Rådjuret tvättar sig…

(1)

Rådjuret står och tvättar sig i skymningsljuset, från ett fint möte i Mullsjöskogarna.

(Bild 1 – Rådjur, 2021)

Vinterhare…

(1)

Vårvinter på Hallands Väderö i Skåne. En skogshare sitter intill en buske i motljuset. Bildens softade ton fick jag genom en dubbelexponering i kameran (skärpa och oskärpa).

(Bild 1 – Vinterhare, 1987)

Att hitta den rätta skärpan…

(1)

Att ständigt jaga efter den mest intensiva och knivskarpa optiska skärpan är att missa en stor del av de häftiga bildeffekter man kan förmedla i sina bilder. Det är lätt att bilderna blir enahanda, de flesta liknar varandra – och den enda variationen kommer fram genom val av olika motiv och ljusförhållanden.

En spännande oskärpa är också en form av skärpa, om man förmedlar detta medvetet genom sina bilder. Jag arbetar medvetet med alla bländaröppningar och slutartider, jag kan ibland välja höga ISO-värden för att framhäva brus och grynighet, jag letar efter oskarpa bakgrunder eller förgrunder, jag kan ibland röra kameran medvetet på lite längre slutartider – eller jag gör olika former av multiexponeringar. Allt för att inte enbart förmedla skärpa, utan minst lika mycket att förmedla rätt form av oskärpa.

(2)

Om skarpa föremål automatiskt drar till sig våra ögon, så kan oskärpan förmedla de mer subtila egenskaperna – känslan, atmosfären, humöret eller rytmen. En bild som helt eller delvis har oskarpa föremål blir sällan statisk, den fortsätter att leva – nästan på ett filmiskt sätt.

Jag använder aldrig autofokus när jag fotograferar. Ibland kanske jag gör ett enkelt test för att få fram en skarp punkt – men kort efter att jag fått in skärpan så slår jag över till manuell fokus igen (synen är inte lika bra som tidigare). För mig är det att manuellt fokusera en grundmurad vana. Så har jag helt enkelt alltid gjort!

(3)

Jag vet åt vilket håll på objektivet jag ska vrida fokus, jag vet även i vilket hastighet jag ska fokusera på rörliga motiv. På något sätt är fotografen inställd på automatik medan kameran har manuella inställningar.

För mig ligger den manuella fokuseringen i fusion med bildkompositionen, eller hur jag arbetar med skärpedjupet. Oavsett om jag väljer litet eller stort skärpedjup. Men då jag också är mycket elastisk i var jag placerar motiven i bildytan, så behöver jag heller inte tänka på eventuella fokuseringspunkter som kameratillverkaren programmerat in.

Om några av mina nya objektiv har en bra eller dålig autofokus har jag heller ingen aning om, helt enkelt för att de enbart används i manuellt läge.

(4)

Motiven är på rätt plats i bildkompositionen redan när jag ställer in skärpan. Vilket direkt också gör mig uppmärksam på vilken oskärpeeffekt jag får i resten av bilden. Jag bedömer hela bilden under hela processen; var jag lägger skärpan, vilken kameravinkel jag väljer, vilken bländaröppning jag väljer – eller om jag ska röra kameran under en del av slutartiden.

Om jag gör någon form av multiexponering, så är det snabbt för mig att vrida på skärpan åt det håll jag önskar mellan exponeringarna.

Allt går per automatik, hos mig som fotograf. Men jag väljer manuellt, helt enkelt för att ha full kontroll. Allt handlar om stor vana och många års erfarenhet. Helt enkelt!

(5)

Jag ser mängder av fotografer som använder autofokus, slutarautomatik, bländarautomatik, flerfältsmätning på ljusmätaren, automatisk ISO eller att vitbalansen är på auto. Gemensamt för de flesta av dessa fotografer är att deras bilder liknar alla andras. Det är sällan bilderna skiljer sig från genomsnittet, alltså de standardinställningar som kameratillverkaren har tänkt ut för oss.

Jag vet att jag provocerar nu, men fundera ett tag och skrolla sedan genom några tusen bilder på Instagram. Visst är det häpnadsväckande hur många lika bilder det finns. Att så fruktansvärt många olika fotografer går runt och gör de samma bilderna…

(6)

Individualiteten blir allt mindre synlig i den enorma strömmen av fotografier som publiceras varje dag på Internet. Helt enkelt för att de flesta agerar på samma sätt som alla andra. Vi tycker oss vara nöjda med de grundinställningar som kameratillverkarna har gett oss…

Men var finns skärpan till bilderna? Var finns skärpan hos fotografen? Var finns intresset för att göra bilder som berättar om vem vi är, rent bildmässigt. Fotografi handlar ju om så mycket mer än att välja motiv och plats. Mest handlar väl fotografi om HUR vi väljer att fotografera, eller?

(7)

Det finns fotografer som inte gör annat än att ständigt byta till senaste kameran eller fylla på med något nytt objektiv. Sedan matas vi med den ena testbilden efter den andra. Men vi får aldrig se några ”riktiga” bilder, allt är som ett ständigt testande. Sedan när man testat klart, då byter man kamera eller köper ännu ett objektiv – för att fortsätta testandet.

För mig är inte detta fotografer, utan de fungerar mer som pryltestare. Som inte skapar några egna bilder, utan enbart vill se hur prylarna fungerar. Som om det nu skulle ha någon betydelse, då deras bilder sällan berättar för fotograferna vad man kan göra. Skärpan är där till det tekniska, men aldrig till det bildmässiga.

(8)

Bland dessa pryltestare finns det sällan några bildmänniskor, då de helt enkelt inte kan (eller vill) kommentera fotografiska bilder ur en bildsynpunkt. De kan enbart relatera till bildernas tekniska detaljer; om bilden är ”rätt” exponerad, om skärpan är ”tillräckligt bra” – eller om kompositionen ”följer regelboken”.

De kvalitetsbedömer andras bilder utan att tänka känslor, tankar, symbolik eller metaforer. Det avfärdas som”flum”, helt enkelt för att det ligger utanför det tryggt tekniska…

Älgtjuren är för blå och diffus, skäktkniven har onaturliga färger, grönsiskan är för liten i bild, snövädret är för konstigt, liljekonvaljen har konstiga gröna slöjor, paddan är kapad i höger bildkant, boken är för blå och märklig i sitt utsnitt, strömstaren är placerad för långt ut mot bildkanten och på väg ur bild, bilden på isen och gräset är suddig och flummig – och rådjuret är inte skarpt…

(9)

Deras bildbedömning är kort och exekutiv – bilderna är helt enkelt inte bra enligt deras recept. I deras värld av ständiga testbilder, så blir alla andra bilder ett potentiellt hot mot deras tillkortakommanden i bildernas värld. Där de har alla former för skärpa i deras testande, brister skärpan rejält när det kommer till att bedöma fotografiska bilder.

Tänker på fågelfotografen Paul Rosenius (1865-1957) och hans bilder på flygande rödspov från början av 1900-talet. Jag har tre böcker från honom på en hedersplats här hemma i bokhyllan. Fascineras över hans flyktbilder på olika fåglar, med långsam och omständlig kamera. Ingen film, utan med glasplåt. Ingen autofokus eller inbyggd ljusmätare. Men snacka om att han hade hittat den rätta skärpan!

(Bild 1 – Älgtjuren, 2012)
(Bild 2 – Skäktkniven, 2003)
(Bild 3 – Grönsiskan, 2014)
(Bild 4 – Snövädret, 2021)
(Bild 5 – Liljekonvaljen, 2021)
(Bild 6 – Paddan, 2015)
(Bild 7 – Boken, 2014)
(Bild 8 – Strömstaren, 2019)
(Bild 9 – Isen och gräset, 2020)
(Bild 10 – Rådjuret, 2012)

(10)

Kaja i morgonljus…

(1)

En kaja sitter i toppen av en björk i det första ljuset från morgonsolen.

(Bild 1 – Kaja, 2021)