Det stora ansvaret…

21281_2018 (1)

Tittar ut genom fönstret. Tre blåmesar bråkar med varandra, med kroppar fulla av vårkänslor. Ser ett litet krig, men som med kopplingar till kriget i Ukraina blir sagolikt mikroskopiskt. Jämförelsen finns där, men blir i sammanhanget smått patetiskt – för inte får blåmesarnas lilla krig någon större påverkan i en större skala.

Det sträcker sig sällan längre än till vilken blåmeshanne som får honans gunst och så småningom kan säkra en ny generation blåmesar i den närliggande fågelholken. Nedanför trädet där blåmesarna bråkar går några människor intet ont anande, kanske på väg för att handla på närliggande Coop. Med helt andra tankar i huvudet, än till vilken blåmeshanne som blir pappa till blåmesungarna i fågelholken…

Om vi vänder på det ekologiska perspektivet, så undrar jag hur blåmesarnas vårkänslor ser ut för stunden i Mariupol i östra Ukraina… Hur upplever blåmesarna där sin omgivning som dagligen innehåller höga explosioner i en miljö i ständig förändring mot det allt sämre…

Redan i början av kriget undrade jag hur det skulle gå för alla djuren i Kievs zoo. Läste igår en artikel på Aftonbladet som informerade just om detta, som också bekräftade mina misstankar. Något jag även ser här hemma hos oss, när vår katt Sheldon springer iväg och gömmer sig varje gång vi hör flyglarmet i Kiev från nyhetssändningarna på teve.

Om hur vi människor i nästan allt vi gör, att det får så mycket större konsekvenser på vår omvärld än vad de tre bråkande blåmesarna får… Vi människor som idag lyckats uppnå den status, där vi håller hela vår värld i ett järngrepp. Om det extrema ansvar vi idag besitter, ibland omedvetet.

Kommer vi människor kunna hantera detta framöver, på ett bättre sätt än vi hittills lyckats med? Eller har inte vi människor det intellektet som behövs?

(Bild 1 – Ung blåmes, 2018)