknad längre, man hade ju sett till att ingen ville ens ta i mig med tång…

Jag behöver idag aldrig marknadsföra mig mer, alla vet redan vem jag är. På gott och ont! All publicitet är ju bra publicitet, sägs det. Jag kunde känna att jag hade allt att vinna – och inget mer att förlora. I detta kunde jag fullkomligt skita i vad andra tyckte, något som med facit i hand har utvecklat mig där jag idag befinner mig som naturfotograf och bildskapare.

Precis som innan, när alla så lätt trodde mig vara en naturfotograf jag aldrig varit – kan jag idag fortsätta visa vem jag är och visa vem jag alltid varit, för en publik som långsamt börjar förstå detta. Idag har jag kursdeltagare som vet mer vem jag är på riktigt, än den naturfotograf många trodde jag var tidigare.

Hur konstigt det än låter…

(10)

Under mina föreläsningar lägger jag ännu mer tonvikt på mina tankar och känslor, vad jag vill förmedla i mina bilder – och där publiken till min förvåning inte fokuserar på utrustning och fototeknik. Jag kan idag berätta vem jag är – och publiken förstår på riktigt också vem jag alltid varit. Jag behöver inte låtsas, jag behöver inte framställa mig som något annat än den jag är – och detta accepteras i allt större grad.

Mer än en gång, men också allt oftare, kan jag känna att det jag gjorde 2011 och vad jag då gick genom – att det var det bästa som kunde ske mig som naturfotograf och bildskapare. Visst möter jag andra fotografer fulla av antipatier mot mig som naturfotograf, men påfallande ofta är detta fotografer som hade svårt för mig även tidigare! Sedan beror deras antipatier ofta på ”bilder av mig” som är skapade av andra, mer än vad jag själv bidragit med. De flesta som idag fortfarande tycker illa om mig, är fotografer jag inte träffat i verkligheten – eller så är det kollegor som vill försvara sina egna karriärer och inte vill förlora de positioner de själva uppnått.

2013 kom min hittills senaste bok ”Svartvita landskap”, en e-bok med enbart svartvita landskap, men också en bok som blir en illustration av den bildskapare jag idag utvecklats till. Det blir mycket svartvitt idag, faktiskt blev det påfallande många svartvita bilder för mig under hösten 2011, när krisen var som störst. Bilder som i all sin tydlighet berättar om det jag gick genom som bildskapare. Man måste ju lära sig att fotografera även när man mår som sämst!

(11)

Idag fotograferar jag mer än någonsin, ofta varje dag på något sätt. Bilder som jag själv styr över, på motiv jag väljer totalt oberoende av vad andra naturfotografer visar fram. Naturfotograferna/N och PhotoNatura är avslutade kapitel för mig, så även att ha föreläsningar på olika naturfotofestivaler. Problemen inom naturfotomiljön som jag känt till under hela min karriär, kom fram i all sin tydlighet under 2011 – och fortfarande är det moment som den lider av. Den är motivstyrd, den är teknikstyrd – och naturfotograferna fortsätter att enbart titta på varandras bilder. En internstyrd miljö, en hierarki med sina tydliga ramar och trender, där jag känner en oerhörd befrielse av att inte vara delaktig.

Jag är fortfarande naturfotograf, något jag kommer vara resten av mitt liv. Jag kommer hinna se flera naturfotografer etablera sig, få framgång och hyllningar, för att sedan varva ned eller tröttna. Jag kommer fortfarande åka runt i Mullsjöskogarna och fotografera precis det jag vill, känna av lyxen att inte vara anpassad, att få kunna vara helt fri i mitt bildskapande. Andra får bråka om restriktioner, andra får bråka om vem jag är, andra får prata hur mycket skit som helst om mig – utan att det påverkar min karriär som naturfotograf en enda millimeter.

Det känns skönt att ha kommit till den insikt, sent omsider efter alla mina år som naturfotograf. Att få vara mig själv – långt in i mitt liv som en helt och hållet subjektiv naturfotograf!

(Bild 1 – Fotografering i Sædalen, 1982)
(Bild 2 – Från Hallandsåsen, 1987)
(Bild 3 – Från Geysir på Island, 1995)
(Bild 4 – Vid Sydvattnet på Hökensås, 1997)
(Bild 5 – Från Hallands Väderö, 1998)
(Bild 6 – I björngömslet, 2005)
(Bild 7 – Från Trandansen, 2009) (Foto: Malin Ellisdotter Hellesø)
(Bild 8 – Från en föreläsning, 2010) (Foto: Malin Ellisdotter Hellesø)
(Bild 9 – Fotografering i Mullsjöskogarna, 2012) (Foto: Malin Ellisdotter Hellesø)
(Bild 10 – Från Mullsjöskogarna, 2015) (Foto: Malin Ellisdotter Hellesø)
(Bild 11 – Fotografering i gammal skog, 2018) (Foto: Gustav Rappestad)
(Bild 12 – Malin fotograferar mig, 2019) (Foto: Robert Müller)

(12)