Fotografens evolution…

(1)

Ofta tänker jag inte på det, men ibland kommer det över mig. Att jag har hållit på med att aktivt fotografera i mer än 40 år. Från det att jag gjorde mina första bilder i Skottland redan för 46 år sedan, så har fotograferandet varit en viktig del av mitt liv. Under perioder har fotograferandet varit det viktigaste i livet, helt enkelt för att nästan allt centrerats kring det jag gjort med kameran. Det har varit min inkomst, men också gett mig några av mina bästa vänner. Jag träffade också min fru genom det gemensamma intresset för foto.

Jag var 9 år när jag gjorde mina första bilder. En liten blyg pojke, egen och rädd för det mesta. Varför det blev så vet jag inte idag, men jag minns att jag alltid haft ett stort intresse för bilder. Jag tecknade mycket; oftast indianer och cowboys – men även mycket djur och natur. Någonstans i detta kom kameran in i mitt liv, integrerades och blev mitt sätt att hitta min plats i livet. Min plats i ljuset.

Och sedan den oerhörda fascinationen att något jag och ingen annan påverkat, kunde ge en helt ny värld. Där inne i mina bilder.

Jag kände mig som skaparen själv; att jag genom mina tankar och känslor, och ett högst personligt urval av element – att jag kunde skapa en bild som sedan fungerade som en bra och intressant helhet. Något som sedan andra kunde gilla och acceptera när de tittade på bilden. Känslan att även lilla jag kunde påverka och ha betydelse.

(2)

Just att jag började fotografera så tidigt, gör att nästan hela mitt liv kan bedömas genom mina bilder. Kameran blev min siamesiska tvilling, som kunde berätta för mig vem jag var, när jag tittade på mina bilder. Vad jag tyckte var det viktigaste i livet, där för den lille och blyge nioåringen.

Evolutionen hade påbörjats. Min egen högst privata evolution, där det ena skapade näring och förutsättning för det nästa – för att gå vidare mot nya mål. Mot nya tankar och känslor. Mot nya visioner, drömmar och livsval.

Pojken blev sedan tonåring. Tonåring med kamera och ett allt större utvecklande av den fotografiska bilden.

Min tonårsrevolt kom genom mina bilder; i dessa växte min personlighet allt starkare. Och formades vidare mot den jag så småningom blev som vuxen. En vuxen där fotograferandet blev ett yrke; en karriär där mitt helt eget sätt att fotografera sällan passade in i den färdiga mallen för andra vuxna människor – eller andra vuxna fotografer.

För mig var fotografen och människan, två olika begrepp som betydde precis det samma. Människan var fotograf, och fotografen var människa. Mina bilder var jag, och jag var mina bilder. Evolutionen hade skapat en ekologisk helhet, där jag kunde agera i total harmoni. En ekologisk balans där alla detaljer hade lika stor betydelse; ljuset, de olika motiven och den allt starkare utvecklingen i det fototekniska.

(3)

Jag lärde mig exponera, välja ut det bästa och finaste – och kunde i detta se hur mina bilder fick en allt större publik. Det kändes som jag gjorde det rätta för mig, det som gav min existens ett berättigande. Jag föddes för att bli fotograf…

Jag blev inte fotograf för att jag behövde en hobby, ett intresse att fördriva tiden med. Jag blev inte fotograf för att jag fascinerades över kameror och fototekniska prylar. Jag blev heller inte fotograf för att tjäna pengar. Jag blev fotograf för att det var det som var menat för mig. När jag höll i min första systemkamera (en Nikon FM), som jag köpte för konfirmationspengarna i maj 1979, då visste jag precis exakt vad jag ville bli. Jag ville bli naturfotograf, att som fotograf söka efter motiv i naturen – helt enkelt för att det var i naturen jag kände mig mest hemma.

Jag var ständigt ensam och utanför på lågstadiet, i mellanstadiet och på högstadiet. Mobbades dagligen, blev väl mest sedd på som en märklig kuf som saknade tillhörighet i den tuffa miljön i Fyllingsdalen utanför Bergen. En miljö där det förväntades att man skulle börja röka tidigt, eller att det tillhörde vardagsrutinerna att snatta godis i mataffären på det närliggande shoppingcentret.

Jag minns att jag fick anpassa vägen hem från skolan efter var de tuffa gängen höll till. Jag gick omvägar för att undvika bli häcklad och slagen.

Ute i naturen var det däremot lugnt och tyst, där fick jag vara mig själv och kunna helt sjunka in i mina egna tankar och fantasier. Antingen där, eller försjunken i mina böcker och tidningar på mitt pojkrum. Köpte Sølvpilen, Tomahawk, Tex Willer och Pionér – drömde mig långt bort till något indianläger i Colorado eller Wyoming. Eller så var jag ute i skogen, byggde en hemlig koja och lekte indian. Tills kameran kom in i bilden och kunde berätta för mig om varför jag var som jag var.

(4)

Mina första naturbilder var landskapsbilder på gamla och vridna tallar i Canadaskogen. En stort och mäktigt skogsparti, så stort att den lille pojken lätt kunde gå vilse. Något jag märkligt nog aldrig gjorde. Man går kanske inte vilse där man känner sig hemma…

Efterhand som jag blev äldre blev det tätare med besöken i Canadaskogen, det var ju en bit att gå dit – det blev lättare med en större cykel och mina föräldrar gav mig efterhand större frihet att röra mig lite längre sträckor. De förstod väl kanske redan då vilken betydelse det hade för mig att få komma ut i naturen.

Intresset växte sig allt större. Det påverkade hela mitt liv, när jag då inte var i skolan förstås. Det påverkade musiken jag lyssnade på, vilka teveprogram jag hade störst intresse för. Helst ville jag enbart titta på naturprogram och filmer om indianer. Minns så väl min första förebild, den norske naturfilmaren Sverre M Fjelstad och naturprogrammen han hade på teve. Givetvis var jag också en trogen besökare på det närliggande biblioteket, där jag lånade travar med natur- och indianböcker. Böckerna till Sverre M Fjelstad tillhörde givetvis favoriterna och var mer eller mindre på ständigt utlån till mig.

Skrev ett brev till honom, såg mig som hans största fan. Ett halvår senare fick jag svar från honom. Tror det var en av mina bästa dagar hittills, när vykortet från honom låg där i posten. Han hade dessutom skrivit mitt namn och tackade så mycket för mina fina ord! Han hade också gett sig tid och gav mig viktiga tips inför en karriär som naturfotograf. Något jag svalde med hull och hår!

(5)

Sommaren 1979 fick jag äran att besöka honom i verkligheten i hans hem utanför Oslo. Min far fick också träffa honom, han var ju chaufför och körde mig dit från min mormors gård utanför Båstad i Østfold. Men efter att han hade presenterat sig för Fjelstad åkte han iväg och lämnade mig kvar där under dagen. En dag som då blev en av mina mest betydelsefulla hittills. Det gav mitt naturfotograferande en oerhörd kick, då jag förstod på riktigt att just naturfotograferandet faktiskt på allvar kunde bli även mitt liv. Jag är för evigt tacksam till Fjelstad för den tid han gav mig den gång, om han minns mig idag vet jag inte. Men jag hoppas det, såklart.

Det var under alla mina besök på biblioteket som jag av en tillfällighet upptäckte fototidningarna. Norska och svenska fototidningar, och då givetvis med många publicerade naturbilder. Spännande och annorlunda naturbilder från i första hand de norska fotograferna Jørn Bøhmer Olsen, Pål Hermansen, Leif Rustand och Rolf Sørensen. Men även från ledande svenska fotografer som Hans Hammarskiöld, Ingmar Holmåsen, Alf Linderheim och Svante Lundgren. I en intervju med Rolf Sørensen läste jag om hans förebild Ernst Haas – och jag fick sedan ännu en ny förebild.

Fototidningarna stärkte min tillhörighet ännu mer, jag blev plötsligt del av en stor rörelse – fotomiljön. Evolutionen hade gett mig den miljö där jag skulle känna mig mest hemma i den mänskliga världen. Mer givande och förstående än skolmiljön jag då hittills hade tillhört.

Redan 1983 blev jag medlem i föreningen BioFoto och i början av 1984 valdes jag in i Norske Naturfotografer/NN. Dessutom hade jag hittat till de lokala klubbarna Bergen Kameraklubb och Bekkalokket Fotoklubb. Jag startade även Bergen Naturfoto, lokal bildgrupp för naturfotografer.

(6)

Jag tävlade med mina bilder i fotoklubbarna, vann ibland och fick en extra kick av det. Men oftast vann jag inte, då mina bilder redan på den tiden var lite mer annorlunda än från de andra. Jag deltog i tävlingar på riksnivå och vann även där ibland. Långsamt stärktes mitt självförtroende, men jag förstod också allt eftersom att mitt bildspråk långsamt var på väg att bli något helt eget. Även i fotomiljön där jag kände mig som mest hemma.

Något som gjorde mig till en särling, samtidigt som min profil också växte sig allt starkare. Att sedan som tjugoåring sitta på ett årsmöte i Norske Naturfotografer/NN och välja in nya medlemmar där jag nog var den i särklass minst erfarne. Men jag valde även då att gå mina egna vägar, höll mig fast mer i den inre övertygelsen än att lyssna på de andra närvarande medlemmarna där flera tillhörde mina förebilder. Jag minns hur jag röstade nej till någon som ansökte, där alla de andra röstade ja – men också där jag stolt och högljudd sa ett klingande ”JA” till någon som alla de andra avvisade. En av grundarna av föreningen blängde då på mig och sa: ”Och avvikaren slår till igen”. Ord jag aldrig kommer glömma!

Februari 1987 flyttade jag till Ängelholm och Sverige. Året efter startade jag Bildgruppen PhotoNatura. Mitt högst annorlunda bildpråk tog jag med mig, till en svensk naturfotomiljö som då var mycket konservativ. Den dokumentära naturbilden dominerade. Jag kom med nattbilder, fisheyebilder, multiexponeringar och massvis av filter. Var mer en personlig bildskapare än en fotograferande biolog.

I mina bilder såg naturen sällan ut som naturen såg ut för de flesta andra. Men bilderna visade vad jag såg och kände, vad jag tyckte var det viktiga att förmedla vidare till andra.

(7)

Evolutionen fortsatte och även stärktes i den nya miljön. Blev däremot sett på som en ännu större särling; stundtals kändes det som en frontalkrock mellan mina bilder och den svenska naturfotomiljöns bilder. PhotoNatura blev min frizon, där det efterhand växte fram nya och unga spännande skånska naturfotografer som anammade det mer personliga uttryckssättet. Dessutom stärktes min profil alltmer, något som gav mig både mängder av fotokurser och föreläsningar. Nyfikenheten var stor kring mina bilder och mitt mer annorlunda sätt att se på naturfotografi.

Så småningom hade evolutionen utvecklats så långt att jag även blev tillfrågad om att bli medlem i Naturfotograferna/N, något jag tackade ja till och där jag blev medlem i mars 2006.

Idag är de mer personliga uttryckssätten rätt så starka i den svenska naturfotomiljön. Flera av de mest aktiva och framgångsrika svenska naturfotograferna idag ligger mer åt det konstnärliga än dokumentära. Några av mina mest kända bilder från mina första trevande år hemma i Norge, bilder som då blev sedda på som både udda och nyskapande, upplevs idag som mer traditionella och konventionella.

Evolutionen har gått sin gång, helt tillbaka till både Skottland och Canadaskogen och enda vägen fram mot dagens svenska naturfotomiljö. Från mina högst annorlunda skogsbilder av skämmigt låg teknisk kvalitet, via alla åren med diafilm där mitt fotograferande förfinades successivt – helt fram tills dagens digitala värld där mina mer personliga och abstrakta bilder utvecklats till något jag inte ens hade i mina vildaste drömmar. Där tillbaka för drygt 40 år sedan.

Under 40 år kan fotografens evolution hinna gå genom enorma förändringar. Undrar då lite försiktigt hur mina nästa 40 år kommer utvecklas, både personligt och miljömässigt. Tänker på allt det jag lärt mig, som inte går att lära sig under en veckokurs. Det behövs verkligen ett helt liv.

Man kan bli otålig av mindre…

(Bild 1 – Rotvälta, 2019)
(Bild 2 – Skräddare, 2019)
(Bild 3 – Kaja, 2019)
(Bild 4 – Älg, 2017)
(Bild 5 – Námaskarð, 1995)
(Bild 6 – Frost, 1993)
(Bild 7 – Smålom, 1996)
(Bild 8 – Älgkalv, 2000)

(8)

4 reaktioner på ”Fotografens evolution…

  1. Läser alltid dina betraktelser med stort intresse. Denna om din personliga utveckling och etablering i Sverige var också fint att få ta del av. Visst fick naturfoto kretsarna tidigt något att tänka på när Terje presenterade sitt bildspråk som började där andra fotografers bildsyn upphörde!

  2. Jag blev väldigt berörd av detta inlägg och kanske har du skrivit eller talat om detta tidigare men inte som jag läst eller sett i någon slags helhet. Väldigt privat men viktigt att förmedla det du har att berätta, just om att det går att gå sin egen väg men även hur ensamt det kan vara, och trots att vi alla är olika är ju normerna fortfarande så oerhört snäva på så många plan vare sig det gäller person eller hur man väljer att utforska och förmedla sin syn på världen och sig själv.
    Otroligt häftigt ändå att du så tidigt hittade rätt väg att följa även om orsakerna kanske inte var så roliga för ett barn/tonåring att behöva uppleva. Är imponerad ändå att du stått på dig och trott på dig och din förmåga, inte trillat i fällan att följa strömmen utan undersökt både yttre och inre världen så som du gjort utifrån dig själv.
    Tack för ett mycket fint inlägg som jag är säker på kan ge många andra själar både hopp och tro och inspiration. Det finns säkert en massa små Terje där ute som behöver läsa om just dig, din väg och genom den hitta sitt egna mod.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s