Inre drifter…

19515_2020 (1)

Jag fick dessa frågor från Thomas Eriksson: Hur mycket drivs du av inre drifter vid skapandet? Intelligens eller känsla. Teori eller experimenterande? Barndomens påverkan? ”Tabula rasa” vid fotograferandet?

Ett antal riktigt intressanta frågor som jag ofta återkommer till i mina egna funderingar, frågor som jag vet att även andra fotografer undrar över – eller så är det frågor eller funderingar som känns helt främmande. Jag har en känsla att många som fotograferar sällan kommer fram till en sådan fas i sitt skapande, utan att man stannar till när man lärt sig hantera utrustningen eller lärt sig var de mest intressanta motiven finns. Några går kanske vidare och snabbt försöker bygga upp en karriär; få viktiga kontakter, stärka ett varumärke och sedan få feedback som bekräftar framgångarna.

Ett fåtal fotografer väljer däremot att fortsätta. Att det verkar finnas något osynligt magiskt som leder vidare genom livet. Att fotografera blir livet, där man mer väljer att fokusera på sig själv än andra. Dessa få och mycket intressanta fotografer som finns med oss genom alla år, som ständigt återkommer med nya bilder, som inte verkar tröttna eller tappa inspirationen – fotografer som är självgående och i första hand fotograferar för sin egen skull.

19516_1992 (2)

Dessa fotografer hittar man sällan med bilder i fototävlingarna. Kanske under de första åren när man försöker hitta en skapande grund att bygga vidare på – men man går snabbt vidare då man kan känna att fototävlingen inte kan fortsätta utveckla det egna skapandet i den riktningen man önskar. Detta osynligt magiska har på något sätt redan hittat den vägen som känns rätt att följa vidare mot de egna livsmålen.

Jag fotograferar fortfarande. Aktivt och med samma energi och entusiasm, efter snart 50 års fotograferande. Kameran har alltså varit min fasta följeslagare under ett halvt århundrande… Till en början som en liten kille med en lånad Kodak Brownie, med bilder som inte kunde visa några som helst tecken på en medfödd talang. Men jag visste på något sätt att jag så småningom skulle köpa mig en dyr systemkamera, för pengar jag inte hade under dessa första år. Därför dröjde det fram till 1979 då jag kunde lägga in alla mina konfirmationspengar i en ny Nikon FM med normalobjektiv.

Jag visste redan då att jag ville bli naturfotograf och ha det som yrke. När jag var 15 år gammal hade jag redan bestämt mig för vad jag ville syssla med resten av livet. Däremot hade jag ingen aning om hur jag skulle göra. Mina första bilder med den egna systemkameran visade heller inga som helst tecken på att jag hade talang för att fotografera. Men jag var oerhört nyfiken, med en viljestyrka som jag tror kunde ha flyttat berg.

19517_2014 (3)

Jag hade nog extremt starka drifter, som jag var övertygad om skulle leda mig framåt mot de mål jag då hade. Hade jag redan då vetat vilka enorma krav som skulle ställas för att lyckas, då vet jag inte om det stora intresset hade hållit i sig. Att fotografera har blivit något jag fått lära mig genom åren, steg för steg. Men jag visste ju vad jag ville bli, så det var egentligen inget annat att göra än att nöta på.

De inre drifterna har nog större betydelse än något annat, enligt mina egna erfarenheter. Sedan har det blivit mitt sätt att leva, att andas och frodas. Att ge livet en större mening, att utveckla mig själv som människa på ett sätt som nog hade fått en helt annan väg om jag inte hade börjat fotografera.

Om det handlar om intelligens eller känsla? Jag skulle nog säga att det tveklöst handlar om känsla, till 100 %. Men genom alla dessa år av nötande växer även intelligensen, för själva bildskapandet – och genom detta en allt större kunskap om vad livet kan handla om. Jag har genom mitt bildskapande fått upptäcka glädjen av att se mer än de flesta andra, jag kan genom att aktivt arbeta med perspektivet i mina bilder få ihop delar i livspusslet jag kanske annars inte hade fått upptäcka. Jag känner mig mer vidsynt som människa, i motsats till ett eventuellt tunnelseende som en icke-bildskapare.

19518_2020 (4)

Jag experimenterar mer än att följa eventuella teorier. Genom mitt eget experimenterande har jag genom åren då också hittat egna teorier som jag sedan följer. Jag är av den åsikt att fotograf är inget man blir, det är något man är. Detta fast jag inte kan se någon som helst bildtalang i mina bilder från de första åren. Riktigt nog tecknade jag mycket innan fotograferandet tog över, så bildintresset var nog där redan från början. Men jag tror mer det handlar om att få tid att syssla med något eget, att få förståelse från omgivningen att man måste få jobba på ostört utan pekfingrar och dömanden. Kanske är det viktigare än en eventuell bildtalang.

Men vad som är medfött eller inte, det är inget jag vågar ge mig in på. Även forskare har svårt att hitta svar på dessa gåtor; om vad vi föds med, vilka impulser vi fångar upp under de första åren – och hur detta sedan formar oss till de individer vi blir som vuxna. Nyligen såg jag dokumentären om tvillingexperimentet på Kunskapskanalen, något som riktar fokus mot några av dessa frågor och funderingar. Om hur några trillingar bortadopterades direkt efter födseln och växte upp under helt olika förutsättningar utan att veta om varandra. Och hur detta fick en förödande och traumatiserande effekt på både barnen och föräldrarnas liv.

19520_2005 (5)

Idag har jag mycket svårt att tänka mig något annat än att leva som en naturfotograf. På många sätt kan jag känna att jag valde rätt väg. Vad det hade blivit av mig med ett annat val, det vet jag inte. Det kanske inte hade blivit så bra, eller så hade det blivit bättre. Kan det ha varit ödet som hade en finger med i spelet?

Att hänvisa till den humanfilosofiska teorin tabula rasa har jag däremot lite svårt för. I denna hävdar man att människan föds utan förutbestämda egenskaper, och att alla hennes egenskaper är förvärvade under livets gång. Enligt tabula rasa så föds alltså barnet som ett oskrivet blad, något som skrivs under barnets uppväxt.

Tittar nu på vår kära innekatt Sheldon där hon sitter på vardagsrumsgolvet och tvättar sig. Hur hon sedan kniper med ögonen mot mig för att signalera till mig att hon gillar mig. Hennes kroppsspråk är mer eller mindre identiskt med vårt vilda lodjur i den svenska naturen. Två olika arter, båda däremot kattdjur, med helt olika födslar. Med olika uppväxt; Sheldon mysande i vår säng som stor livsnjutare, lodjursungen ständigt på vakt mot eventuella faror i den hotfulla naturen.

Med olika första sinnesintryck, men under stor prägling av sin mamma, kan det ha varit empirism som formade och skapade ett barns förmåga att tänka? Kanske till viss del. Att något under min barndom så småningom skulle utvecklas till ett bildintresse som sedan växte till ett livsmål att arbeta som naturfotograf.

Jag vet inte och lämnar frågorna vidare till forskarna. Men för min egen del så blev det i vilket fall ett resultat som jag stortrivs med – både under framgångar och motgångar. Och att varje motgång ger mig ny viktig erfarenhet att utveckla mig vidare. De inre drifterna har talat…

(Bild 1 – Åkergroda, 2020)
(Bild 2 – Gökärt, 1992)
(Bild 3 – Mört och rallhäger, 2014)
(Bild 4 – Skum, 2020)
(Bild 5 – Tjäder, 2005)
(Bild 6 – Lodjur, 1985)

19519_1985 (6)

14 reaktioner på ”Inre drifter…

  1. Viktiga frågor som fler bildskapare borde ställa sig och försöka svara på. Men, då blir det att öppna sig och släppa taget. Vilket inte många törs eller kanske tror att det påverkar eventuellt varumärke. Då känns det skönt att du Terje öppnar tankekontoret på en söndag med fritt sinne, skönt befriande! Själv har jag inte kommit så långt. Snart ett år som bloggare, mycket spretigt sökande och experimenterande. Då hjälper det inte att jag också firar 50 år med systemkamera. Mycket känsla blir det dock, teknik och teori får inte styra skapandet även om det ibland kan begränsa vissa infall. Att kunna jobba ostört och fokuserat över tid, kännetecken för många uttrycksformer, blir allt viktigare för slutverket. Färdig blir man ju aldrig och vad skulle man göra i så fall !?

    • Tack så mycket Hans! Viktiga frågor, som även kan vara nyttiga för att sätta sig själv in i ett kanske sundare perspektiv. Det gäller ju självklart att våga utsätta sig, som Christer Strömholm sa en gång i tiden. Och färdig blir man aldrig, det är ju det livet är till förr. Det är det ofärdiga som leder framåt. 😊

  2. Tack för en intressant artikel och bilder. Alla är vi olika. Vissa bygger upp självförtroendet tidigt i livet, arv eller miljö. Arbetar man med samma saker som föräldrarna inskolas man tidigt i ett konstruktivt tänkande som snabbar upp läroprocessen, de berömda 10 000 timmarna för att bli bra i något. Hos andra såsom jag så följer osäkerheten med i livet och man blir beroende av kritiker och provar på olika saker för att känna en gemenskap.Till slut håller det inte lägre utan man måste tillbaka till ursprunget och fundera på vad, varför och för vem man håller på med fotografering. Filosofi är bra men praktik och kunskap är bättre. En kombination av dessa passar nog mig bäst. Jag ser det som ett träd där stammen är teori, grenarna är att behärska utrustningen och löven är praktiken. Om man enbart koncentrerar sig på löv så blåser de bort när det blåser. Om man enbart koncentreras sig på filosofi så låser man skapandet och får inget gjort. Det blir ett dött träd som faller i stormen. Att enbart syssla med teknik och ” pixel peeping” förankrar dig inte i verkligheten och det blir lätt ett svart håll att stoppa alla pengar i utan att resultatet blir bättre. Vissa kan leva på detta som fotojournalister eller skapa videos på Youtube för att locka osäkra fotografer att köpa mer onödig utrustning. Det är ju inte utrustningen idag som är viktigast för att skapa bra bilder utan fotografen. Att studera målares och fotografers verk har blivit enklare med internet och det tror jag i hop med att fotografera och återmata ditt resultat med målet är vägen framåt.

    • Tack så mycket Thomas! Inte minst för frågorna du ställde till mig, då dessa gav mig ett och annat att tänka på och som resulterade i denna artikel. Men även för din fina kommentar här och din mycket intressanta jämförelse med trädet. Kunskapens träd. 😊

  3. Tack för en väldigt intressant text, jag skulle önska att fler funderade och delade med sig av just detta tänkandet. Det finns ju så mycket att gräva i inom en som vore intressant att få diskutera kring med andra. Jag tycker att det är lätt att fastna i tänkandet om man är helt utan respons och få verkar intresserade att fundera tillsammans med andra kring dessa perspektiv. Eller så beror det på att det lätt drar på sig arga kommentarer från en del håll. Är man då nybörjare eller inte så kunnig är det nog lätt att tystna om man är osäker och känslig.

    • Tack Lena för din mycket kloka kommentar. Håller helt med dig och välkomnar flera sådana diskussioner. Dels för att normalisera, men också för att i större utsträckning rikta in fokus på det som är grundstommen i själva bildskapandet. 😊

    • Vissa vill dominera diskussioner oavsett om de är kunniga eller ej. Jag uppskattar alla disskusioner om meningen med konst och hur man sätter upp mål och når dem.

        • I min ålder ser man tillbaka i livet och undrar vad som gick fel. Inom fotografi så har istort sätt redan gjorts. Det som är nytt är djur fotografi med automatisk kamera och drönarfotografi och speciellt det senare med en bra kamera kommer ge nya bilder och videos. För 1.5m över marken fotografi med stillbilds kamera så vill även museer veta när och vad som är fotograferad för att bevara bilderna. Det är ytterst få fotografer som kan få sina bilder bevarade, speciellt naturfotografer. Alltså är det en personlig strävan för att fylla tiden mellan födelse och död som inte ger någon annan tillfredställelse än fotografen.. Kvar finns då frågan om hur man skall arbeta med att sätta mål eller med att göra det till en vana. Jag tror vanan och regelbundenheten är det man skall sträva efter och om man envisas med mål så skall detta vara i närtid exempelvis skriv ut 12 bilder och ställ ut dem och det skall vara klart vid ett visst datum.

        • Själv försöker jag hela tiden tänka positivt, även fast jag kritiskt också kan granska vissa saker som jag gjort fel. För att kunna lära mig av misstagen. Att konstruktivt använda det negativa för att bättre kunna hantera det positiva. Vi är alla människor i vår tid, så kommer det alltid vara.

      • Ja tyvärr är det nog så vilket är sorgligt, det finns ju så mycket att uppräcka om man får chansen att vara lite okunnig 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s