(1)
Då var det dags för mig att bänka mig framför teven igen… Dags för andra säsongen av serien Jordskott.
Denna gång är vi i staden, mer än ute i naturen… Åtminstone verkar det så efter att ha sett första avsnittet.
Kanske mindre mytisk och mer smygande skräck. Obehagligt, men på något sätt även fascinerande.
Jag kommer definitivt försöka följa serien även denna gång, som jag gjorde under första säsongen för två år sedan.
(Bild 1 – Jordskott, 2010)
(1)
Hittade denna bild på lappuggla från Östansjö utanför Söderhamn i Hälsingland.
(Bild 1 – Lappuggla, 2008)
(1)
Jag försöker hela tiden ha en öppen dialog i mitt fotograferande. Öppen med vem jag är, med vad jag fotograferar och hur jag fotograferar. Jag har inga hemligheter!
Jag finns heller aldrig längre bort än i en kommentar här i bloggen, kanske med några frågor – och sedan kommer det ett svar från mig. Om vi bortser från vissa elaka och anonyma kommentarer som ibland dyker upp, så publiceras alla kommentarer som jag får i bloggen – och av dessa så besvarar jag dessutom på samtliga.
Jag finns även tillgänglig via Facebook och Instagram. Med bilder och svar på kommentarer. Ibland dyker det också upp ett meddelande via Facebook eller som sms direkt i mobilen. Eller så får jag ett mejl.
Vissa tar också mod till sig och ringer, vilket kan bli rätt så långa och trevliga samtal.
Jag är med andra ord en fotograf som är rätt så lätt att få kontakt med, dessutom är det alltid lätt att få svar på eventuella frågor man skulle ha om mina bilder eller om mitt fotograferande i stort.
(2)
Jag är en rätt så transparent person, dessutom med ett liv som har insyn från ett rätt så stort antal personer. Jag tror nog inte jag har en enda hemlighet kvar, som inte ett flertal redan känner till.
På gott och ont!
För det är ju också så att jag givetvis har min integritet. Börjar frågorna bli för personliga, så backar jag direkt. Vissa saker i mitt liv tillhör givetvis enbart mig personligen, min familj och mina närmaste vänner. Så är det, vilket jag nog tror de flesta både förstår och respekterar.
Men trots min öppenhet, så är det förvånansvärt ofta så att det uppstår allehanda rykten. Konstigt nog räcker inte min öppenhet till i alla fall…
Jag kan även ibland möta människor som på fullt allvar undrar vad jag håller på med för tiden, om jag exempelvis fortfarande fotograferar… Människor som annars verkar följa med rätt så bra på vad jag gör, men som har missat ett stort antal väsentligheter.
(3)
Många har fullkomligt missat min blogg, inte läst en enda intervju i någon av alla de tidningar jag figurerat i under de senaste åren – och även missat alla framträdanden jag haft i både radio och teve.
Trots den transparens jag haft under alla år, så är det många som verkar missa det mesta. Och som svar på om jag fortfarande fotograferar, så borde väl denna blogg vara ett tillräckligt tydligt bevis på det.
Här kan man se vad jag fotograferar, hur jag fotograferar, vilka tankar jag har och förmedlar i mina texter. I viss mån berättar jag även om visioner inför framtiden, även om jag numera är mycket tystlåten med vad jag har på gång.
Jag berättar knappt något alls om kommande projekt, om det kommer nya böcker, utställningar eller annat. Helt enkelt för att jag medvetet lagt locket på. Av försiktighetsskäl, skulle man kunna säga.
Bloggen är ju offentlig, och alla läsare av bloggen är inte fördelaktiga för min karriär – om jag nu ska försöka uttrycka mig någorlunda försiktigt.
(4)
Jag marknadsför mig aldrig! Jag kontakar aldrig media, media kontaktar mig om det är något. Rätt ofta händer det också faktiskt att det skrivs något om mig som jag inte ens kände till – och där ingen heller har pratat med mig innan.
Plötsligt kan telefonen ringa, en tidning har läst något som en annan tidning skrivit och vill göra en uppföljning. Eller så ringer en radiokanal eller tevekanal.
Efter det som skedde 2011, så kan jag lugnt konstatera att jag nog aldrig behöver marknadsföra mig någonsin – resten av mitt liv! Vilket ju är trevligt, men också skrämmande på samma gång.
Dessutom blir det alltid något som blir fel… Tror inte jag läst något under de senaste åren som varit helt fritt för faktafel. Alltid är det något, kanske ibland några felformuleringar – eller att det blivit några missförstånd. Och har det först blivit fel en plats, så sprider det sig snabbt som ringar på vattnet…
Därför känns bloggen helt underbar att ha tillgång till, att kunna referera till – eller så behöver jag helt enkelt klargöra något jag läst eller hört.
(5)
På sistone har man även börjat uppmärksamma mina inlägg på annat håll, för att sedan länka till bloggen och någon artikel. Fotosidan uppmärksammade nyligen min artikel ”Gör inget du skäms för att redovisa”. Vilket jag givetvis kände mig tacksam över, fast jag inte alls hade en aning om detta innan jag såg det på Fotosidans framsida.
Givetvis blev det en storm i ett vattenglas. På Fotosidan givetvis, av deras medlemmar som flitigt kommenterade nyhetsartikeln med länk till min bloggartikel. Bitvis var tonen riktigt hård, man kan säga att jag riktigt ordentligt fick mitt pass påstämplat… Jag valde att gå in för att besvara några av kommentarerna, men jag gav upp – det blev för mycket trollkänsla från vissa som kommenterade. Att försöka hålla en seriös och mer konstruktiv ton, det kändes nästan omöjligt.
Däremot höll sig stormen på Fotosidan, jag märkte knappt något alls i kommentarsfältet här i bloggen. Även fast jag såg tydligt i statistiken att min artikel blev flitigt läst och analyserad.
(6)
Särskilt första bilden i artikeln, den svartvita bilden på koltrasten med speglande lampor. En mer än trettio år gammal svartvit bild blev starkt ifrågasätt. Och med tanke på vad jag tidigare gjort och erkänt 2011, så måste jag ju då gjort något fuffens även denna gång. Det slutade med att jag fotograferade av det gamla svartvita negativet med min mobil och publicerade den på Fotosidan (se här).
Men den måste ju i alla fall ha varit en dubbelexponering, detta fast jag redan besvarat att det var en enkelexponering. Andra medlemmar gjorde egna testfotograferingar, för att komma fram till att bilden inte gick att göra i en enkelexponering – alltså kunde man då konstatera att jag antingen ljög, eller möjligen inte kom ihåg hur jag hade gjort…
Alltså var det ingen enkelexponering, fast jag ju vet att det var det. Men det hade ju ingen betydelse. Bilden många hade av mig var ju den bild de hade fått av mig 2011, men säkerligen också senare genom vad de läst eller hört från andra.
Att bilden gjordes med en Nikon F3P som inte kunde dubbelexponera, det var ju fel för att jag inte kom ihåg rätt. Och jag kan heller inte bevisa att jag har rätt, då det inte går att utläsa ur det trettio år gamla negativet…
(7)
Om nu sanningen ska fram så har ju detta egentligen ingen större betydelse, då jag under alla år varit öppen med mina dubbel- och multiexponeringar – och haft detta som ett centralt moment i en naturfotostil som fått många efterföljare…
Kanske skulle jag hållit mig helt undan diskussionen, låtit medlemmarna spekulera sig blåa i ansiktet. Jag har fått den känslan många gånger att jag i min iver efter transparens, så blir min inblandning bara ännu mer fel.
Då är det nog kanske bättre att fullt ut acceptera rollen som offentlig person, se alla spekulationer som någon form av marknadsföring – all PR är ju god PR…
Kanske någon gång i framtiden så träffar jag en av dessa inbitna medlemmar i verkligheten, så att jag kan visa i praktiken hur jag gjorde. Jag ser redan fram emot att få se det långa ansiktet den personen då kommer att få… Men att då kanske även få ett litet ”förlåt”, det tror jag däremot blir att önska sig för mycket…
Vill ni läsa vad Fotosidan skrev och sedan läsa de kommentarer som kom in, så kan ni klicka här.
(Bild 1 – Rörelse, 2017)
(Bild 2 – Stenar, 1986)
(Bild 3 – Ljung, 1992) (Dubbelexponering!!!)
(Bild 4 – Skräddare, 2017)
(Bild 5 – Gräsand, 1986)
(Bild 6 – Gräsand, 2017)
(Bild 7 – Rådjur, 2016)
(Bild 8 – Älgtjur, 2017)
(8)
Terje Hellesø 