(1)
Råka i flykt på lite längre slutartid (1/13 sekund).
(Bild 1 – Råka, 2014)
(1)
Råka i flykt på lite längre slutartid (1/13 sekund).
(Bild 1 – Råka, 2014)
(1)
Vargens motståndare kan delas in i två kategorier; de som verkligen hatar vargen av okända anledningar och de som enbart är okunniga. Vilken av dessa två kategorier Gölin Carina Christiansen tillhör vågar jag inte svara på, när man läser hennes debattinlägg i Expressen: ”Vargen hotar svensk biologisk mångfald”.
Men när jag läser hennes argument så börjar jag undra om hon enbart är en sådan som hatar vargen, särskilt när hon skriver: ”Ett 40-tal svenska fäbodar med djur som betar lösa på skogen har lagts ner under en tioårsperiod. Anledningen är angrepp från rovdjur. Det är flertusenårig kulturhistoria – och produktion av mat nära – som gått förlorad.” Ett argument som jag känner igen från det stora varghatarmötet i Söderhamn för flera år sedan som Dalaupproret stod bakom. Vet man någorlunda om orsaken till varför fäbodarna försvinner, så vet man att det åtminstone inte är rovdjuren som är orsaken. En rörelse som långsamt försvunnit mer och mer genom åren, kanske mer på grund av att det blev allt mindre lönsamt i ett Sverige där storskalighet mer är ett vinnande koncept.
Sedan kommer hon med andra argument för att möta ett tidigare debattinlägg från Daniel Ekblom (Naturskyddsföreningen) och Magnus Orrebrant (Svenska rovdjursföreningen), där hon skriver att det visst är rovdjuren som kan förstöra den biologiska mångfalden. Gölin Carina Christiansen skriver: ”Den biologiska mångfalden i Sverige hotas främst av brist på betande djur. Hela 500 örter, och även de insekter som är beroende av blommorna, behöver gödsel från betande djur. Det är vad årtusenden av djurhållning i Sverige har skapat. En kulturmiljö med blommor och surrande insekter på ängsmarker och i betad skogsmark.” Här har hon rätt i sak, något jag själv skrivit flera gånger i olika texter genom åren. Däremot är hennes slutsats helt uppåt väggarna, då hon vidare skriver: ”Största hotet i dag mot dessa betade svenska kulturmiljöer, som håller en större artrikedom per kvadratmeter än regnskogen, är utbredningen av rovdjuren, framför allt varg.” Här blev det helt fel!
Det är givetvis inte rovdjuren som är bovarna i detta; utan det är den allt mer storskaliga monokulturen, utdikningar och skogsplanteringar på gammal kulturmark. Det är alltså människans fel, även här.
Inte rovdjuren, här heller alltså!
Jag hade mer än gärna sett ett bevarande av den äldre och artrika kulturmarken, men även en natur mer i balans där rovdjuren är ett helt naturligt inslag. Och då menar jag livskraftiga bestånd av varg, lodjur, björn och järv. Även räven tycker jag man ska vara försiktig med att jaga i sådan hög utsträckning som man gör, då ett litet rävbestånd skapar stor obalans i den lokala faunan.
Varför ska vargmotståndarna alltid agera efter devisen: ”När äppelträdet är fullt, kan vi äntligen göra päronsaft…”
Ni kan läsa mer om fäbodar här.
(Bild 1 – Varg, 1987) (Skånes djurpark)
(1)
En bild från ett av vattenfallen vid Ryfors, med härliga blå slöjor.
(Bild 1 – Vattenfall, 2021)