Nattmoln…

(1)

Molnen seglar snabbt över himlen i den kraftiga vinden i nattljuset.

(Bild 1 – Nattmoln, 2022)

Inte motivet och ljuset, utan bilden…

(1)

(2)

(3)

(4)

Bildens uttryck är alltid viktigare än motivet jag fotograferat. Så har det varit under alla mina år som fotograf. Det kan heller aldrig vara så att motivet i sig är det som kan och ska bedömas, utan det är helt och hållet hur bilden är som helhet. Ibland får man kommentarer till bilderna som oftast kan tolkas som att jag som fotograf hade tur som lyckades ”fånga” ett speciellt ljus eller ett ovanligt motiv – men bilderna är alltid betydligt mer komplexa än så. Det är kompositionen, utsnittet, djupet, kontrasten och bildens hela uttryck som är det som skapar bilderna. Inte motivet och ljuset!

Flera gånger genom åren, under olika fotokurser och föreläsningar, har jag tydligt deklarerat att de flesta av mina bilder är gjorda vid tillfällen då de flesta andra inte skulle ha fotograferat. Men också att jag inte ens skulle ha plockat upp kameran vid många tillfällen när andra fotografer valt att fotografera.

Det är verkligen inte motiven och ljuset som gör mina bilder, utan det är bilderna i sig själv!

(5)

(6)

(7)

(8)

Djupkänslan är alltid viktig, antingen jag arbetar med ett kort eller långt djup – eller att jag väljer en mer abstrakt tolkning där bilden innehåller flera ytor som spelar med varandra tillsammans. I en bild på ett rådjur är rådjuret enbart en del av bilden, resten av bilden är nästan viktigare än rådjuret – då det är resten av bilden som ger bilden den nödvändiga helhet som jag ville skapa. Hur ser förgrunden eller bakgrunden ut? Bygger bilden på harmoni och sammanhang, eller på kontrast och avståndstagande? Hur har jag arbetat med färgerna, nyanserna och tonerna i det rådande ljuset? Varför är rådjuret till höger eller vänster i bildytan? Gör rådjuret något som upprepas i omgivningen, eller har jag valt en omgivning som ska symbolisera något särskilt hos rådjuret?

Sedan finns det inte någon detalj någonstans i bildytan som inte har betydelse för bilden som helhet. Att jag komponerar med millimetermått är en orsak till att det tar lite längre tid för mig att göra vissa bilder, att slentrianmässigt slänga iväg några ”skott” för att sedan hoppas på det bästa, det är liksom inte mitt sätt att fotografera.

(9)

(10)

(11)

(12)

Jag funderar, grubblar, bedömer och tänker i olika block. Jag försöker verkligen i så stor utsträckning som möjligt se och tänka simultant, där exempelvis rådjuret bara är en del av det jag studerar i sökaren. Jag är aldrig passiv till hur motiven placeras i bilden. ”Mitt i bild” fungerar inte i min värld, mer än som ett aktivt undantag vid några få tillfällen.

Visst är det så att jag hittar de flesta av mina motiv i naturen, då jag räknar mig själv som naturfotograf mer än något annat. Jag älskar att vara i naturen, men naturen är också den värld jag bäst kan relatera till – så om jag ska försöka vara mig själv närmast i mitt konstnärskap så måste det bli naturbilder. Däremot vistas jag ofta i gränslandet mellan den mänskliga och naturliga världen, då jag ofta väljer att göra bilder som visar på kontraster och förhållanden. Då oftast sett ur naturens synvinkel, för att det är den jag oftast kan identifiera mig med.

(13)

(14)

(15)

(16)

Jag fotograferar både i färg och i svartvitt, tycker det är svårt att utesluta det ena från det andra, då det är två olika sätt att arbeta med uttryck i en bild. Jag fascineras av båda dessa uttryck, men väljer ofta att koncentrera mig på en av dessa i taget – det är inte ofta jag hoppar mellan färg och svartvitt kontinuerligt när jag är ute i naturen. Vissa gånger blir det enbart svartvitt, andra gånger enbart färg.

Mitt humör för stunden, men givetvis också vilka uttryck jag vill jobba mest med, är det som avgör. De flesta svartvita bilder är gjorda direkt i svartvitt i kameran, oftast även med någon form av färgfilter för att få fram den gråskala jag önskar i bilderna.

När jag arbetar i färg är ljuset av stor betydelse, då färg kan vara rätt så förrädiskt under vissa tillfällen. Jag jobbar gärna med det blå ljuset i gryningen och skymningen, det blå ljuset är ju det vanligaste här uppe i Norden. Något jag då vill visa, som en aktiv del av bildernas uttryck.

För mig är det ofantligt viktigt att förmedla motivens personlighet genom mina bilder.

(17)

(18)

(19)

(20)

Om jag har rätt eller fel? För mig och mitt eget fotograferande är det givetvis rätt, andra fotografer får givetvis göra som de själva vill. Det är ju viktigt att vi försöker vara oss själva, mer än att göra som alla andra. Jag har sagt flera gånger att om hundra fotografer springer runt och gör de samma bilderna, då hade det inte behövts mer än en fotograf. Fast ännu bättre är det ju om dessa hundra fotografer gjorde sina egna bilder, då hade den totala bildmängden blivit ännu mer intressant att titta på.

Inte minst för att det hade blivit ännu tydligare hur viktigt det är att tolka, mer än att avbilda. De riktigt bra bilderna är oftast de som har ett tydligt ”fingeravtryck” från fotograferna, bilder som enbart är kopior från en annan fotograf kan aldrig bli riktigt bra – då de saknar det unika uttrycket. Bilder som saknar ”det där extra” som bra bilder behöver. Från ett unikt tillfälle där fotografen var öppen för signalerna, mer än att arbeta efter en färdig mall mot bilder som enbart infriar förväntningarna från andra.

Oavsett vilka motiv jag arbetar med i naturen, så försöker jag alltid göra bilderna på mitt sätt. Som känns rätt för mig och som förmedlar det jag vill förmedla. Antingen det är älg, blåklocka, korp eller ett skogslandskap. Jag har nämligen aldrig blivit någon motivspecialist i naturen; är inte en fågelfotograf mer än en landskapsfotograf. Mitt ”fingeravtryck” sitter inte i motivvalet, utan mer i hur jag arbetar med bilderna.

(21)

(22)

(23)

(24)

Det ser ni inte minst i bilderna jag illustrerar med här i artikeln; här finns det bilder på helt olika motiv i naturen, men samtliga gjorda som bilder på det sätt jag vill göra bilder. Ibland mer konkreta, men ofta också med några abstrakta ingredienser. Jag älskar ju det abstrakta, då det skapar fler hemligheter i bilderna. Jag gillar ju bilder som inte säger allt med en gång, bilder som jag kallar för ”smygare”. Jag brukar ju ofta tänka mig mina bilder uppförstorade och hängande på en utställning – och vill då gärna kunna göra bilder som man inte tröttnar på. Jag gillar bilder som växer med tiden, mer än bilder som ska fånga direkt i en wow-reaktion.

Sådana bilder som också passar bättre i en bok som man vill fortsätta vilja bläddra i även efter ett år, eller som här i bloggen där man alltid kan återvända till de olika blogginläggen för att se om man kan uppleva bilderna på andra sätt än tidigare. Jag vill gärna att man ska vara kvar i bilderna för att fortsätta läsa dem, mer än att snabbt skynda vidare för att aldrig återvända.

Ungefär som jag tänker även i mitt sätt att fotografera; att hellre återvända till de samma platserna för att utveckla, än att skyndsamt ta sig vidare till en annan plats. Nya motiv och nya horisonter har ju den irriterande vanan att ständigt upprepa det man redan gjort – det blir de samma bilderna, men på nya motiv. Jag vill heller göra nya bilder på de samma motiven.

För det är ju inte motiven och ljusen som är bilderna, utan det är bilderna som är bilderna. Inget annat!

(Bild 1 – Den böjda björken, 2013)
(Bild 2 – Smådopping, 2017)
(Bild 3 – Vid Tidan, 2017)
(Bild 4 – Ismönster, 2016)
(Bild 5 – Älgtjur, 1987)
(Bild 6 – Smålom, 1996)
(Bild 7 – Trollet i skogen, 2018)
(Bild 8 – Näckrosblad, 2021)
(Bild 9 – Rådjur, 2016)
(Bild 10 – Strömstare, 2020)
(Bild 11 – Månsken, 2022)
(Bild 12 – Dämonen, 2022)
(Bild 13 – Råbock, 2021)
(Bild 14 – Lärkfalk, 2012)
(Bild 15 – Morgondimma, 2020)
(Bild 16 – Ismönster, 1998)
(Bild 17 – Älg, 2020)
(Bild 18 – Korp i dimma, 1997)
(Bild 19 – Gullfoss, 1995)
(Bild 20 – Bok, 2022)
(Bild 21 – Vinterälg, 2010)
(Bild 22 – Smådopping, 2017)
(Bild 23 – Snöväder, 2022)
(Bild 24 – Isfigurer, 2017)

Sjungande rosenfink…

(1)

En utfärgad rosenfink som sitter och sjunger i det varma morgonljuset, vid Hulesjön utanför Falköping.

(Bild 1 – Rosenfink, 2015)