Tankar om ett mer abstrakt bildspråk…

(1)

Så länge jag kan komma ihåg har de mer abstrakta tankegångarna varit en viktig del i mitt fotografiska bildskapande. Fotografiska bilder som inte imiterar eller direkt avbildar den yttre verkligheten, utan som har ett antal element som väcker frågor eller förundran – och ger näring till fantasin, mer än till intellektet. Bilder där form och färg, några linjer eller en rörelse ska kunna påverka betraktaren – mer än ett verkligt och beskrivande motiv.

De mer abstrakta bilderna berättar enbart på visuella premisser. Bilderna blir till metaforer, som ger näring åt ett mer fantasifullt tänkande och en mer utvecklad begreppsbildning. Metaforerna vidgar bildspråkets uttrycksregistrer, där det abstrakta bildspråket mer appellerar till det mer dolda – och ger bilder som ofta växer över tid. Det blir bilder som det tar längre tid att läsa eller förstå, men också längre tid att tröttna på. Helt enkelt för att de abstrakta bilderna tränger på lite i taget, och inte som de konkreta bilderna med sitt ofta mer brutala och övertydliga bildspråk.

(2)

De dolda metaforerna gör också de abstrakta bilderna mer öppna; de kan upplevas tydliga som bilder – men kan tolkas på lika många sätt som det antal personer som tittar på bilderna. I de abstrakta bilderna kan man verkligen säga att ”konsten ligger i betraktarens ögon”, mer än att man upplever bilderna som tydligt regisserade från bildskaparen.

Man kan relatera metaforen till olika teman inom retoriken. En av dessa är jämförelse, då en metafor är baserad på en underförstådd jämförelse. Ett annat exempel är likhet eller skillnad. Genom detta tema är det vanligt att man argumenterar genom analogi; det vill säga att bildspråket blir en retorisk liknelse mellan begreppen ”som” eller ”liksom”. Liknelser kan som en idiom vara språkspecifika och därför vara svåra att översätta. Vi känner ju till idiomatiska begrepp som ”flitig som en myra”, ”ulv i fårakläder” eller ”slå sig för sitt bröst”.

(3)

Här kan det abstrakta bildspråket vara med på att skapa tankeställare som bättre kan fundera ut en mening eller att vilja söka mer kunskap. De abstrakta bilderna blir som en värld som av egen kraft skapar underlag för idiomatiska begrepp, med utgångspunkt i bildbetraktarens egen fantasivärld.

Som bildskapare vill jag ge den grogrund av känslor och metaforer som det abstrakta synsättet kan skapa. Att vilja göra just bilder som skapar sitt eget liv, och då gärna ett så långt liv som möjligt. Att det genom detta blir bilder som man därför inte tröttnar på, en typ av bilder som jag kallar för ”smygare”.

(4)

Vårt vardagliga språk innehåller en stor mängd metaforer. Det abstrakta bildspråket kan utmana oss utöver de mer klassiska metaforerna och retoriken inom poesin, så att man ser metaforer mer som konceptuella strukturer vilka kopplar samman olika begreppsvärldar så långt att de kan utgöra gränsen för vår kognition.

Det finns tre typer av dessa konceptuella metaforer; de strukturella, orienterade och de ontologiska. De strukturella tydliggörs kring våra mer vanliga erfarenheter, som exempelvis ”tid är pengar”. De orienterade metaforerna använder sig av spatiala begrepp i vår rymduppfattning för att konceptualisera något; till exempel att glad kan vara uppåt och ledsen är neråt. De ontologiska metaforerna är med på att konkretisera abstrakta företeelser som påtagliga enheter.

(5)

Kanske är det just de ontologiska metaforerna som mest motiverar mig när jag gör mina abstrakta bilder. Här kan jag resonera kring abstrakter, substanser och egenskaper – och ibland även tid. Att på något sätt kunna utröna hur något existerar – och försöka få fram vad existensen kan innebära. Här söker jag ofta olika vägar för att skilja mellan det verkliga och det fiktiva. I mina bilder samexisterar fysiska föremål med tankar och förnimmelser. Men också tal och geometriska former med olika fenomen vid varseblivningens gränser. Dessutom med både tydlig och mindre tydlig symbolik.

De mer fysiska föremålen i bilderna tillerkänns existens genom varaktigheten i våra sinnesförnimmelser av dem. De uppfattas lika av olika personer vid olika tidpunkter, men dessa personer kan också bekräfta detta för varandra. Om jag då inte ger drömmen ännu större inflytande i bildernas struktur, något som ger föremål med svagare krav på existens. Som man ser tydligare spår av i mina mer nonfigurativa bilder. Då detta är bilder som mer sällan kan bekräftas av de som betraktar bilderna.

(6)

I mitt abstrakta bildspråk känner jag sällan några behov av att definiera, utan det är viktigare för mig att skapa känslomässiga reaktioner. Som att några av mina bilder nästan kan upplevas bättre med att blunda, hur konstigt det än måste låta. Helt enkelt för att man så lätt blir låst av olika kända och mer allmängiltiga begreppsvärldar. Jag brukar här ofta säga att de sämsta personerna att visa mina mer abstrakta bilder för är för andra fotografer. För att man just är så låst i en mer fotografisk begreppsvärld. Man tittar mer på ett fotografi än på en bild…

Ännu sämre är det att visa mina abstrakta bilder för andra naturfotografer. Då mångas begreppsvärld av naturfoto är att man ska visa något som det ser ut. Hur nu detta ens skulle kunna vara möjligt egentligen… En naturbild ska visa natur; inte något fantasifullt drömmande med en obskyr symbolik eller märkliga metaforer. Vi vill kunna använda vår kunskap, våra erfarenheter och välkända begrepp för att kunna organisera innehållet och definiera bilden som ett naturfotografi.

(7)

Det är rätt länge sedan jag tröttnade på fotografernas iver av att strukturera och viljan att begränsa fantasins utrymme. Att naturfotograferna ofta visat ännu större ihärdighet har inte gjort det bättre. Redan i början av 1980-talet fick jag uppleva en naturfotomiljö av bildskapande pionjärer som  Jørn Bøhmer Olsen, Pål Hermansen, Leif Rustand och Rolf Sørensen –  norska naturfotografer som vågade visa fram en annan typ av naturbilder. Och att naturfoto kunde vara så mycket mer än de etablerade och mer konservativa krafterna.

Att naturfoto inte nödvändigtvis måste visa naturen som den ser ut; utan att den på samma sätt som inom alla former för bildskapande fullt ut också kan få ge utrymme för tolkningar, för metaforer och drömmar. Givetvis då också långt in i det synnerligen fascinerande abstrakta bildspråket.

Där finns jag än. För att fortsätta finnas – och att fortsätta utvecklas!

(Bild 1 – Höst, 2015)
(Bild 2 – Älgtjur, 2013)
(Bild 3 – Mås, 2007)
(Bild 4 – Maskrosfrön, 1988)
(Bild 5 – Dettifoss, 1996)
(Bild 6 – Råbock, 2013)
(Bild 7 – Padda, 2019)
(Bild 8 – Gräsänder, 2019)

(8)