En bildkommentar handlar för lite om bilden…

19811_2005 (1)

Det fotomiljön i första hand saknar är bristen på en publik… En sådan som genuint älskar bilder, som tittar på bilder, har sina favoritfotografer, kan urskilja de olika bildstilarna och ser vilka fotografer som har något eget i sitt uttryck – och som i allt detta köper fotografi. Antingen bilder i glas och ram för att ha på väggen hemma, eller som samlar på fotoböcker från favoritfotograferna. Kanske letar man runt i media, köper tidningar där favoritfotograferna presenteras, eller att man aktivt följer dessa på olika sociala media.

Vi fotografer saknar en sådan publik, en sådan som musikerna baserar hela sin verksamhet på. Dessa som sällan vill missa en konsert eller skiva med Coldplay, Iron Maiden eller Håkan Hellström. Fotografernas huvudproblem är att den enda publik vi har är andra som också fotograferar. Som om Coldplay enbart skulle spela inför en kår av andra musiker, eller sådana som har ambitioner att själva bli framgångsrika musiker.

19812_2010 (2)

Jag älskar musik, men jag älskar också foto. Ungefär på samma sätt. Jag vill egentligen konstant få kunna njuta av en favoritlåt från någon av mina favoritmusiker, men njuter gärna också av en fantastisk bild från en av mina favoritfotografer.

I detta känner jag mig stundtals riktigt ensam. Kanske hade jag varit ensam publik om någon av mina favoritfotografer hade dykt upp för en föreläsning i min närhet… Ungefär som när vi hade fotofestivalen här i Mullsjö för ett antal år sedan; den mest internationellt kände fotografen Bruno Barbey från Frankrike hade den minsta publiken – helt enkelt för att de flesta här hemma aldrig hade hört om honom. Man saknade alltså tillgång till en publik som kan och älskar fotografi.

En bildkommentar säger alltid mer om den som kommenterar bilden, än om bilden som kommenteras! En välkänd fras som jag ofta återkommer till i mina texter och under mina kurser och föreläsningar. Vid några tillfällen har jag faktiskt också valt att medvetet provocera med att rakt ut säga till publiken att de inte alls var intresserade av mina bilder, om de inte fick veta hur de själva kunde göra liknande bilder – eller ännu bättre hade kunskapen att göra ännu bättre bilder.

För att publiken bestod av andra fotografer. Som det oftast är.

19813_2021 (3)

Så ser det ut i alla fotoklubbar, på Instagram och på Facebook. På Fotosidan. Alla som tittar på fotografernas bilder vill själva bli bättre fotografer. Som om fotomiljöns öde är att vara en ständig fotoskola. Vill du sälja många fotoböcker bör det helst vara läroböcker som tillräckligt bra avslöjar dina hemligheter för alla de fotografer som köper böckerna. Om du väljer att göra en personlig fotobok och utelämnar fototekniska data till bilderna, då förlorar du nästan hela kundkretsen.

Jag skulle idag kunna erbjuda nybörjarkurser i foto, och jag skulle kunna arbeta dygnet runt. Men om jag istället lägger allt mitt fokus på att utveckla mig själv som fotograf, då skulle det resultera i bilder med minimal publik och kundkrets.

Vill du idag bygga upp en stor verksamhet och sälja mycket böcker och tjäna en bra slant ska du öppna ett konto på Youtube och sedan dela med dig frikostigt hur du får fram dina fantastiska bilder. Jag kan lova att du kommer få stora mängder följare med tusentals fototekniska frågor – och som sedan väntar på en ny lärobok eller dina gyllene genvägar i Photoshop eller Lightroom.

19814_2021 (4)

En stor kundkrets som inte har andra mål med att följa dig än att själva kunna bli minst lika duktiga. När de sedan lyckats försvinner de, öppnar sedan egna konton – för att framställa sig som nya experter med egna följare.

Fotomiljön idag handlar minst av allt om bilder, det handlar inte om att utveckla sig vidare i sin egen riktning – och sedan låta detta vara det bärande i din aktivitet som fotograf. Du får ingen publik om du väljer att inte dela med dig. Enbart bilder räcker inte!

Mönstret är lätt att se, särskilt om man följt fotomiljön över tid. Man ser det tydligt när man läser vilken typ av kommentarer man får till bilderna. Från de rena nybörjarna handlar det oftast om frågor; om vilken kamera man använt eller hur man mätt ljuset. De som hållit på lite längre blir sedan mer fåordiga, där några även blir återhållsamma för att inte förminska sina egna positioner. De riktigt duktiga skiner oftast helt med sin frånvaro, eller så väljer de att vara mer kritiska för att mer lyfta fram sig själva än bilden man kommenterar.

19815_2013 (5)

De som inte själva fotograferar väljer också att vara helt tysta, då de anser sig inte vara tillräckligt kompetenta till att kommentera bilderna. Kan man inte, så väljer man bort – istället för att utveckla sig. Dessa som i tystnad sitter hemma och njuter av senaste skivan till Coldplay. Jag undrar stillsamt hur många sådana beundrare fotograferna har. Sådana som hänföras av Coldplay, deras musikstil, deras förmåga att unikt förmedla sina känslor. Har fotograferna en sådan tyst beundrarkår som verkar i det dolda?

Jag tror inte det, eller jag känner starkt att det sällan är så. Annars hade fotograferna sålt flera böcker, haft flera besökare på sina utställningar, större publik på sina föreläsningar. Men det hade även dykt upp flera mejl med intressanta frågeställningar. Man ser få eller nästan inga tecken på att det finns en sådan publik för fotograferna.

Mina bästa bilder får generellt färre kommentarer än de andra. Och sällan blir det kommentarer som berättar för mig att man verkligen satt sig ned och granskat bilderna. Vanligaste kommentaren jag får är ”snyggt ljus” eller en tumme uppåt. Möjligen även någon flamsig gifbild. De riktigt bra bilderna ska på något sätt marginaliseras bort. För att snabbt kunna ta sig vidare till nästa bild. Ju fler bilder man hinner gilla, desto bättre!

19816_2015 (6)

I alla hänseenden prioriterar jag bloggen före både Instagram och Facebook. Då jag känner att de som ger sig tid med mina bilder på bloggen, verkar har ett större bildintresse. De tusentals följarna på Instagram ser jag mer som passiva radiolyssnare, sådana som sällan lyssnar på annan musik än det som råkar passera i bakgrunden. Det som alla andra också lyssnar på. En form för smal listpop där de så kallade ”hitsen” kommer på löpande band – utan att ens vid något tillfälle spela de bästa låtarna! Direkt när man gillat någon vacker solnedgång från Frankrike, skyndar man snabbt vidare till en röd blomma från Hawaii eller en elefant i Kenya. Motiv, motiv, motiv. Vackra och färgstarka motiv – men inga bestående BILDER. Sådana som nästan kräver att man stannar till och engagerar sig. Sådan musik som kräver att man verkligen LYSSNAR – det som är fel sort musik för radion…

Vill man sedan ha engagerade bildtittare till sina bilder, då får bilderna antingen ha klara brister så att experterna kan få vakna till med sina tips till dig – eller så får motiven ha hög gullighetsfaktor. Hellre linnea än skatnäva, en björn hellre än en ko, en örn istället för en gråsparv. En vacker solnedgång är ALLTID en vacker solnedgång!

Eller att du väljer tillräckligt speciella fototekniska tillvägagångssätt, så att man kan få ställa frågor om hur man gjort.

19817_2021 (7)

En bra fotograf blir alla så småningom, om man lägger ned tillräckligt med tid och väljer att aldrig ge upp. Tillräckligt egen i din bildstil blir du om du mer fotograferar för din egen skull än att lyssna på ”råd” från andra. Något de flesta fotografer idag verkar lida mest av; det finns alldeles för många fotografer idag som mer lyssnar på vad andra tycker än att lyssna på vad man själv tycker. Den största bristen med dagens hysteriska sociala media är att det är viktigare att passa in hos andra, än att själv trivas med det man gör.

Jag har idag runt 3000 följare på Instagram, de absolut flesta av dessa har jag ingen aning om vem det är. En försvinnande del av dessa är genuint intresserade av mina bilder och vad jag försöker visa fram i  mina bilder. De skulle givetvis aldrig komma på tanken att besöka min blogg. Så är det också med de drygt 1200 som följer mig på Facebook.

Det är inte för dessa jag engagerar mig, helt enkelt för att det är betydligt viktigare för mig att fotografera än så. Jag saknar publiken till Coldplay, Iron Maiden och Håkan Hellström…

(Bild 1 – Kor, 2005)
(Bild 2 – Tornseglare, 2010)
(Bild 3 – Vattenfall, 2021)
(Bild 4 – Smörbollar, 2021)
(Bild 5 – Råbock, 2013)
(Bild 6 – Tornseglare, 2015)
(Bild 7 – Skog, 2021)
(Bild 8 – Mjölon, 1995)

19818_1995 (8)

15 reaktioner på ”En bildkommentar handlar för lite om bilden…

  1. Bra text. Bild 2 – Tornseglare, 2010 tycker jag om. fin symmetri och lyfts av SW och bakgrund. Tja, jag försöker lära mig spela Bach på digitalpiano. Jag är enbart intresserad av sport där jag deltar själv. Och jag försöker bli bättre på att skapa bilder. Har inköps förbud på böcker tills jag läst det jag har. Har haft inköps förbud på kamera utrustning under 7 år men har sakta börjat uppdatera utrustningen så jag har något 12 år framåt. Försöker hitta en röd tråd i hur jag skall utvecklas och kommer arbeta mer systematiskt än tidigare. Det är klart man vill studera andra fotografer och konstnärer för att utvecklas själv men med internet kan man se mycket utan att köpa böcker och gå på utställningar vilka oftast gör en besviken. Kurser är dock svårare att ta hemifrån och när det gäller naturfoto så måste man ju vara utomhus.

    • Köper sällan fotoböcker med mycket text, då detta ofta är läroböcker. Men andra böcker blir det då och då, när jag hittar något bra. Att bli bättre på att skapa bilder är alltid lika aktuellt, det finns alltid något man vill utveckla.

      Tack Thomas för fin fina kommentar med intressanta tankar i ämnet! 😊

  2. Ja du Terje, visst kan man bli lite frustrerad över att ens bilder inte riktigt når fram, väcker känslor eller skapar ett samtal kring bilden, både dess innehåll och syfte. Tror tyvärr inte riktigt på någon av de digitala mötesplatserna som finns. Återstår att själv öppna ett analogt fotogalleri där det finns en direktchans till bilddiskussion. Vi har pratat om det tidigare, denna inflation i bilder, rena översvämningen varje dag. Då blir det svårt att få en bra bild att överleva. De stora fotograferna hade det lättare förr, före mobilgenombrottet. Deras, ofta monokroma alster, finns i många fall kvar på näthinnan och i tryck. Mycket tack vare avsaknaden av dagens bildbrus. Fotoboken tillhör tyvärr oss i den förhistoriska generationen. Svårt med bilder i en ljudbok! En annan upplevelse jag själv erfar är att många inte vågar eller har svårt att uttrycka sig i text om en bild, därav alla tumme upp istället. Vore kanske intressant att samlas några bildälskare och spåna kring en ny typ av plattform. För det intressanta är ju hur olika vi upplever bilder, precis som konst (vilket dina omröstningar tydligt visade). Det vore roligt att utveckla och analysera, varför vi tycker så olika.

    • Tack så mycket Hans! 😊

      Jag ser ju inte detta som ett nytt problem, detta är ett problem som fotomiljön slitit med i alla år. Enda skillnaden idag är att bildflödet är större. Det med att sticka ut hakan och säga att publiken inte var intresserad av mina bilder, det sade jag redan under mina analoga föreläsningar innan 2005.

      Fotoboken ser jag inte att den försvinner. Har ingen dystopisk framtidsvision för foto, men det behövs radikala förändringar om fotomiljön ska kunna utvecklas.

      Delar en del av din oro, förstår den givetvis. Att vi behöver utveckla och analysera som en balans mot dagens allt växande ytlighet. Problemet idag är att många tycker sig vara färdigt utbildade innan de ens börjat.

  3. Det där med att ge/få kommentarer är en svår ”nöt” att knäcka och har nog så alltid varit. Att publiken oftast är andra fotografer kanske faller sig naturligt då det är ett intresse. Just publiken som inte fotograferar själv är nog svår att nå. Jag har under årens lopp samlat på mig en del fotoböcker trots allt och jag köper dom som jag finner intressanta. -En kommentar är ju trots allt roligt att få! 🙂

    • Ja, traditioner är svåra att rubba. Att fotointresset är där hos många som tittar på bilder är ju så. Men allt i fotointresset handlar väl inte om fotoskola. Tack Morgan! 😊

  4. Intressant håller med att skrolla i bildflödet är dessvärre är det ingen som ser kvaliteerna i bilden. Får gilla Markeringar på blogginlägg sen har dom inte ens kollat innehåller. Frustrerande

  5. Pingback: Fel fokus – LIV I FRI LUFT

  6. Ett väldigt bra inlägg med många funderingar varav vissa är tankar jag själv haft och har kring fotografi. Jag sitter och försöker få fatt i en tanke som inte riktigt vill fram, nåt som kanske dyker upp vad det lider. Jag och Mårten pratade lite om detta, men hann inte komma så långt i vår diskussion. Själv funderar jag på om det är så med bra fotografer och foton som med konst, det där att folk inte vill göra bort sig och säga fel saker då man inte kan konst. Jag kan också tänka mig att det hänger ihop med vad som är fin- och fulkultur även när det handlar om foto, vad som anses fint och inte och att du inte ”får” tycka själv för då har du ”fel”.
    Det gör säkert många lite rädda för att yttra sig. Sen är väl inte fotomiljön generellt särskilt inbjudande till sin natur, det verkar finnas väldigt gott om ramar som ska följas, boxar man inte får kliva utanför och alldeles för mycket tekniskt prat lär ju definitivt skrämma bort eventuella bildkonsumenter för bildernas egen skull. Om fotomiljön ska ha fokus på tekniken och prat därom blir det väldigt exkluderande och lite som att sätta sig på en väldigt hög häst, kanske det också gör att de som egentligen gillar bilder för bilders skull blir bortskrämda och tror att man måste kunna en massa, precis så som det många gånger är kring andra konstformer. Det kan ju även ha betydelse att fotografer har varit ganska ”osynliga” för vanligt folk (vad nu det är?) och en ganska så sluten grupp yrkesutövare och från ett som något magiskt och nästan överjordiskt, att kunna fånga något i tex naturen på ett papper.
    Fotovärlden är inte så bra på att marknadsföra sig som grupp tänker jag då det är för mycket tävling och klättring mot framgång som styr många fotografer och kanske inte alls lika många som fotograferar för bilderna i sig, eller så tystnar dem pga alla tekniska frågor och påhopp från sk kollegor och kliver några steg bakåt och gör det de vill i lugn och ro utan att störas av andra så som du beskrev det i din text. Jag tror inte alla är så pass tåliga som personer att de kan värja sig mot ifrågasättanden. Tänk om fotovärlden vore lite mer inkluderande och mer intresserade av att prata om bilderna, inte bara motivet.
    Som vanligt har jag skrivit en smärre novell igen och har ändå så mycket fler tankar kring detta fenomen, men jag nöjer mig med detta så länge 😛

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s