Rutin, ren tur – eller en stor utmaning…

(1)

Rutinen växer med åren, helt klart. Men ändå inte, kan det kännas som. För fortfarande kan jag känna att flera av mina bilder blivit till genom stora portioner med tur. Att jag lyckades med skärpan på den flygande tornseglaren, eller att älgen råkade stå precis på rätt plats. Men är det egentligen turen det beror på, om jag nu ska försöka backa lite och tänka efter?

Jag går ibland genom arkivet med bilder på tornseglare, där alla är olika flyktbilder. Bland de äldre bilderna ser jag lika skarpa flyktbilder som bland de senaste flyktbilderna jag gjort. Men jag ser vissa skillnader. Bland de äldre är det längre mellan bilderna; alltså jag kan utgå ifrån att jag tidigare misslyckades med skärpan betydligt oftare. Vilket är en helt korrekt iakttagelse då jag tänker tillbaka till sommaren 1985, första året jag hade ett längre och mer intensivt projekt på tornseglare. Jag minns hur jag offrade runt 50-60 filmrullar (huvudsakligen Kodachrome 25 som var en dyr diafilm), men att det inte gav fler än runt 10 bilder som höll tillräckligt hög kvalitet (vilket på den tiden innebar att tornseglaren fanns med i bild och var skarp).

Vilket innebar att jag gjorde runt 1800 exponeringar, som resulterade i 10 bilder – där jag ska vara ärlig och säga att högst 3 av dessa fortfarande håller relativt hög nivå. Ingen hög träffsäkerhet – och dessutom också rätt dyrt. På den tiden kostade Kodachrome 25 runt 65 kronor rullen, vilket innebar att jag hade en filmkostnad på uppåt 3500 kronor för att få fram 3 bilder som jag sedan kunde känna mig riktigt nöjd med. Mycket pengar för 35 år sedan!

Lägger jag dessutom till den tiden jag höll på med projektet, vill minnas att det var under 2-3 veckor – så innebär det att varje lyckad bild hade kostat mig runt 2000 kronor i rena utgifter…

Går jag genom sommaren 2019, är siffrorna betydligt bättre. Dels fotograferar jag numera digitalt, vilket gör själva fotograferandet billigare – men andelen lyckade bilder ligger också högre. Totalt gjorde jag mer än 5000 exponeringar på tornseglare, något som resulterade i runt 500 arkiverade bilder. Det är kanske runt 10 procent, vilket är en betydligt högre träffsäkerhet än jag hade under sommaren 1985.

(2)

Idag har tornseglaren blivit min mest fotograferade fågelart; i arkivet har jag uppskattningsvis runt 6000 bilder som jag känner mig riktigt nöjd med. Samtliga är dessutom flyktbilder! Jag känner idag att jag nog skulle kunna klara mig, rent publiceringsmässigt, med de bilder jag redan har under resten av min karriär som fotograf. Trots det väljer jag att fortsätta; även denna sommar har jag ett antal nya bilder på tornseglare som jag ska försöka realisera.

Genom alla dessa år kan det kännas som jag fått mer tur i mitt fotograferande av tornseglare, just för att antalet lyckade bilder har blivit så mycket högre. Men så är ju givetvis inte fallet. Alla dessa år har ju också givit mig värdefull rutin. Jag har blivit bättre på att fokusera, att kunna följa dessa extremt snabbflygande fåglar och hålla skärpan kvar under längre bildserier. Jag arbetar alltid med manuell fokusering då jag har svårt att se den autofokus som skulle kunna hänga med i svängarna…

Där turen med åren genererat allt bättre rutin, där har jag också flyttat fram positionerna. En annan egenhet hos mig som fotograf… Att när jag känner att utmaningen inte är tillräckligt stor längre, då börjar jag genast planera bilder som är ännu svårare att lyckas göra. Jag gillar dessa utmaningar!

Tornseglarna har blivit större i bild, då jag varit närmre. Idag gör jag bilder på tornseglare med brännvidder mellan 18mm och 250mm. Tidigare arbetade jag mer med 300mm, 400mm, 500mm och 600mm. Största andelen bilder från de senaste somrarna är sällan fotograferade med mer än 100mm. Dessutom har jag mer aktivt börjat arbeta med ljuset som en viktig ingrediens; det räcker inte att tornseglaren är skarp och nära, ljuset och situationen ska vara lite utöver det vanliga. Tornseglarna är också fångade i flyktsituationer som är mer speciella, ofta sådana som uppstår i extrem hög fart där jag knappt uppfattar vad som sker. Förra året började jag också få fram bilder där jag kombinerar med insekter i flykt, något jag under denna sommar ska försöka utveckla ännu mer.

Här i bloggen har jag hittills publicerat 627 bilder på tornseglare, vilket är rätt många. Kanske för många, enligt vissa. Men det kommer att öka, helt klart, då jag fortsätter med tornseglare även denna sommar. Det gäller ju att inte fastna i motivtänk, som att om man har ”tillräckligt” med bilder på tornseglare så bör man gå vidare och fotografera annat. Om jag tänker mer i bilder, tittar på hur jag metodiskt kan gå vidare och utveckla bilderna – då ser jag allt det jag har kvar som jag vill försöka realisera.

(3)

Precis så jobbar jag som fotograf med alla motiv jag fotograferar. Exempelvis som mitt stora projekt på skogshare som pågick mellan 1987 och 2001, där jag metodiskt utvecklade bilderna genom åren. Från skarpa skogsharar, till skogsharar i speciellt ljus – och sedan vidare till skogsharar som gör något speciellt i ett speciellt ljus. Sista åren arbeta jag i speciella ljusförhållanden med skogsharar som både sov, gäspade och nös…

Här i Mullsjö har jag sedan flytten hit i augusti 2009, haft ett flertal liknande projekt. Förutom nämnda tornseglare har jag exempelvis arbetat metodiskt med älg, rådjur, fälthare, storlom, strömstare, forsärla, lärkfalk och paddor. Bilder ni hittar många av här i bloggen. Denna sommar ska jag försöka utveckla detta vidare i motiv jag påbörjade förra året. Jag är exempelvis extremt nyfiken på vad jag kan göra för att utveckla mina bilder på rödstjärt och jungfruslända. Om jag har turen på min sida, vill säga…

Jag brukar vara fåordig med vad jag har som kommande fotoprojekt, men just rödstjärt och jungfruslända kan jag nämna då jag redan förra året lyckades göra ett stort antal bilder jag anser mig nöjd med. Sedan får vi se efterhand här i bloggen vilka andra bilder och motiv som kommer dyka upp.

På liknande sätt arbetar jag med alla motiv jag fotograferar, inte enbart olika djur. Jag fotograferar ju också en stor andel landskapsbilder och olika närbilder. Antingen det är bilder från vattenfallen vid Ryfors, där jag hela tiden försöker få fram andra ingredienser i bilderna än de som redan känns givna. Eller i morgondimmor kring sjöarna, mystiska skogsbilder kopplade till andeväsen eller till den pågående coronakrisen. Varje vinter jobbar jag också med nya isbilder, varje vår med nya blåsippsbilder, varje sommar med nya näckrosbilder, varje höst med nya bilder på höstlöv.

Systematiskt och metodiskt utmanar jag turen som faktor, med att utveckla och stärka mina rutiner – och sedan genom dessa söka nya utmaningar. Utmaningar som jag möter med stor nyfikenhet och brinnande entusiasm.

(4)

Genom åren har jag också upptäckt hur jag får allt mindre tid över att resa till andra ställen. Närmiljöns miljontals möjligheter tycks hela tiden öka i antal. Jag hinner helt enkelt inte ta mig längre med kameran än max 10 mil hemifrån. Något jag kände började utvecklas redan under de 15 åren jag bodde i Ängelholm i Skåne, som fortsatte under de 7 åren jag bodde i Söderhamn i Hälsingland – och som nu förstärkts ännu mer under de 11 åren jag hittills bott i Mullsjö här i Västergötland.

Den speciella och underbara känsla att jag alltid har haft turen att bo på precis rätt plats! Att bo mitt-i-smöret, med en ständig tillgång till fantastiska motiv. Bara en sådan sak som att se att jag hittills publicerat drygt 800 bilder här i bloggen, enbart från Ryfors utanför Mullsjö. En plats jag besökte för första gång redan 1991, då jag började med mina sommarkurser i naturfoto. 18 år senare flyttade jag hit och fick tillgång till Ryfors hela året, på inte mer än 2 kilometers avstånd hemifrån.

Om jag tröttnat på Ryfors? Gissa…

Faktiskt längtar jag redan till nästa utflykt dit; för att kolla till forsärlorna och strömstararna, vattenångorna vid vattenfallen, speglingarna, snokarna, den vackra Pinnabron, den intilliggande Gammelskogen, möjligen någon kungsfiskare eller bäver. Och mycket mycket annat; då varje utflykt även innebär ett stort antal bonusupplevelser som jag inte kunnat förbereda.

Ibland har jag tur, riktigt hiskligt mycket tur – men efterhand som rutinen förbättras och jag dessutom ger mig själv större och större utmaningar, så kommer Ryfors även framöver att vara en minst lika fantastisk plats som jag tyckte redan under första besöket i juni 1991. Eller så är det helt enkelt så att Ryfors blir mer och mer fantastisk – för det är väl så att ju mer jag utvecklar mina rutiner och utmaningar, desto mer ser jag också som fotograf!

Som tur är…

(Bild 1 – Leirhnjúkur, 1996)
(Bild 2 – Lungört, 1993)
(Bild 3 – Lövsångare, 2020)
(Bild 4 – Älg, 2020)
(Bild 5 – Fotografer på Island, 1995)

(5)