(1)
Mitt fotograferande handlar alltid om presens. Ett tempus som vanligtvis uttrycker det som sker här och nu, men även om latinets praesens som betyder ”närvarande”.
När jag gör mina bilder finns inte dået, utan enbart nuet. Och det ständiga närvarandet. Att känna för det jag gör. På riktigt, utan något avstånd eller en polerad yta – alltid med mig själv mitt i händelsen.
Jag mäter ljuset, jag väljer slutartid och bländaröppning. Jag exponerar.
Exponerad i mina bilder. Mer eller mindre dagligen.
(2)
I detta tänker jag sällan på vad jag tidigare gjort, kanske då mer på att genom erfarenheten undvika tidigare misstag. Men mest tänker jag på det jag gör, precis där och då.
Fast jag är på väg mot 55 år, så agerar jag fortfarande som jag gjorde när jag började fotografera – för sådär jättelänge sedan…
För mig har det aldrig varit svårt att identifiera mig med barnen och hur de upplever livet och vardagen. Dessa underbara små människor som inte har tid att tänka på det som varit eller som kommer att vara. Dagen idag innehåller för många spännande detaljer för att man ska rubba upplevelsen med luddiga minnen eller strukturerade visioner.
(3)
Hela min verksamhet handlar om vad jag gör, inte om det jag gjort eller kommer att göra. Jag bara fotograferar, helt enkelt!
Hur andra fotografer fungerar är helt upp till dessa. Vilket ju ofta också kommer till uttryck när flera av dessa fotografer ska försöka beskriva mig. Det kan sägas att jag har fotograferat, har varit aktiv, har varit duktig, har haft fotokurser eller har föreläst. Som om detta är något jag har slutat med.
Varför ska jag presenteras med tempuset imperfektum, som om jag bättre beskrivs som något från dåtiden med oavslutade handlingar. Att jag ska beskrivas som något som är imperfekt – när jag själv istället hela tiden känner mig i en perfekt balans med nutiden. I tempuset presens där jag hela tiden känner ett starkt närvarande till det jag gör.
(4)
Jag som fortfarande fotograferar; är aktiv, håller fotokurser och föreläser. Om jag däremot fortfarande kan anses var duktig vet jag däremot inte – då jag hela tiden är i den ständiga processen där jag försöker bli bättre. För att kunna berika och utveckla upplevelsen av det fantastiska nuet.
Men jag får passa på att skyndsamt tacka för att dessa fotografer åtminstone tycker att jag varit duktig. Så vägen framåt kanske inte är så lång, trots allt?
Däremot är det sällan jag ger detta några längre funderingar, egentligen. Dessa fotografer betalar ju inte hyra i mitt liv, så varför ska de då få ha en central plats. Inte när jag fotograferar, undervisar eller föreläser – eller för den del i livet i stort.
(5)
Jag fokuserar och lägger all min koncentration på den aktuella fotoutflykten – på de bilder jag gör för stunden. Det jag gjort tidigare, både mina framgångar och motgångar, de har fått lägga sig som viktig erfarenhet någonstans i ryggraden – för att kunna stärka nutidens bildskapande.
Visst har jag ambitioner om hur morgondagens fotograferande eventuellt kan komma att utveckla sig – men detta besudlar aldrig hur jag agerar under dagens fotorunda. Då finns enbart den sprudlande och entusiastiska glädjen över att få uppleva ett fantastiskt ismönster, en underbart dimmig morgon, ett vackert rådjur eller en fascinerande storlom. Just precis stundens inlevelse; att kunna vara maximalt närvarande under nutidens upplevelser, för att med skärpta sinnen och med nödvändig inspiration kunna arbeta fram precis de bilder jag vill göra.
(6)
Ungefär som man även kan uppleva här i bloggen; ett ständigt strömmande av inlägg med bilder. Ofta från senaste fotoutflykten, men även givetvis med äldre bilder som passerat dagens ögon. Ibland med bilder som återupptäckts, men minst lika ofta som viktiga sinnesbilder från dået att kunna få ta med mig vidare framåt i bildskapandet.
Dåtidens bilder med nutidens ögon.
Man får verkligen inte glömma det som varit, både från den egna karriären – men även från fotohistoriens olika igendammade korridorer. Det är viktigt att inte glömma, att inte stänga dörrarna. För att verkligen kunna se det unika i nuet, måste man kunna återvända för att se nyanserna i en större skala.
(7)
Dagens unika ljus upplever jag alltid bäst på en plats där jag tidigare upplevt andra ljus.
Tar jag mig hela tiden mot nya platser missar jag kanske det unika då jag inte kan göra konkreta jämförelser. Det är ju alltid bättre att se efter nyanser i det lika, än att belysa skillnader i det olika.
Och imorgon är en annan dag, full av nya upplevelser – av nya praesens…
(Bild 1 – Senhöst, 2001)
(Bild 2 – Motljus, 2019)
(Bild 3 – Blåsippor, 2018)
(Bild 4 – Sländeflykt, 1993)
(Bild 5 – Forsärla, 2017)
(Bild 6 – Ängspiplärka, 1994)
(Bild 7 – Skogshare, 1989)
(Bild 8 – Fälthare, 2017)
(8)
Gilla detta:
Gilla Laddar in …
(1)
(2)
(3)
(4)
(5)
(6)
(7)
(8)
(9)
(10)
(11)
(12)
(13)
(14)
(15)
(16)
(17)
(18)
(19)
(20)
(1)
(1)
Terje Hellesø 