Entusiasmens fördelar och nackdelar…

(1)

På sistone har jag skannat in ett stort antal äldre analoga bilder från arkivet. Ett arbete där jag hoppas att hela mitt analoga arkiv slutligen ska kunna finnas tillgängligt även digitalt. Ett mastodontarbete då jag var rätt så produktiv redan på den analoga tiden. Genom mina 32 analoga år från 1973 till 2005 blev det cirka 250 000 arkiverade bilder. Hittills har jag skannat in runt 40 000 bilder, så jag har en bra bit kvar innan jag lyckats…

Ett analogt arkiv där det mesta är diabilder i färg, även om det också förekommer svartvita diabilder. Dessutom ett stort antal svartvita negativ – och givetvis även färgnegativ där det mesta nog har mer familjärt värde. Natur dominerar riktigt nog, men jag har även gjort ett antal fotojobb som pressfotograf med tonvikt på sport. Så även ett antal fotograferingar av mer dokumentär inriktning på olika typer av intressanta människor jag mött genom åren.

Så småningom är tanken att jag i både text och bilder ska ha klart det underlag jag behöver inför den kommande självbiografin. Genom skrivandet, där jag fyller i tomrum efterhand, letar jag rätt på bilder som jag vill skanna in. Men bildgenomgången väcker också minnen till liv som jag känner jag behöver skriva om.

En självbiografi som blir en stor bok; i stort format med många sidor med text – men givetvis också ett stort antal bilder.

När jag blir klar vet jag inte, arbetet med självbiografin pågår parallellt med dagens aktiviteter. Samtidigt som jag skannar in många äldre bilder, så fotograferar jag ju dessutom nästan dagligen i nutid. Bilder som visar vilken fotograf jag blivit idag, tack vare alla de år jag har med mig i bagaget. Genom mina hittills 14 digitala år, där jag gjorde de första digitala bilderna redan 2003, så har mitt bildarkiv växt med ytterligare 300 000 bilder. Mitt digitala arkiv har alltså blivit större än det analoga – och det kommer givetvis fortsätta växa framöver. Om jag lever och har hälsan ser jag mig själv som en aktiv fotograf i kanske 30 år till…

(2)

Så småningom hoppas jag att självbiografin ska kunna visa hur jag successivt blivit den fotograf jag blivit, men även hur jag genom åren upptäckt ett antal tillvägagångssätt som sedan utvecklats till den bildstil som blivit mitt signum.

När jag slutligen blir klar med självbiografin får vi se om andra tycker att det blivit en intressant bok. Men mest av allt så gör jag den för min egen skull. Något jag haft som ledstjärna genom stora delar av mina karriär. Mitt bildarkiv har alltid varit min största uppdragsgivare, som drivit fram mitt fotograferande både tekniskt och bildmässigt. Arkivet har berättat för mig vad jag behöver fotografera, vad som behöver utvecklas och vad som behöver prioriteras. Fast jag arbetat professionellt under många år, så har jag egentligen aldrig haft en professionell drivkraft – det viktigaste har inte varit att mina bilder ska generera pengar, utan det har alltid varit att utveckla mina bilder mot en kvalitet som jag själv önskar och kan stå för.

Pengarna, uppmärksamheten och framgångarna har mer blivit som en bonus på vägen.

Jag är faktiskt fortfarande övertygad om att detta sätt att tänka, att det är det enda rätta. För att inte bli en fotograf som blir signifikativ för en viss period, utan en fotograf där bilderna känns mer ärliga och levande – oavsett under vilken period man skulle titta på dem.

Att gå genom det analoga arkivet blir på något sätt även en historielektion i den egna karriären. Ständigt upptäcker jag bilder jag nästan hade hunnit glömma, bilder som väcker härliga minnen. Mina bilder blir en fantastisk påminnelse till vem jag varit och hur jag tänkt, genom mina fotografiska år. Men det blir även en intressant och detaljerad analys av mig som person, då mitt fotograferande stort sett funnits med under hela mitt liv.

Mina första egna bilder gjorde jag redan 1973, under en resa till Skottland. Jag var inte mer än nio år gammal och fick låna med min mormors gamla Brownie.

(3)

Innan jag var klar både med att leka cowboy och indian i den närliggande skogen, så fanns fotograferandet där i mitt liv. Något man givetvis ser spår av i mina tidigare bilder under sjuttiotalet, först med den lånade Browniekameran och sedermera med en egen Fuji instamatickamera som jag fick i present 1975. Även om mina första riktiga naturbilder kom redan då, så var det först 1979 när jag köpte min första spegelreflexkamera (Nikon FM) som naturfotograferandet tog riktig fart.

Det dröjde ett bra tag innan jag själv kände att jag hade ett tillräckligt bra bildarkiv att stödja mig till. Först under 1985-86 kände jag att jag började få tillräcklig kontroll över mitt fotograferande, så att jag kunde visa fram bra bilder som jag kunde stå för till nästan 100 procent.

Mina första 6-7 år med spegelreflexkamera blev min inlärningsperiod. Jag utvecklade mitt kunnande både fototekniskt och bildmässigt, gjorda mina nödvändiga misstag som jag försökte analysera – men kände nog också att jag var rätt så talanglös på det mesta. Det dröjde innan jag kände mig tillräckligt säker med det fototekniska, kanske för att jag var både oteknisk och otålig. Mer fokus hade jag mot det kompositionsmässiga, då jag redan i början kände mer dragning mot bild och konst, än mot att hitta rätt gråskala när jag stod där i mörkrummet. Jag trivdes aldrig med att stå i mörkrummet, detta fast det blev rätt mycket tid där för att jag skulle ha några bilder att visa fram…

Jag har fortfarande till dagens datum ännu inte läst manualen till någon av de kameror jag haft genom åren. Jag har heller aldrig läst en lärobok i fotografering från pärm till pärm – utan jag var hellre den som gav mig ut i naturen med massa utrustning jag knappt visste hur jag skulle använda, för att sedan genom entusiasm och nyfikenhet experimentera mig fram till något jag kände att jag kunde stå för.

Jag visste knappt något om varken bländaröppning eller slutartid under mitt första halvår med spegelreflexkameran…

(4)

Det var först när jag började som fotokurslärare under hösten 1980 som jag kände att jag nog behövde läsa på lite, för att överhuvudtaget ha något att lära ut…

Kanske är det därför mina fotokurser fortfarande idag ligger rätt mycket utanför den gängse mallen för hur fotokurser ska se ut. Eller att jag fortfarande idag lägger mer fokus på egna erfarenheter, än att följa studieplanen från en fotoläroboksförfattare…

Betydelsen av nyfikenhet, entusiasm och experimentlusta fanns där redan från början. Under perioder gjorde jag synnerligen abstrakta, ja nästan nonfigurativa bilder utan någon direkt koppling till en motivförlaga. Jag minns fortfarande hur jag under perioder enbart kunde visa fram olika mycket speciella reflexbilder, som knappt någon annan än jag själv kunde fatta och förstå. Jag visade fram bilderna för en hårt prövad publik i den lokala fotoklubben, där jag mer refererade till Picasso och Mondrian än till vad man borde göra enligt normerna i fotomiljön.

Samtidigt som mina naturfotograferande vänner hemma i Bergen mer fokuserade på kronhjort och sångsvan, eller för den del en vacker solnedgång i havet, så visade jag fram en massa märkliga abstraktioner som oftast möttes med tystnad eller i värsta fall skakningar på huvudet. Lite som en tyst tolerans till min omogenhet som fotograf, men också med tröstande och lugna kommentarer om att jag så småningom nog skulle växa upp…

Idag kan jag själv skratta lite åt mina första försök till ett kreativt bildskapande, men jag vet samtidigt att hade det inte varit för dessa bilder så hade jag nog heller inte utvecklats till den fotograf jag är idag.

Jag minns så väl min första lite längre föreläsningsturné under hösten 1984 där jag hann besöka fotoklubbar i Tromsø, Hamarøy, Trondheim, Lillehammer och Oslo. En turné där jag för en större publik fick visa fram några av mina tidigare kreationer, ibland till en rätt så skeptisk och förvånad publik – men där jag fortfarande idag kan få feedback från personer som var där, och som sedan kan berätta hur mina bilder blev ögonöppnare för deras egen karriär som naturfotograf.

I min ungdomliga entusiasm gjorde jag alltså något som var rätt ändå…

(5)

Och kanske är det just genom min entusiasm som jag haft min största styrka. Där jag visade tydliga fototekniska brister, åtminstone under de inledande åren, där har min glödande entusiasm varit en viktig dörröppnare.

Dessutom var jag rätt tidig med att utveckla mitt eget tänk inom bildkomposition och perspektivkänsla. I bilder som givetvis kunde referera till både Tredelningsregeln och Gyllene snittet, eller i bilder med högst udda objektivval som stora telen och kraftiga vidvinklar. Men där jag hela tiden också med stor tydlighet avvek från alla de normer man då kunde stödja sig till. Redan 1981 och 1982 gjorde jag bilder med 1000mm spegeltele, både på fåglar och landskap. 1985 gjorde jag mina första bilder på blommor med 16mm fisheye…

Där jag bitvis visade tydliga brister i det fototekniska, där kunde jag å andra sidan visa fram bildutsnitt med noggrannhet ned i millimetrar. Inget fick finnas med i bilderna som jag inte redan hade tänkt på. Dessutom var jag tidig med att testa både bländare 22 och 16 när jag fotograferade fåglar i flykt, som tillsammans med ett lågt ISO-värde på 25 gav mig riktigt långa slutartider. Jag var rätt tidig med att anpassa mig till riktigt låga ISO-värden, något man fortfarande ser spår av i mitt fotograferande idag – då jag mycket sällan väljer mer än 100 ISO i mitt digitala fotograferande.

Jag kan fortfarande idag inte se varför man skulle välja 1000 ISO när man fotograferar mitt på dagen i stark solsken, helt enkelt för att bilderna i grunden blir bättre med 100 ISO.

Med åren växte även mitt kunnande inom det fototekniska. Genom tillräckligt många misstag så växte min erfarenhet, så att jag idag nog vågar påstå att jag även har ett rätt så välutvecklat fototekniskt kunnande. Ett kunnande som med åren fått växa ihop med min nyfikenhet och entusiasm, inte på bekostnad av – och sedan tillsammans bildat en kreativ enhet.

Mest tror jag det beror på alla mina år som diafotograf. Det blev nästan en förutsättning då diabilderna inte kunde förbättras efter exponeringen, utan jag fick helt enkelt bli så noggrann som möjligt innan fingret hittade till avtryckaren. Dessutom avslöjade ju diaprojektorn under föreläsningarna minsta lilla misslyckande. Särskilt under föreläsningar på en stor duk i en större bildvisningssal; om bilden inte var klockrent exponerad och med tillräckligt bra skärpa – då visades det med all tydlighet.

(6)

Jag kunde vara mer slarvig när jag fotograferade med negativ film i svartvitt. I mörkrummet kunde jag relativt enkelt kamouflera mina eventuella misstag, något som var mer eller mindre omöjligt när jag fotograferade med diafilm. Men då jag så starkt ogillade att arbeta i mörkrummet, så fick jag hellre stå ut med att få ordning på mina fototekniska brister i karriären som diafotograf.

Diafotografen lärde sig också att exponera lite mörkare, för att undvika att blända publiken under diaföreläsningarna. I exponeringar som hade gett tunna och svårarbetade negativ för mörkrumsfotografen, men som gav större färgmättnad och djup i ljuset för diafotografen.

Under åren 1985 till 2005 var jag i första hand diafotograf. Tjugo år som nog var mina viktigaste lärdomsår. Det var då jag förstärkte min bildstil och utvecklade det som blev min profil som naturfotograf. En profil jag fortfarande har även idag.

Även om övergången till det digitala också gav mig ett stort antal nya infallsvinklar. Något jag visade prov på under min föreläsning ”Nya bilder, nya visioner” under hösten 2005. Med bilder där det svartvita hade fått komma tillbaka, men där jag också gav ännu större utrymme åt improvisationens betydelse. Kanske ännu mer än under mina första kreativa år i början av karriären.

Det ger ju också en annan typ av personliga bilder idag, med alla år av erfarenhet, än vad jag ens kunde tänka på i början av karriären. Varje ny bild jag gör idag är ju en summa av alla bilder jag tidigare gjort. Både mina lyckade bilder, men mest av allt även alla mina misslyckade bilder.

Man lär ju så länge man lever; är man bara tillräckligt flitig med att analysera det man redan gjort, så borde de riktigt intressanta bilderna så småningom komma. Även för en sådan som mig…

Det är egentligen först idag, även efter den stora skandalen 2011, som jag känner att jag börjar få ordning på mitt bildskapande. Det är även först nu som jag också börjar känna att min publik börjat förstå mig som fotograf. Vem jag är, vem jag varit – och eventuellt hur jag kommer att bli.

(7)

Och i detta är det också så ofantligt viktigt för mig, att genom skanningen av tidigare analoga bilder, även förstärka min kunskap till den jag varit. Det är ju först när man blivit lite äldre, och börjar tänka i lite större perspektiv, som tiden nog är mogen för att bättre förstå den man varit.

Även om tidens tand farit illa med ett antal av mina tidigare diabilder, så kan jag i Photoshop korrigera färgändringar så att den digitala bilden bättre stämmer överens med diabilden som den en gång i tiden varit. Eller så väljer jag helt enkelt konvertera bilden till svartvitt, om jag tycker bilden förtjänar det.

Idag kan det kännas som jag valde en rätt så omständlig och onödigt lång väg i min utveckling. Att det tog lång tid innan jag fick kontroll på vissa viktiga moment i fotograferandet, men jag känner också att jag nog möjligen även valde rätt. Att entusiasmen nog varit den viktigaste drivkraften. Där jag upplevt alla nackdelar med att hela tiden driva mig fram mot nya osäkra marker, ibland på ett förrädiskt gungfly, där ser jag även hela tiden nya intressanta möjligheter som jag vill utforska.

Idag efter mer än 40 år som fotograf, så har jag kvar min extrema entusiasm. Något man ser inte minst i denna blogg! Jag uppdaterar nästan dagligen; skriver mängder av texter och artiklar, visar många bilder från både nu och då – men också hur jag fortfarande har kvar min nyfikenhet till morgondagen. Tror inte det finns många som kan hänga med i mitt tempo. Kanske för att de inte riktigt förstår betydelsen av entusiasmen som drivkraft?

Och att den nog är den absolut viktigaste för att utvecklas vidare till något som fungerar – från något som från början inte kunde visa några direkta spår att det kunde bli något…

Visst har det funnits och finns en lång rad nackdelar med entusiasmen, men fördelarna är så oändligt många fler.

(Bild 1 – Kökar, 2001) (Ser ni Sverige?)
(Bild 2 – Samnanger, 1981)
(Bild 3 – Impression, 2003)
(Bild 4 – Höstlöv, 1999)
(Bild 5 – Skäggdopping, 1987)
(Bild 6 – Talgoxe, 1987)
(Bild 7 – Ekorre, 2006)
(Bild 8 – Vildsvin, 2010)

 (8)

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s