Rådjursparet…

(1)

Råbocken och rågeten tillsammans.

(Bild 1 – Rådjursparet, 2007)

Att utveckla bilden…

(1)

Jag är alltid i mitt eget bildskapande, för min egen skull helt och hållet! Det finns inte på min karta att ta hänsyn till andra, att lyssna på pekpinnar – eller att helt hänge mitt fotograferande mot det att göra andra nöjda. Efter 40 år med aktivt fotograferande känns detta allt viktigare, men också logiskt – och en förutsättning för att kunna utveckla fotograferandet vidare mot morgondagen.

Jag är min största uppdragsgivare; vilka motiv jag väljer att fotografera, men också hur ofta och hur mycket jag väljer att fotografera motiven. Väljer jag att fortsätta fotografera rådjur, trots att arkivet redan innehåller långt över 25 000 bilder på rådjur, så är det givetvis min ensak. Helt enkelt för att ingen annan människa har samma insyn i mitt utvecklande av rådjursfotograferingen som jag själv har. Jag vet själv vilka svårigheter och omöjligheter jag har att tampas med under morgondagens rådjursfotografering. Ingen annan kan styra de prioriteringar jag tycker är nödvändiga. Helt enkelt för att andra inte vet vilka ambitioner jag har med mitt ständiga rådjursfotograferande.

Jag bekantar mig med olika ljusförhållanden, där jag efter 40 års fotograferande har upptäckt att jag aldrig haft så många ljusförhållanden kvar att upptäcka som nu. Jag har önskemål om särskilda händelser i rådjurens liv att få på bild, där vissa nästan känns som omöjliga att få till. Sedan kan jag tänka ut olika kombinationer; rådjur tillsammans med andra motiv, rådjur på bild med olika fotografiska effekter, rådjur i rörelse där rörelsen är på ett visst sätt. Bara för att nämna några få exempel. För tro inte att dessa dryga 25 000 rådjursbilder är heltäckande på något sätt.

För mig, alltså.

(2)

Så tänker jag om alla motiv i naturen; om alla platser där jag återkommer för att fotografera – men också om alla de platser där jag ännu inte varit. Antingen det är ute vid Ryfors utanför Mullsjö, där jag fotograferat aktivt sedan 1991 men känner varje gång att jag har hur mycket som helst kvar att både få uppleva och fotografera. Sista veckorna har jag exempelvis återvänt till strömstaren som häckar där, fast denna gång med ny kamera (Pentax K5) som ger mig möjligheten att göra brusfria bilder upp till 6 400 ISO. Men där jag i experimentellt syfte kan fotografera upp till 51 200 ISO, dock med en del brus.

Det har gett mig möjligheten att kunna fotografera strömstaren i flykt, i den skuggiga miljön, på slutartider ned mot 1/1250 sekund. När jag använder 3 200 ISO kan jag inte se tillstymmelse till brus, något som ger mig möjligheten att göra bilder som jag innan trodde var omöjliga. Ni har säkert sett några av de bilder på strömstare i flykt jag hittills visat här i bloggen, och där en av dessa bilder även finns med här i artikeln. Med högt ISO kan jag fotografera i mörkare områden med snabbare slutartider, men jag kan också arbeta med små bländaröppningar och stort skärpedjup utan att slutartiderna blir för långa. Något att ta med mig vidare in i sommarens fotograferande på olika insekter med exempelvis 10mm fisheye.

Sedan är det ju frågan hur många bilder på strömstare i flykt man behöver, men det är ju inte den centrala frågan egentligen. I mitt fotograferande har aldrig motiven varit enarådande; det har för mig alltid varit bilderna som är det viktiga. Toppbilder som jag så småningom kan presentera, men minst lika viktigt för mig är de bilder jag gör på vägen till det eventuella slutmålet.

(3)

Ungefär som jag tänkte under alla de år jag arbetade med skogshararna på Hallands Väderö i Skåne (1987-2000). Först ville jag har nära bilder på skogshare, då jag knappt hade några sådana de första åren. Sedan ville jag att hararna skulle göra något (sova, klia sig, gäspa mm), för att sedan fånga dessa händelser i mer speciella ljusförhållanden. Jag minns så väl när jag lyckades fotografera skogshare med månen som bakgrund, för att sekunderna efter jag lyckats, önska mig att skogshararna skulle klia sig med månen som bakgrund.

Alltid vidare och vidare, på väg mot det mer eller mindre omöjliga slutmålet. Ett slutmål som jag också upptäckt genom åren att det utvecklats. Helt enkelt för att jag idag gör bilder jag inte ens kunde föreställa mig när jag började fotografera aktivt för 40 år sedan.

Men övriga fotomiljön kunde inte se detta, eller förstod denna drivkraft. Varken då eller nu.

Som när jag visade mina skogsharebilder under ett flertal föreläsningar, utan några omfattande kommentarer. Det är ju extra känsligt att hylla bilder från en kollega. Men att sedan under senare föreläsningar där jag visade fram andra bilder på skogsharar, utan att visa de mer kända, och då fick kommentarer som ”du har bättre”…

(4)

Kanske riskerar man den egna positionen genom att hylla kollegor, jag vet inte. Men detta är ett påfallande problem inom naturfotomiljön, men säkerligen också inom alla former för miljöer. Genom att hylla någon annan, så förminskar man sig själv.

Som om fotograferandet handlar om att hela tiden kunna jämföra sig med andra. Eller att den största motivationen för att fortsätta fotografera är att ”knäcka sina motståndare”. Inte är det då så konstigt att de flesta fotografer sällan är aktiva under mer än ett visst antal år. Få är de fotografer som håller på hela livet; helt enkelt för att fotograferandet är en drivkraft mer inom sig själv än att hela tiden måste jämföra sig med andra.

Men också att man så alldeles för sällan ger hyllningar till andra fotografer, då som nu. Idag märker jag det så tydligt när jag kollar statistiken här i bloggen; jag har sällan haft så många besökare och läsare som nu. På alla möjliga inlägg – där jag ser att det i snitt är läsare på upp emot 200 olika inlägg varje dag. Från personer som aldrig lämnar en kommentar, långt mindre framhåller för andra att man gör det.

Och kollegor inom miljön försöker hela tiden framställa sig som okunniga eller ovetande om vad jag gör som fotograf idag – men de är samtidigt inne och läser inlägg här i bloggen varje dag!

Kan det vara av rädsla för att förminska sig själva?

(5)

Just därför mäter jag aldrig intresset här i bloggen genom det antal kommentarer jag får; utan alltid genom antalet besökare och läsare. Jag har exempelvis ett flertal inlägg här i bloggen som ligger bland de mest lästa, men som samtidigt inte fått en enda kommentar…

Därför är det så viktigt för mig att helt gå in i mig själv, att enbart ta hänsyn till mina egna prioriteringar. Vad jag själv önskar att fotografera, men också vilka bilder jag vill göra.

Samtidigt som jag blivit allt bättre på att ”glömma” det som sker i naturfotomiljön. Där jag tidigare hade stenkoll och var ständigt uppdaterad, väljer jag aktivt bort det mesta som andra fotografer gör. Inte är jag någon smygläsare heller, då jag tycker att det redan räcker med smygläsare inom miljön – men mest av allt för att det helt enkelt gynnar det egna fotograferandet. Vill jag utveckla något helt eget, så är det givetvis viktigt att jag har ”noll koll” på vad mina kollegor gör.

Jag kollar av mina vänner inom miljön, eller återkommer till mina inspirationskällor – men sedan blir det inget alls. Jag läser inga fototidningar, besöker nästan inga hemsidor eller bloggar. Vet inget om vad som för tillfället är trendigt, vilka kollegor som vinner tävlingar eller kommer ut med nya böcker. Jag är helt enkelt inte intresserad!

(6)

Men får någon av mina vänner en framgång är jag först med att gratulera. Vidare har jag aldrig någonsin haft svårt att hylla andra fotografer; något ni kan se även här i bloggen. Jag återkommer ofta till mina inspirationskällor; har aldrig sett det som att det skulle förminska mig att hylla någon annan.

Jag gör nya abstraktioner i Ryfors gammelskog helt efter eget huvud, jag experimenterar i svartvitt med infrarött filter för att se vilka effekter jag kan få fram i mina landskapsbilder, jag återvänder till mina paddor varje år för att försöka komma närmare den ultimata fisheyebilden, jag arbetar med en ny typ av strömstarebilder då jag fått tillgång till högre ISO-värde utan brus, jag valde att återkomma till gråhakedoppingarna vid Hålehalldammen i Skåne under flera år för att få till bilder med speciella uttryck och stämningar, jag fotograferar älg och rådjur med samma nyfikna iver som jag gjorde under mina första försök för 40 år sedan.

Eller så utvecklade jag mitt skogsharefotograferande under 13 år helt efter eget huvud. Något som fick den välkände harforskaren Hans-Ove Larsson (1946-2015) att under en utställning av mina harbilder utbrista att jag nog kände till skogsharen bättre an vad han gjorde.

För att jag hela tiden följde mina egna intentioner och gjorde mina helt egna prioriteringar.

(7)

Jag fortsätter som jag gjort under alla mina år; att fotografera det jag vill, så mycket jag vill. Målet är det samma som då, inte att det alltid ska generera nya toppbilder, utan för att det intressanta är processen i sig. Något mina trogna läsare här i bloggen så väl känner till. Jag delar med mig av nya bilder, likväl som av äldre. Lika entusiastisk och full av energi som alltid. Inte för att senaste bilden på strömstare är den bästa, utan mer för att man i bilderna kan se att jag är under en bildprocess där ambitionen är en ny typ av bilder. För mig, i mitt.

Om det sedan innebär att mina bilder blir helt annorlunda än andras, så är det mer en bonus. Jag har egentligen aldrig varit en sådan fotograf som har som mål att vara annorlunda, men det kan lätt uppfattas så då jag alltid haft mer än tillräckligt med att koncentrera mig på mitt. Vilket då också kan ge sken av att jag ”alltid” går min egen väg och sällan gör som alla andra.

Helt enkelt för att ”alla andra” inte har en aning om vad som är det bästa för mig att utveckla. Ingen läsare har följt mig under lika många år som jag följt mig själv. Och om det eventuellt skulle finnas någon läsare där ute som följt mig under alla dessa 40 år, så skulle den personen också förstå vad som är det bästa för mig som fotograf.

Att kunna utveckla bilden, den egna bilden, precis som jag själv vill.

(Bild 1 – Skogsvarelser, 2018)
(Bild 2 – Vårskog, 2019)
(Bild 3 – Paddor, 2019)
(Bild 4 – Brännässla, 1982)
(Bild 5 – Strömstare, 2019)
(Bild 6 – Gråhakedopping, 2000)
(Bild 7 – Älg, 2019)
(Bild 8 – Skogshare, 1999)

(8)