Dagsarkiv: mars 1, 2022

Jag behöver skriva av mig…

Publicerat i Artiklar, Bildtankar, Photography av

21231_2022 (1)

Jag hoppas ni ursäktar, men jag behöver skriva av mig… Skrivandet och fotograferandet är på många sätt viktiga ventiler för att få ur mig något jag behöver få ur mig. För att känslorna inte ska få kroppen att svälla upp och så småningom explodera.

Tänker ofta på tesen ”Ju mer jag lär känna människorna, desto mer tycker jag om djuren”. Enligt vad jag hittills hittat är detta tydligen en fras som har sitt ursprung från amerikanske författaren Mark Twain. Om varför jag blev just naturfotograf, kanske. Men minst lika mycket varför jag mer och mer blir naturfotograf.

Tänker på de tre kaotiska händelser som präglar alla oss människor i världen; om det allt växande klimathotet, om två år med pandemi – och nu det fullkomligt ologiska kriget som startat i Ukraina. Jag använder givetvis ordet ”krig”, men kan även lägga till ”invasion” utan att blinka.

Tittar på en allt skäggigare Volodymyr Zelenskyj, tidigare komiker och skådespelare som nu iklätt sig den hjältemodiga rollen som president i ett Ukraina. Som väljer att vara kvar i Kiev, mitt i kriget! Sammanbiten, känslosam och givetvis allmänt konfunderad till allt det omöjliga som sker runt honom.

Tänker på Vladimir Putin och Sergej Lavrov från Ryssland, som trots en fullkomligt förvrängd världsbild sitter på sina stolar och verkar hur lugna som helst, fast de skickat tusentals människor rakt in i döden. Både ryska och ukrainska soldater som får kämpa med livet som insats i vad jag skulle kalla för ett surrealistiskt krig. Alla barn som dör, alla familjer som krossas. Tänker även på djuren i Kievs zoo som säkerligen måste undra vad som sker i omgivningen, om nu djuren fortfarande lever…

Det finns inga vinnare i ett krig, något som nu blir allt tydligare. Jag undrar varför Putin väljer att förstöra för hela det ryska folket i hemlandet, men fortfarande kan åka runt i Ryssland på olika besök och fortfarande verka vara glad och skämtsam… Själv hade jag varit helt förstörd, om jag hade varit i hans kläder.

Jag är imponerad över Putin och Lavrovs lugn, när man har nästan hela världen emot sig. Eller när man förstör livet för sina landsmän för åratal framöver. Allt hamnar i ruiner i omgivningen, men de står lugna och tittar på…

Det är något konstigt med många ledare runt i världen (inte att förglömma Donald Trump) – att man ofta har den förmågan att vara lugna, där jag själv hade varit i upplösning…

Jag är imponerad över den fantastiska kylan!

Zelenskyj är däremot inte lugn. Han är arg och glödande ilsken, men också oerhört förtvivlad över det som sker i hemlandet och vad hans landsmän nu plågas av. Om nu Zelenskyj kommer överleva detta, vilket jag verkligen hoppas på, så undrar jag hur han kommer må resten av livet…

Sedan har vi precis tagit oss genom två oerhört tuffa år med pandemi, med miljoner som dött men också många som varit isolerade från mycket av det som ger livet en mening. Hur vi alla fått ställa om fokus i våra liv – för att nu med detta krig få ställa om ännu en gång. Vi som redan sedan tidigare får ångest med att tänka på det allt växande klimathotet, som i sitt värsta scenario kommer få krig och pandemier att reduceras till lite osämja i en liten sandlåda.

Jag är också imponerad över alla dessa programledare på nyhetsprogrammen som ser och hör de mest grymma sidorna av det mesta, men ändå har förmågan att lugnt sitta där i studion för att kort därefter gå vidare i programmet eller kallt säga ”vi är strax tillbaka efter reklamen”…

Någon som fortfarande undrar varför jag är naturfotograf? Att mitt i allt detta fruktansvärda kaos som världen nu erbjuder, så blir det att få uppleva strömstararnas kurtis vid Ryfors ett mindre mirakel! Eller att lyssna på talgoxarnas vårsång – fullkomligt ovetande om vad som sker med klimat, pandemier eller krig bland människorna.

Människan i mig behöver den ventil naturen kan ge mig, men där mina bilder givetvis påverkas av de kaotiska känslor jag bär med mig kring det som sker i omvärlden.

Jag är tacksam för att naturen finns, att jag har mitt bildskapande och skrivande – där jag har min blogg som ett viktigt moment att dela detta. Från mina känslor, genom mina bilder och sedan ut till alla er.

Hoppas ni ursäktar mig än en gång, för att jag behövde skriva av mig lite här. De två bilderna som illustrerar texten är inte heller tillfälligt utvalda, men det förstår ni nog.

Våren har kommit!

(Bild 1 – Rådjur, 2022)
(Bild 2 – Höst, 2021)

21232_2021