(1)
Det är själva essensen i fotografi; att fånga tiden, att föreviga ett ögonblick för eftertiden. Att ta något med sig från nuet och in i framtiden. Kanske är det just därför som fotografer nästan alltid tänker på nuet och framtiden, men aldrig blickar bakåt på det som varit. Det som var nuet och funderingar om framtiden – och hur vi försökte förmedla vår nutid i dåtiden.
Det har aldrig varit lika många fotografer som idag. Oavsett var jag är, så ser jag människor som fotograferar i sin vardag. Med digitalkameran eller mobilen, oftast med mobilen. På tågstationen, på bussen, på skogspromenaden… Det har blivit så naturligt att fotografera, att ingen knappt höjer på ögonbrynen om någon fotograferar. Så var det verkligen inte förr i tiden…
Jag minns mina fototurer till Tveitevannet hemma i Bergen, under mitten och slutet av 1980-talet. Låg jag där och fotograferade gräsänder, skrattmåsar eller sothöns så blev det alltid uppmärksammat. Man vände sig om, ställde frågor, var allmänt nyfikna. Få kunde förstå betydelsen fullt ut av att fotografera några fåglar i sjön – än mindre betydelsen av att med kameran fotografera lite ljusreflektioner i några fuktiga stenar. Det var ovanligt att se fotografer i aktivitet, därför blev uppmärksamheten också stor.
I lokala fotoklubben förstod man detta, så även i den enda fototidningen. Men utanför fotomiljön fanns det ingen direkt insikt till fotografernas behov.
Idag finns det fotografer i tusental bara hemma i Bergen. Men fotoklubben har vikande medlemsantal och fototidningen alltmer vikande upplaga. I takt med att antalet fotografer ökat, så har intresset för fotografi hela tiden minskat. Varför kan jag inte förstå.
Vissa fotografer bloggar och visar fram sina bilder, ibland för en mycket liten publik. På Facebook publiceras tusentals bilder varje minut, men de flesta får sällan mer än 10-20 gillningar och alltmer sällan någon vettig kommentar. För inte att tala om Instagram där bilderna publiceras i en ständig ström för att oftast hamna i glömska sekunderna efteråt…
Men antalet fototidningar har ökat, även om nu varje tidning har en mindre upplaga än som var vanligt tidigare. Antalet fotoböcker som publiceras varje år har också ökat, även om nu varje bok har en lägre upplaga och oftast är utgivna av fotograferna själva på eget förlag. De större och etablerade förlagen satsar sällan på fotolitteratur, av någon märklig anledning…
Förr i tiden när Sven Gillsäter, Arne Blomgren, Hilding Mickelsson och Svante Lundgren åkte riket runt på sina föreläsningsturnéer så var det nästan alltid fullsatt. Även i den lokala bygdegården i en liten ort i Småland så samlades det lätt uppåt hundratalet personer. Idag är det inte många fotografer som aktivt föreläser, långt mindre drar någon storpublik.
(2)
Å andra sidan har teve aldrig visat så många program om fotografer och fotografi. Förr i tiden fanns inte fotografi som intresse för tevebolagen. Man kunde knappt namnet på några fotografer, inte ens de mest kända fotograferna fick någon tid i teverutan. Idag dyker det upp fotografporträtt på olika kända svenska och utländska fotografer, nästan varje vecka. Dessutom hela programserier om att fotografera; på norsk teve om att fotografera med mobilen, medan man på svensk teve hade ”Alla är fotografer” med Johan Rheborg och Henrik Schyffert. Två komiker, men samtidigt duktiga och aktiva fotografer.
Med ett mångårigt perspektiv till hur fotografi uppmärksammats av media kunde jag knappt tro mina ögon när programserien dök upp. Givetvis missade jag heller inga avsnitt… Jag sitter däremot fortfarande och väntar på en tredje säsong där man kan gå ännu mer in på djupet i det fotografiska bildskapandet – men det verkar nog inte ske. För i likhet med hur det ser ut inom fotomiljön i stort, så kommer man oftast aldrig längre än till inlärningsstadiet. Det blir sällan mer än en nybörjarkurs och eventuellt en fortsättningskurs, sedan dör det ut. Få har kvar intresset att fortsätta vidare!
Öppnar man en fototidning idag så handlar det stort sett enbart om att visa fram och testa ny fotoutrustning, kanske någon fototävling eller fotoskola – eller så uppmärksammar man en fotograf som just nu är i ropet. Man skummar ytan, så att säga…
Mer än en gång har jag undrat varför det inte finns en fototidning som är en motsvarighet till Sweden Rock Magazine. En tidning om musiker och deras musik, långa intervjuer och tiotalet sidor med recensioner av nya skivor. Jag får verkligen leta efter testar av olika gitarrer, synthesizers eller trummor. Då det intressanta är hela tiden vad man gör och producerar, inte vad som används. Tänk en fototidning som handlar om fotografer och deras bilder, med tiotalet sidor med recensioner av allehanda fotoböcker. Dels läroböcker av olika slag, men ännu mer alla dessa böcker om fotografer och deras bilder som publiceras varje år – både i Sverige men även utomlands.
Kan det vara för att vi saknar riktiga fotojournalister; som vi idag har journalister inom musik och litteratur. För en publik som konsumerar fotografi, mer än att enbart fokusera på att fotografera själv. Varför finns det ingen sådan fototidning?
Fenomenet ser man även spår av på Facebook, Instagram och Fotosidan. Alla koncentrerar sig på att visa fram egna bilder, mer än att uppmärksamma andras. Någon publicerar en fantastisk bild någonstans, flera kommer med frågor om hur fotografen gjort – för att sedan försöka göra något liknande. Jag ser ofta bilder som publiceras som är direkta kopior från andra fotografer, bilder som får uppmärksamhet för att vara nyskapande och skapar nya fotografiska förebilder – men där ingen skriver något alls om bildens egentliga förlaga. Om bilden som inspirerat eller fotografen som kopierats.
(3)
Helt enkelt för att de flesta inte vet, då man inte alls har den insikten till vad som varit. Vem vet idag vem Sven Gillsäter, Arne Blomgren, Hilding Mickelsson och Svante Lundgren var. Har man deras böcker hemma i bokhyllan? Känner man till deras bilder och vilken bildstil de arbetade med? Finns det några fotografer alls idag som uppsöker biblioteket eller ett antikvariat för att botanisera i fotoböcker från förr i tiden? Kan vi något alls om det som varit? Som vi idag känner till betydelsen av Beatles, Rolling Stones eller Elvis Presley inom musiken. Eller för den del om Deep Purple, Black Sabbath, Uriah Heep eller Led Zeppelin inom hårdrocken.
Vad kan vi inte om musik eller litteratur som varit. Om skådespelare och målande konstnärer. Men vi kan inget om fotograferna. Vem vet något om Ernst Haas, Minor White, Robert Capa eller Ansel Adams? Har vi deras böcker, känner vi till deras bilder? Kan vi se bilder från fotografer idag som blivit inspirerade av dessa mästare från förr i tiden?
Varför är de flesta idag enbart intresserade av att fotografera, men sällan har något intresse av fotografi? Varför recenseras inte fotoböcker i fototidningarna? Varför går vi sällan på fotoutställningar eller föreläsningar? Varför är vi mer intresserade av prylarna än av bilderna? Och när ska vi i naivitet eller av okunskap sluta hylla någon av nutidens fotografer som nyskapande – om fotografen inte gjort annat än att kopiera bilder från dåtidens fotografer?
Kan det vara så att vi egentligen heller inte bryr oss om nutidens fotografer? Kan det vara så att vi om trettio år inte ens kan namnet på några av nutidens mest betydelsefulla fotografer, om vi idag knappt kan namnet på några fotografer från 1980-talet… Jag tycker mig höra ett svagt eko från framtiden, om nutidens fotografer. Och det ekot berättar är verkligen inget trevligt att få höra. För om vi idag inte bryr oss om det som varit; om vilka fotografer som nutidens fotografer blivit inspirerade av – hur ska då framtidens fotografer lära sig betydelsen av att referera till nutidens fotografer?
Eller så är det så enkelt; att fotografi enbart handlar om att föreviga ögonblicket, just under ögonblicket – men att bilden sedan förlorar sitt intresse. I en allt snabbare takt…
Jag tänker iallafall inte vara den som inte ger denna uppmärksamhet, utan jag kommer fortsätta kämpa för att undvika att fotograferna förmultnar i fotografins ekosystem… Jag kommer fortsätta att skriva om fotografer som inspirerat mig, kanske för att andra fotografer också så småningom ska börja förstå betydelsen av det som varit. För att ekot från framtiden ska börja låta lite trevligare…
(Bild 1 – I skogen, 2017)
(Bild 2 – Trämönster, 1997)
(Bild 3 – Smådopping, 2017)
(Bild 4 – Skogshare, 1989)
(4)
Gilla detta:
Gilla Laddar in …
(1)
(2)
(3)
(4)
(5)
(6)
(7)
(8)
(9)
(10)
(11)
(12)
(13)
(14)
(15)
(16)
(17)
(18)
(19)
(20)
Terje Hellesø 