Förstärkande och förgörande känslor…

(1)

Känslor är svårt. Åtminstone att hålla under kontroll, antingen det nu är förstärkande eller förgörande känslor. På gott och ont.

Känslorna är en viktig injektion för den alltid närvarande entusiasmen. En entusiasm som jag ridit på under alla mina år som naturfotograf. För hur hade jag varit som naturfotograf om jag inte hade haft min entusiasm? Åtminstone hade jag inte varit lika aktiv som jag är idag – mitt stora intresse kring natur och foto verkar ju inte avta som det oftast blir för många andra. Hungern är kvar och någon mättnadskänsla infinner sig inte.

Känslorna; entusiasmen och engagemanget – de fortsätter att hålla uppe den energi jag har i mitt fotograferande fortfarande. Dessutom med större aktivitet än jag någonsin haft. Känslorna påverkar allt i mitt bildskapande; de håller uppe den energi jag behöver för att hela tiden hålla igång, de ger näring till den entusiasm jag hela tiden känner oavsett vilka motiv jag fotograferar. Jag tröttnar aldrig på några motiv, detta fast jag redan har tusentals bilder sedan innan. Blåsipporna är lika intressanta i april varje år, som de var när jag fotograferade blåsippor för första gången för mer än trettio år sedan. De tusentals bilder jag redan har på både älg och rådjur får inte mig att känna mindre entusiasm när jag möter ett nytt rådjur och en ny älg. Det finns alltid nya bilder jag känner mig nyfiken på att vilja göra.

(2)

Känslorna ger mig också energi och bränsle till det engagemang jag har till fotograferandet. Att jag är igång varje dag med att tänka bilder, med att skapa bilder och med att utveckla nya idéer. Fortfarande efter nästan femtio år som fotograf har jag även kvar en stor nyfikenhet till allt som handlar om bildskapandet; till vilken typ av bilder jag kan och vill göra, till hur långt man faktiskt kan driva själva bildskapandet mot nya möjligheter, till vilka effekter jag kan klara att få fram genom mitt fotograferande. Att hela tiden ha den viktiga känslan att ingenting är omöjligt; att det finns detaljer i handhavandet av kamerautrustningen som kan generera bilder jag inte tänkt på innan.

Att behålla nyfikenheten, att ständigt våga ifrågasätta, att mina senaste bilder på blåsippor kan ge en öppning till kommande bilder på älg och rådjur. Eller att mitt årliga isfotograferande ger mig nya bildidéer till sommarens fotograferande av sländor och skräddare. Detta ständiga korsbefruktande som mina breda motivval i naturen ger mig – att de olika detaljerna även kan utveckla och förnya varandra. Just att jag fotograferar olika landskap ger mig idéer i mitt makrofotograferande – och att mina nya bilder på olika djur och fåglar ger viktig bildnäring till mitt fotograferande av olika blommor.

Om jag hade varit en mer renodlad landskapsfotograf eller djurfotograf, då hade jag känt mig mer låst i mitt bildskapande och mina bilder hade blivit mer förutsägbara. Tack vare att jag fotograferar alla motiv i naturen ungefär lika mycket, så kan jag alltså känna att varje motivområde tar viktig näring och inspiration från de andra.

(3)

Känslorna kan vara förlamande men också ge superkrafter. Det enda som kan skapa kontroll över känslorna är mitt bildskapande. Som ett filter, som en polariserande effekt – ungefär som ett polarisationsfilter…

Det är känslorna som styr min aktivitet här i bloggen. Som gör att jag visar så många bilder, så frekvent uppdaterar med nya inlägg. Jag vill visa, men väljer att inte visa allt. Jag har ju så mycket bilder, men känner att jag aldrig kommer hinna ifatt med att publicera allt jag har i arkivet. De bilder i arkivet som jag tycker håller tillräckligt hög nivå och kan vara intressanta att se för andra. Förstås. Men å andra sidan, så är jag ju mer aktiv som fotograf än någonsin, så nya bilder arkiveras dagligen. Några normala proportioner finns inte, mot vad gemene man eller kvinna skulle uppfatta som normalt. Att känna mig allt mer onormal, är det nog känslorna som får mig att känna. Fast å andra sidan vill jag ju heller inte vara normal – om det nu skulle innebära att jag inte fullt ut får hänge mig åt det jag älskar mest här i livet; att få vistas i naturen och att få göra personliga bilder från den.

Det finns faktisk de personer som tror att jag är en skrytig person, som hela tiden vill visa hur duktig jag är. Men detta tror jag oftast är från personer som sliter själv med sådana tankar; som man känner sig själv tror man ju om andra.

(4)

Skrytig har jag aldrig varit, helt enkelt för att jag valt en så udda syssla som att ensam vistas i naturen för att göra bilder som är extremt personliga – ibland så personliga att jag nog är den enda person som fullt ut fattar bilderna. Visst är jag en social person som gärna och ofta träffar många människor, men jag älskar också att vara själv. Både med mina tankar och mina bilder. Jag känner mig stundtals rätt så tudelad i detta.

Jag kan också uppleva ett obehag om det blir för mycket positiva kommentarer både till mig som person och fotograf. Men å andra sidan kan jag bli sårad, som de flesta andra, av riktigt taskiga och elaka kommentarer. Andras reaktioner till mig som människa och fotograf styrs ofta av svartvita känslor; antingen hyllas jag upp i skyarna, eller så sågas jag vid fotknölarna. Känslor från andra som kan vara både förstärkande och förgörande.

Kanske är det mina egna känslor i mina bilder, som så tydligt speglas i andras reaktioner? Men också i hur andra människor ibland väljer att möta mig som människa. Det blir antingen full empati eller full antipati.

(5)

Många gånger genom livet har jag önskat att jag kunnat vara mer kylig som en del andra, att kunna hantera extrem press och hårda förlöjligande ord med ett mer stoiskt lugn – där jag bemöter argument med genomtänkta och strukturerade meningar som direkt lugnar. Jag försöker och försöker, men ofta ger det ännu starkare motargument från andra. För att befästa den första bilden de fått av mig. Det är ju som sagt bäst att vara tyst och bli misstänkt för att vara dum, än att öppna munnen och undanröja varje tvivel…

Är man en känslomänniska så kan det vara svårt att hålla tyst, där det hade varit bättre att behålla fokus kring det egna. Att förstärka den inre tryggheten och harmonin, istället för att smittas av andras otrygghet och disharmoni.

Men å andra sidan hade jag nog blivit en betydligt tråkigare människa och fotograf, om jag nu fullt ut hade varit så.

(6)

Jag är lite tudelad här, egentligen. För jag har inget emot att vara en tråkig människa. I mångt och mycket tycker jag redan att jag är det. Men jag vill inte vara en tråkig fotograf. Jag vägrar!

Jag tycker att det finns alldeles för många tråkiga bilder redan, för att jag aktivt ska bemöda mig med att berika den redan stora skörden av tråkiga bilder. Jag kan göra bilder som är roliga, provocerande, tillspetsade… En bild får gärna också vara gravt misslyckad, på gränsen till att helt förlöjliga mina eventuella positioner som bildskapare – men de får inte vara tråkiga!

Det att fotografera är alldeles för roligt för att bilderna ska bli tråkiga! Vilket nog kan vara en viktig orsak till att jag hellre driver mig ut i okänd terräng, än att tryggt stå kvar i det invanda och tråkiga. Därför går jag heller aldrig på rutin när jag fotograferar, utan försöker alltid få in olika moment av chansningar med förhoppningen att det ska göra bilderna mer vitala. Mer radikala och upproriska, mer personliga.

(7)

Eller som den kände fotografen Ernst Haas en gång i tiden sa: ”Upprepa någonting enbart om du kan förbättra det, annars måste du gå vidare”. Och det är just här jag hittar kärnan till hur jag är både som människa och som fotograf; att jag aktivt väljer att hela tiden upprepa mig själv, och i detta ser vägen vidare framåt i hur jag hela tiden förbättrar det. Det är ju enbart i det invanda jag kan se förändring och förbättring, i nyanserna, både som människa och som fotograf. Att jag i detta hela tiden kan gå vidare.

Med mig själv, både som människa och som fotograf. Med alla förstärkande och förgörande känslor, som viktiga vägvisare vidare framåt. Ibland i okänd terräng, men alltid framåt med samma energi och entusiasm. På gott och ont!

(Bild 1 – Älg, 2014)
(Bild 2 – Morgonljus, 2015)
(Bild 3 – Björktrast, 2013)
(Bild 4 – Strå, 2021)
(Bild 5 – Älg, 2020)
(Bild 6 – Blötsnö, 2015)
(Bild 7 – Genom glas, 2007)
(Bild 8 – Berguv, 2005)

(8)