Till Mats och Anders…

(1)

Jag är inte på väg tillbaka som naturfotograf, helt enkelt för att jag egentligen aldrig försvann… Jag är fortfarande naturfotograf, faktiskt mer aktiv än jag någonsin varit tidigare. Men jag väljer medvetet att stå utanför det man skulle kunna kalla för ”naturfotomiljön”. Några väljer att kalla mig för konstnär, hellre än att se mig som naturfotograf eller fotograf – vilket må så vara. För mig spelar det inte så stor roll vad andra kallar mig för, men jag väljer själv att kalla mig för naturfotograf – helt enkelt för att det är natur jag väljer att huvudsakligen fotografera.

I naturfotomiljön finns det många som fortfarande känner sig sårade och lurade över det jag gjorde och erkände 2011. Som om jag fått någon form av livstidsdom på mig. Men de flesta har idag valt att gå vidare, gjort är gjort. Vi kan alla göra misstag. Sedan har man valt att sortera bort det jag gjorde för att hellre fokusera på allt det andra jag gjort. Och fortfarande gör!

Mats Andersson var en god vän mellan 2010 och 2011. Åtminstone som jag kände det som. Vi umgicks flitigt, träffades socialt eller var ute och fotograferade tillsammans. Vi planerade också att göra en bok tillsammans.

Första gången vi träffades var under våren 2009, då Mats kom till en föreläsning som jag hade på Scandinavian Photo i Bankeryd. Vad jag då inte visste var att han genom sin reklambyrå hade köpt in bilder på skogsharar från mig till en artikel i någon skogstidning några år tidigare. Något han påminde mig om i ett samtal efter föreläsningen. Efter det anmälde han sig till en av mina naturfotokurser i Mullsjö under sommaren 2009. Vid återträffen av kursen i december 2009 hade han sedan lyckats med att producera sin första bok ”Årstiderna”, enkom som ett resultat av den enorma inspiration han hade känt efter sommarkursen. Något han även hade skrivit i boken. Jag var minst sagt imponerad!

Eftersom vi hade flyttat till Mullsjö augusti 2009 och hade blivit Mullsjöbor när vi hade återträffen, utvecklade detta sig så småningom till en vänskap. Jag och Malin var ofta förbi hans reklambyrå i Jönköping när vi hade vägarna förbi, eller så träffades vi hemma hos Mats och hans familj i Bashult. Det kändes verkligen som en genuin vänskap, fast vi som personer nog egentligen var rätt så olika – jag lite mer försiktig och långsam, han ständigt offensiv och alltid på väg. Jag kunde inte alls hänga med i hans tempo; upp i gryningen runt klockan 3 för att ge sig ut för att fotografera, sedan vidare till jobbet på reklambyrån runt klockan 8, sedan hem runt klockan 16 för att titta genom bilderna eller ta en kvällstur (enligt vad han själv berättade för mig). Därefter blogga och sedan lägga sig runt klockan 22 eller 23. Varje dag! Dessutom lyckades han också lämna kommentarer till nästan varje inlägg i min blogg, ofta med glada tillrop och hyllningar. Jag var ju hans förebild som naturfotograf, vilket jag fick veta mer än en gång…

Något skedde där i september 2011 när jag erkände. Vad vet jag egentligen inte. Men Mats var en av de första jag ringde till för att erkänna vad jag hade gjort – och för att be om förlåt. Jag minns också att jag grät… Han lugnade mig och sade att han skulle höra av sig lite senare när det hade blivit lugnare. Det blev sista samtalet med Mats.

Därefter fick jag höra hur han hade uttalat sig i media om sin enorma besvikelse, men också att det gemensamma bokprojektet (jag, Mats och Malin) som var planerat att ges ut under hösten 2011 numera blev ett soloprojekt. Mats erbjöd också sina tjänster till Flashback, om de önskade några av mina bilder i högre upplösning i granskandet. Men det märkligaste av allt är att han plötsligt blev jättebra vän med nästan alla mina vänner. Det gick snabbt, ruskigt snabbt – för sedan kunde jag känna att Mats var överallt. Bokstavligt talat. Samtidigt som de flesta av dessa vänner som numera hade blivit vän med Mats, också vände mig ryggen. De flesta hade innan inte ens vetat vem Mats var. Jag blev alltså ersatt och utbytt, bara sådär…

Jag fick också höra hur Mats förlöjligade och häcklade mig under olika bilder på sociala media, dels de egna bilderna men också under bilder från dessa andra fotografer som nu hade vänt mig ryggen. Ett häcklande som han sedan valt att fortsätta med – nu senast för bara några dagar sedan som svarskommentarer under sina egna bilder på Facebook. Kort därefter blev jag blockerad, då en av mina vänner valde att skriva en saklig kommentar och undra över mobbningskulturen. Vännen blev också blockerad… Sedan ser man hur han taggar sina senaste bilder på mårdhund från Finland, både med #intemullsjö och #påriktigt. För övrigt de enda bilder på Instagram med dessa taggar. Vill även minnas att en av hans många böcker hade ett uppstoppat lodjur på framsidan, säkerligen som en tydlig signal till mig. Jag hade ju manipulerat bilder på både lodjur och mårdhund, som jag påstod var från Mullsjöskogarna.

Mats har sedan 2011 varit mycket aktiv, gett ut mängder av böcker, haft föreläsningar och utställningar – men även vunnit några prestigefyllda fototävlingar. Han fick även utmärkelsen ”Årets Naturfotograf” från Naturvårdsverket, samma utmärkelse som jag fick några år tidigare och som drogs tillbaka under hösten 2011. Som reklamkille har han givetvis också fått bästa tänkbara marknadsföring i media. Alla framgångar omtalas flitigt. Han har också fortsatt utveckla de tankegångar han hade lärt sig av mig, dels från fotokurserna men också genom vårat täta umgänge. Så framgångsrik har han varit att jag fått frågan efter några av mina föreläsningar om jag varit inspirerad av Mats Andersson. Ett resultat av massiv marknadsföring och medial uppmärksamhet, i stark kontrast till mina egna obetydliga kunskaper i detta.

Jag har liten koll på vad Mats Andersson numera sysslar med, då jag helt enkelt valt bort att uppdatera mig om honom, med tanke på hur han beter och har betett sig. Men andra uppdaterar mig med jämna mellanrum, många tycks veta om hur det varit mellan mig och Mats. Som varit på hans föreläsningar och som kan berätta hur han föreläser på samma sätt som jag, hur han berättar om sina bilder på samma sätt som jag. Till deras irritation! Många undrar hur detta kan fortgå, varför så många accepterar detta (som också känner mig sedan många år) – men mest av allt kan jag få kritik för att jag inte frontar honom. Varför jag inte skriver om detta och uppger hans namn – om hur det är och har varit.

Det var Mats som tipsade Mullsjö folkhögskola om Anders Geidemark som ny kursledare för naturfotokurserna 2012. När folkhögskolan kontaktade mig och ville ta en paus med mig på grund av all negativ uppmärksamhet, då var Mats framme och tipsade om Anders. När jag fick veta detta meddelade jag folkhögskolan att jag inte skulle komma tillbaka som kursledare och Anders kunde fortsätta.

Anders hade jag som god vän mellan 2004 och 2011. På flera sätt ansåg jag Anders vara en av mina närmaste vänner. Jag minns fortfarande vad han sa till mig på telefon någon gång under 2006, jag som nybliven medlem i Naturfotograferna/N och Anders som någon som allvarligt funderade på att gå ur. Jag lyckades få honom på andra tankar, då han tyckte det blev roligare nu när jag hade blivit medlem. Sedan skulle Anders så småningom bli ordförande i Naturfotograferna/N, så det var ju bra för föreningen att han stannade som medlem.

Jag minns våra gemensamma föreläsningar i både norska Førde och finska Vaasa. Genom Anders fick jag också en ny vän i Heikki Willamo, där vi skrev både långa och mycket personliga mejl till varandra. Jag minns din värme Anders, men också vårt gemensamma engagemang för våra medfotografer. Att vi båda brann lika mycket för att lyfta andra fotografer, många gånger mer än vi tänkte på oss själva. Jag minns också våra filosofiska nätter, i djupa samtal hemma i ditt hus utanför Hallstahammar – där du också delade med dig av ditt stora trauma. Det som fick dig att skriva den fantastiska boken ”Allen – Bilder av ljus och mörk ensamhet”. En bok som ironiskt nog även kommit att handla om mig och allt det jag fått uppleva efter 2011. Det som gör boken så fantastisk är att den så träffsäkert berättar om allt det jag gått genom sedan 2011. Men jag blir samtidigt beklämd då du som författare till boken visade sig försvinna från min värld, lika snabbt som du fick uppleva och beskrev genom dina negativa upplevelser i boken. Mer än en gång har jag undrat om du läst din egen bok efter 2011…

Du försvann också Anders, precis som Mats. Fullkomligt! Visst kontaktade du mig över mejl, för att du ville skicka mig ett arvode för bilder jag hade haft i almanackan till projektet Fyra Fotografer. Kollektivet vi startade tillsammans med Pål Hermansen och Erik Malm. Två norska och två svenska fotografer som planerade att genomföra olika gemensamma projekt som almanackor, utställningar och böcker. Det blev inte så mycket mer än almanackan, då jag hann göra bort mig rejält i september 2011 – vilket då omkullkastade hela projektet. Även fast idén var riktigt bra, så bra att Pål och Erik fortsatte med det liknande projektet HAM Art – fast nu tillsammans med Mats Andersson. Tror de även fått fram första boken och haft utställning i Hallstahammar, som du Anders arrangerade.

Du var också en viktig länk och pådrivande kraft till att boken ”Min plats i ljuset” kom ut 2005. Jag minns hur du var minst lika engagerad som jag när boken började ta form. Jag kan fortfarande le lite när jag tänker på hur snabbt du hittade ett skrivfel i den nytryckta boken, där på tryckeriet.

Du fick ta över mina sommarkurser i Mullsjö, kurser som var väl inarbetade efter att framgångsrikt ha pågått sedan 1991. Undrar vad du tänkte när du anlände till Mullsjö för att genomföra första sommarkursen under sommaren 2012. Det blev ju inte av att du och familjen hälsade på oss i Mullsjö innan mitt erkännande. Du fick också ta över efter mig som svensk redaktör i Natur & Foto, något jag förstått att du gjort med bravur. Mitt i allt fick nog faktiskt tidningen en bättre redaktör från Sverige än jag nog någonsin skulle ha blivit. Så det var väl tur i oturen för tidningen att jag gjorde bort mig rejält och därför kunde plockas bort helt – och att det blev just du Anders som blev min ersättare. Vad jag hört blev du också en bra ersättare till fotokurserna här i Mullsjö.

Idag kan jag förstå att vi nog inte var vänner på riktigt, detta trots det du berättade för mig på telefon. Jag minns även vad du deklarerade från scenen under våra gemensamma föreläsningar, eller för den del når du påannonserade mig som föreläsare på naturfotofestivalen i Vårgårda. Vi var nog kanske enbart kollegor, som hittade ett samarbete som kunde ge positiva signaler. Kanske var det mer en ren affärsuppgörelse än en riktig vänskap. Att både du Anders, men även Mats, såg mer egna fördelar än att känna en varaktig vänskap för livet.

Kanske var det någon form av skådespel, inte på riktigt och med stöd av ett manus. Jag kunde tyvärr inte se detta, då min professionalitet alltid varit rätt så amatörmässig. Men så har jag ju alltid räknat mig som amatör på heltid, om ni minns. Jag är alldeles för mycket idealist och fullt ut engagerad i naturfotografi och bildskapande. Riktigt ordentligt på djupet!

Jag vet så innerligt väl hur jag hade reagerat om nu någon av er skulle ha gjort det jag gjorde. Jag hade slängt mig i bilen och snabbt tagit mig till Hallstahammar eller Bashult. Varit där som stöd, tröstat, förstått kaoset.  Men varit där! Jag hade heller inte kontaktat media för att beklaga mig, hade svarat ”Inga kommentarer” om media hade ringt mig och frågat om någon av er. Är man goda vänner, så är man!

Kanske har jag ett mod som ni möjligen saknar. Jag är inte rädd för att förlora mitt anseende, jag är inte rädd för att bli utskrattad eller förlöjligad. Men jag kan samtidigt irritera mig över orättvisor – och jag hatar mobbning!

Jag skulle inte häcklat dig Mats, inte en enda sekund – helt enkelt då jag inte skulle se det roliga i det. Jag skulle heller inte bemöta någon som kommer till Naturfotografiska i Hallstahammar, som sedan börjar prata med dig Anders om mig – och få en massa torftiga bortförklaringar där jag samtalas som något från forntiden. Som någon som inte alls verkar fotografera längre, eller för den del håller fotokurser eller genomför föreläsningar. Mina vänner som du samtalade med där blev mycket konfunderade efter ert samtal.

Jag kan förstå att du Mats och du Anders är grovt besvikna på mig och det jag gjorde. Men jag kan inte göra det ogjort – och har nu tagit mig genom den absolut värsta perioden i mitt liv, utan två av de jag ansåg vara bland mina närmsta vänner. Jag hann be dig Mats om förlåt över telefon, innan du bröt kontakten. Jag hann inte säga det till dig Anders, då jag tyvärr inte fick tag i dig då du var på Svalbard.

Jag skulle kunna nämna många fler exempel på vad jag fått uppleva från er sedan 2011, eller vad andra berättat för mig, men tycker det räcker med dessa.

Jag har också en känsla av att detta kommer bli ett av mina mest lästa inlägg här i bloggen, men att få kommer våga kommentera. Vilket är som det bruka vara i naturfotomiljön… Det är alltid lättare att skyffla problemen in under mattan, då märks det inte längre.

Jag hoppas verkligen av hela mitt hjärta att ni båda så småningom kan ta er vidare från detta, ni behöver inte be mig om förlåt för hur ni valt att hantera detta. Men jag skulle önska att ni kan respektera mig för den jag är, det jag gör – och att ni möjligen kan känna viss tacksamhet att jag lyckats ta mig genom detta.

Med vänlig hälsning Terje

(Bild 1 – Från Island, 1996)