Skråckås…

(1)

Hittade denna nattbild från Mullsjöskogarna, från en spännande plats med det fascinerande namnet Skråckås. Man kan ju undra hur platsen fick sitt namn en gång i tiden – eller så gör man inte det, efter att ha varit där i det blå nattljuset…

I vilket fall är det en plats jag ofta återkommer till.

(Bild 1 – Natt vid Skråckås, 2012)

Populär fotografering…

(1)

Jag tycker det är intressant att studera hur andra upplever fotografi. Om vilka bilder de flesta gillar på Instagram och Facebook, eller vad man oftast väljer att fotografera. Lite mer indirekt märker jag även detta här i bloggen, men då jag ofta har mer aktiva följare som kanske redan vet vilka bilder de kommer att få se, så blir fenomenet inte lika tydligt här.

Det är också intressant att se vilka fotografer som är mest populära – och visst är det så att för många så har det större betydelse vem som är fotograf, än vilka bilder som visas. Ungefär som man kan fascineras av den uppmärksamhet vissa poplåtar och popartister får, så kan jag även fascineras av det jag kan kalla för popfoto eller popfotografer.

Överlag har jag märkt att färgbilder gillas mer än svartvita bilder. Skillnaden blir ännu större när man studerar bilder där fotografen ökat färgmättnaden ännu mer, så att färgerna nästan poppar ur bilden. Mönstret är extra tydligt på Instagram där fotograferna krigar om uppmärksamheten i det enorma flödet av bilder från fotografer från hela världen. Mängden av bilder med extrema färger är mycket stort, för att man hoppas att bilderna ska upptäckas. Bilderna fungerar som trafikskyltar…

Ett slags fotografisk hötorgskonst… Många gillningar blir det, vilket kanske också var just det man önskade. Ungefär som receptet för hur man komponerar en ny hit, eller för den del hur artisten ska se ut…

Jag kan ibland förvånas över den extremt dåliga smaken, där jag ser bilder med usel komposition och inget annat värde än riktigt kraftiga färger – och som fått tusentals gillningar. Från fotografer med tusentals följare, där alla bilder är av exakt samma karaktär. För att just få så många gillningar som möjligt. Där fotografen som har flest följare vinner.

Som att man inom popmusiken ständigt jagar efter nya listettor…

(2)

Jag kan ibland fascineras över hur lätta vi människor är att manipulera; att börja gilla det som alla andra verkar gilla. Kanske för att vi i grunden är ett flockdjur och förväntas följa alla andra. Eller så är det så att vi är mer lika varandra än vi vågar erkänna…

Att fotografera mitt på dagen i regn, kanske även i svartvitt, är ingen hit. Jag hittar inga sådana bilder alls hos dessa fotografer som jagar följare… Men väl hos fotografer som anses tillhöra de bästa i världen, men där antalet följare konstigt nog bara är en bråkdel. Jag märker det samma om jag går in i en bokhandel för att leta efter riktigt bra fotoböcker, eller att jag letar efter bra musik bland skivorna på Ica Maxi. Jag hittar ingen ny bok av Josef Koudelka på Akademibokhandeln, inte heller hittar jag senaste skivan från Shaman’s Harvest på Ica Maxi…

Det blir rätt mycket skrollande på både Instagram och Facebook. Och precis som jag fungerar när jag väljer musik, så väljer jag även bilder. Jag gillar ALDRIG bilder, enbart för att det förväntas att alla ska gilla bilden. Påfallande ofta är jag inne och gillar bilder som förvånansvärt få gillat sedan tidigare…

Jag gillar enbart bra bilder, brukar jag ofta säga…

På samma gång som jag fascineras över att den dåliga smaken verkar öka, så kan jag heller inte sluta fascineras över fenomenet.

Vidare ser jag att de flesta också har svårt att skilja mellan bild och motiv. En dålig färgbild på ett lejon får fler gillningar än en riktigt bra bild på en tallskog i svartvitt. Så är det bara! Om man då inte fotograferat tallskogen i dramatisk morgondimma, förstås…

Trots alla de bilder som vi ständigt matas med på Internet, och därför borde få allt större bildvana, så verkar de flesta inte utveckla sin smak. Man fortsätter att massgilla hötorgsbilderna i en ständig strid ström…

(3)

Inte heller börjar man söka medvetet, efter bättre bilder från bättre fotografer. På samma sätt som man tror att den bästa musiken är den som ständigt spelas på radion eller hamnar på topplistan. Kanske för att man inte orkar, eller tycker sig ha tiden att leta?

Eller så brister intresset…

Allt verkar upprepas år efter år… Bilden på första blåsippan är alltid en given vinnare; det blir snabbt några hundra gillningar. Hade man däremot väntat några månader med att publicera bilden hade antalet gillningar varit en bråkdel…

Bästa fotografen är den som har flest följare, därför har det fascinerande nog blivit en marknad att just kunna köpa sig fler följare. Om man betalar tillräckligt mycket kan det snabbt bli några tusen följare. Som om det alltså är det viktigaste…

Bästa bilden är den som fått flest gillningar, vilket gör att de fotografer som ständigt verkar kunna producera bilder på det som gillas mest är just de fotografer som vi också anser vara de bästa.

Av bara farten kan fotografen dessutom presentera ett antal vinster i stora och viktiga fototävlingar, få störst publik på senaste fotomässan, de finaste sponsoravtalen – och högsta bokupplagan så att den hamnar i hyllan på Akademibokhandeln…

I allt detta tänker jag tillbaka på fotofestivalen här i Mullsjö 2011; att den främsta fotografen Bruno Barbey från Magnum Photos, märkligt nog var den som hade lägst publikantal under sin föreläsning.

Helt enkelt för att den stora skaran inte hade en susning om vem han var – intresset eller orken för att leta efter hög kvalitet finns ju inte. Precis som att många av de bästa bilderna och bästa fotograferna på Instagram och Facebook sällan har det högsta antalet följare eller gillningar…

Jag kommer nog aldrig förstå detta, vilket också gör mig extra fascinerad. Av popfoto och popfotografer, så väl som av popmusik och popartister.

(Bild 1 – Vattenfall, 2012)
(Bild 2 – Blåsippor, 2015)
(Bild 3 – Räv, 2009)
(Bild 4 – Silvertärna, 2007)

(4)