(1)
Två nya bilder; den svartvita från Rävafallet norr om Habo, den i färg från Ryfors utanför Mullsjö.
Bilden från Rävafallet är en dubbelexponering, där den ena är med fryst kamera och den andra med rörlig kamera. Slutartiden var 1,6 sekunder på båda exponeringarna. Den andra bilden är med en slutartid på 4 sekunder, med enbart naturligt ljus.
(Bild 1 – Rävafallet, 2021)
(Bild 2 – Ryfors, 2021)
(2)
(1)
Morgonljus i Mullsjö, som bara en septembermorgon kan vara…
(Bild 1 – Morgonljus, 2021)
(1)
Under de snart femtio åren som jag fotograferat har det växt sig allt tydligare, vad som är det centrala i mitt bildskapande. Att avbilda eller dokumentera som det är för många andra fotografer är inte centralt för mig – normen för mig har varit att experimentera. Testa möjligheterna i den fotografiska tekniken, att hitta vägar in till en ny typ av fotografiska bilder. Jag väljer ofta olika former för filter, jag multiexponerar, gör medvetna rörelser med kameran på längre slutartider, väljer annorlunda brännvidder till de olika motiven, fotograferar under ovanliga ljusförhållanden – eller använder diffusa förgrunder som filter för att skapa mer fantasifulla bilder.
Där andra fotografer prioriterar ett mer normalt avbildande eller dokumenterande, där det att experimentera utgör undantaget och något man sysslar med lite då och då när experimentlustan ”trycker på”, där agerar jag precis totalt motsatt. Experimentlustan är mitt normalläge, att avbilda eller dokumentera tillhör undantagen.
(2)
Tittar man genom min blogg med de drygt tjugotusen publicerade bilderna, från de äldre analoga bilderna från en ung och omogen fotograf till bilder från senaste fotoutflykten, så ser man mönstret rätt så tydligt. Det är långt mellan de ”mer normala” bilderna…
Första bilden på strömstaren är en dubbelexponering med två olika skärpeplan, kniporna är fotograferade genom en förgrund och dessutom i en dubbelexponering för att förstärka den softade känslan. Älgen i motljuset på kvällen är också mycket annorlunda, det kan även vara svårt att se att det är en älg. Vidare ser ni en bild på en vitsippa där skärpeplanet ligger på kronbladens kant, skum som rinner på ån i kvällsljuset har blivit ljusa och blå streck, åkergrodan har fått besök av en vitsippa i en dubbelexponering, vattenkaskaden blir som en dubbel bild med två helt olika halvor som känns i osynk med varandra – och skrattmåsen i flykt i sista bilden är så rörelseoskarp att man knappt kan föreställa sig att det är just en skrattmås.
(3)
Märkliga bilder, kanske någon vill säga. Men det är sådana bilder jag oftare söker efter, än de mer avbildande och dokumentära. Ibland får jag faktiskt även frågan om jag passade på att även göra de ”mer normala” bilderna också. Om jag också gjorde bilder som alla andra på strömstaren när den satt där på sin sten i kvällsljuset, eller på älgen som låg så fint där i skogen i motljuset. Som om dessa ”mer märkliga” bilder utgör undantagen även för mig på fotoutflykterna…
Vilket de faktiskt inte gör, då det är just dessa bilder jag i första hand väljer att arbeta med. Helt enkelt för att de olika motiven i naturen inte utgör grunden i mina bilder, utan mer får vara något som jag medvetet väljer att innefatta i mina egna helheter i bilderna. Mina bilder ska ju inte vara andras bilder, utan de ska inte vara annat än mina egna bilder.
Mina val är mina val, andras val är andras val. Just som jag tycker att det ska vara.
(4)
På samma gång som jag tycker att jag ska få ha rätten att göra på mitt sätt, så förväntar jag också att andra ska få agera. Om tio fotografer fotograferar en vitsippa, så vill jag se vitsippsbilder från tio olika fotografer – inte att alla tio per automatik försöker sträcka sitt bildskapande mot en norm som alla förväntas hålla sig till. Jag vill helt enkelt inte se mer eller mindre identiska vitsippsbilder från tio olika fotografer – då hade det räckt med en fotograf från första början…
Jag är den första att beklaga att så många fotografer agerar på samma sätt som de flesta andra fotografer. Kanske är det spöken från bildbyråernas era, när bildernas viktigaste egenskap var att visa olika motiv – och att bilderna skulle vara ”rätt” exponerade och fotograferade i det finaste ljuset. Eller så är det alla dessa oförklarliga fototävlingar där alla deltagande fotografer ska appellera till juryns gunst.
(5)
Fotomiljön har reducerats till en normkultur, där det på något sätt redan är givet hur man förväntas agera. Av fotografer skapade av denna miljö, helt utan erfarenhet för de mer individuella krafterna. Att bilder som visar något helt eget, något man inte kan relatera till sedan tidigare, att det är just de bilderna som kan rättfärdiggöra det stora antalet fotografer. Istället för att mötas med skeptiska blickar, eller att bilderna exekutivt väljs bort som mindre bra. Det man inte kan relatera till, det väljer man bort – det blir enklare så.
Ordet ”flummigt” är egentligen inget annat än en stämpel från de som saknar insikt, där man inte kan se några andra nyanser. Ett samlingsbegrepp på allt som avviker från normen med sådan tydlighet att man inte kan föra logiska samtal, utan att avslöja sin egen okunnighet.
(6)
Man kan inte diskutera bilder som saknar de mer normala substanserna, det man kan relatera till. Ser man inte vad bilden föreställer, då frågar man vad som fotograferats. Som om det egentligen har någon betydelse. Förstår man inte fotografen, då börjar man leta efter något att fästa sig vid – eller så förkastar man helt enkelt, om det blir för svårt.
I denna värld agerar jag som fotograf. Det är min norm. Där jag utgör undantaget från många andra fotografer, det är just där jag också befinner mig som fotograf. Ibland händer det att jag avbildar eller dokumenterar, som de flesta andra – men det tillhör undantagen. Det räcker att titta genom alla bilderna här i min blogg, eller i mina böcker och andra publiceringar. Så ser mina bilder ut även på mina utställningar – det är också så jag pratar under mina föreläsningar eller fotokurser.
(7)
Jag är alltid mig själv närmast. Relaterar till mitt sätt att se och tänka, hur jag arbetar med motiven och kamerautrustningen; vad jag väljer att fotografera – och hur jag väljer att göra det. De som inte förstår mig eller gillar mina bilder, de är välkomna att följa andra fotografer.
Jag tillhör ingen bildbyrå, då jag helt enkelt väljer att sälja mina egna bilder helt själv. Jag lämnar inte bilder till några fototävlingar, då det alltid är viktigare att lyssna till mig själv mer än till en jury – så varför ska jag då anstränga mig med att lägga energi på det. Energi som jag hellre flyttar ut till mitt bildskapande i naturen, under den ständiga jakten på de mer speciella bilderna.
(Bild 1 – Strömstare, 2021)
(Bild 2 – Knipor, 2021)
(Bild 3 – Älg, 2014)
(Bild 4 – Vitsippa, 1999)
(Bild 5 – Skum, 2020)
(Bild 6 – Vitsippa och åkergroda, 2017)
(Bild 7 – Vatten, 2021)
(Bild 8 – Skrattmås, 2021)
(8)
(6)
(1)
Kajor i flykt i det första morgonljuset.
(Bild 1 – Kajor, 2021)
Terje Hellesø 