(1)
Tänkte starta en ny bloggserie under titeln ”Pixelminnen”. En serie som jag tänker återkomma till med ojämna mellanrum, när jag hittar en bild i gömmorna från mina år som digital fotograf.
Börjar med denna bild från en sommardag i Söderhamn i Hälsingland, 8 juli 2004. En bild jag gjorde med min första digitala kamera, en Samsung V5. En digital kompaktkamera som jag hade mycket glädje av under de två första digitala åren. Brännvidden var 23mm, bländaren på 4.9 och slutartiden var 1/500 sekund. Av någon outgrundlig anledning hade jag 400 ISO. Egentligen helt omotiverat, denna soliga sommardag – med tanke på att jag oftast aldrig välja högre ISO-värde än vad som är högst nödvändigt. Med 1/500 sekund så kunde jag alldeles utmärkt valt 100 ISO som jag annars oftast väljer – och då fått slutartiden 1/125 sekund, vilket hade räckt mer än väl.
Bilden gjorde jag i korsningen mellan Norrtullsgatan och Norralagatan, precis vid lilla Tempo. Samma dag som vi flyttade från vår lägenhet på Norralagatan till en fräschare lägenhet på Västra Parkgatan. Bilden gjorde jag ut genom köksfönstret, kanske för att testa den nya digitalkameran. Men möjligen också för att fånga ett alldagligt skeende. Tre personer på väg åt olika håll, alla i sina egna tankar – kanske om det de är på väg till, eller det de är på väg ifrån…
Tre helt olika människor med olika hållningar, kvinnan har en stödkrage av någon anledning. En äldre man med käpp på övergångsstället, kanske på väg till Tempo precis till vänster om bildkanten. En annan man skyndar i bakgrunden, diagonalt genande för att komma fram snabbare.
För mig är bilden sagolikt alldaglig, på gränsen till banal. Men det vilar en något absurd känsla över bilden på samma gång. Så jag gillar den.
(Bild 1 – Tre på väg, 2004)
Härlig ögonblicksbild ur en redan svunnen tid. Tre universa och medelpunkter. Det är det enkla och banala som kan säga så mycket, en liknande bild från en storstad med folkvimmel och stress hade nog blivit lite för mycket av det goda. Just tre är hanterbart.
Tack så mycket Erik! 🙂