Att vara sig själv närmast…

(1)

Jag skulle kunna vara på Facebook och Instagram hela tiden; helt enkelt för att jag älskar att titta på bilder. Men jag gör det inte. Jag skulle kunna köpa alla möjliga fototidningar eller fotoböcker som kommer ut, men jag gör inte det heller…

Faktum är jag med åren blivit mer och mer fast i min egen vardag. Jag lägger mer eller mindre all fokus på mitt eget fotograferande. Helt enkelt för att mitt fotograferande utvecklat sig än mer i den riktningen. Mot mig själv, in i mig själv – för att få ut detta i mina bilder.

Visst har jag mina favoritfotografer där jag ofta dyker in i någon av deras böcker som jag har här i bokhyllan. Och visst letar jag efter nya spännande böcker från spännande fotografer. Men jag är mycket selektiv, väljer konsekvent att inte ”tugga genom” tusentals bilder för att leta efter nya favoriter.

Dessutom tycker jag fotografin överlag används allt mer lättvindigt idag. Det verkar på mig som om de flesta av alla de tusentals bilder som blir till varje dag, sällan används på annat sätt än för att få lite gillningar på Facebook och Instagram. Som om det är det enda den fotografiska bilden numera duger till…

(2)

Jag tycker synd om allt detta engagemang som så många lägger ned; och som sällan genererar mer än några gillningar för att sedan ”försvinna” i den digitala dimman… Är inte en fotografisk bild värt mer än så?

Försvinner viljan att vilja uttrycka sig, att engagera sig, att fördjupa sig och utveckla sig? Då det helt enkelt inte är tänkt att bli något mer än några enstaka gillningar?

I den utveckling som jag idag ser inom fotografin så förlorar den högkvalitativa fotografiska bilden; i en värld där allt går snabbare. Vi gillar en bild inom några sekunder, vi fotograferar snabba händelser i vår vardag med mobilen och söker omedelbar reaktion på Instagram, vi byter mobil varje år och spegelreflexkameran blir sällan äldre än två år innan det är dags att uppdatera sig. För att inte hamna på efterkälken…

Det är lätt att bli stämplad som en fossil, när man väljer att hålla fast vid det som man vet fungerar i längden; en bra fotografisk bild med ett personligt djup som håller, med en kamera som fungerat länge och som man trivs med – och där man väljer att arbeta fram projekt där bilderna förhoppningsvis ska få ett mer bestående värde. Antingen i en bok eller som utställningsbild.

(3)

Det finns så många fotografer idag som fullt ut tror på att fotografins bästa tid är nu, att vi har de bästa fotograferna i dagens digitala bildvärld – och att fotoutrustningen aldrig varit bättre.

Men bilderna blir sämre; mer snabba, flashiga och ytliga – men utan det nödvändiga djup som gör de mer tidlösa. Bilder som håller i längden, sådana bilder som verkar bli bättre med åren. Som ett årgångsvin, mitt i all mängd av billiga lådviner med häftiga namn…

Jag saknar de fina fotoutställningarna som tar tid att titta på, som man går runt på flera gånger. Jag saknar fotoböckerna som överlever mer än en eller två genombläddringar. Och jag saknar fototidningar som går mer in på djupet; dels i artiklar av fotografer, men också i djupa personliga intervjuer med framstående fotografer. Idag stannar vi bland ytliga gillningar, fototeknisk innovation i mängder av prylnyheter – och sedan alla dessa ”fotoskolor” som aldrig tar sig längre än till nybörjarstadiet.

Har man fått sin utbildning med tydliga recept, då är man utlärd… För att börja samla gillningar på Facebook eller Instagram.

Eller?

(Bild 1 – Senhöst, 2000)
(Bild 2 – Padda, 2019)
(Bild 3 – Tranor, 2019)
(Bild 4 – Skogshare, 1999)

(4)

Annonser

2 reaktioner på ”Att vara sig själv närmast…

  1. Tack för intressant läsning. Respekten för bilden är i avtagande, det märks tydligt. Det finns mycket som är bra med Internet men också mycket som är dåligt. En sak är den otroliga konsumtionen av bilder i kombination med människors lathet, att inte orka se in i en bild, att ta sig tid med den. Jag tycker bilder betraktas bäst på utställningar, inte som tumnaglar på sajten. Just det faktum att någon har gjort sig mödan att skriva ut en bild i stort format, vilket inte är gratis, och kostat på inramning, inte heller gratis, måste ju betyda att personen i fråga vill något med sin bild. Då och då slinker jag in på Hasselblad center och slås ibland av detta. Bilderna kan ibland vara högst mediokra kompositioner men sett i en kontext med utställningen som helhet och i beaktande av tanken bakom blir den mediokra kompositionen plötsligt något annat, en del i en helhet där även upphovsmannens tankar vävs in. Men bilden behöver tid, mycket tid. Inget för mobilanvändare som sveper med fingret över skärmen där bilderna flimrar i en strimmig massa. Jag tror inte att det enorma flödet av bilder är ett problem i sig utan att ointresset av att ta sig tid är den stora stötestenen. Vi måste helt enkelt varva ned och stanna upp. Varför inte betrakta bilder på en utställning istället för en mobilskärm? Samtidigt tycker jag nog det märks att många välkomnar efter ett lägre tempo, vilket inte minst märktes av succén med SVT’s satsning på ”slow TV” nyligen. Tänker förstås på ”Den stora älgvandringen”.

    • Tack så mycket Erik! 😀
      Jag är fullkomligt överens med dig på alla plan. Jag är även mycket avundsjuk på att du har Hasselblads Center på nära håll, hade varit där rätt ofta om jag bott närmare Göteborg.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s