Hög svansföring…

(1)

Det är verkligen inte alltid lätt att vara den man är, helt enkelt för att det alltid kommer finnas de som tycker att man är en annan…

På sistone har jag ett flertal gånger blivit beskriven som en person som har haft eller har en hög svansföring. Jag undrar ibland varför det blivit så, jag har även mött dessa beskrivningar eller påståenden med en undran, men jag har också givetvis påtalat att så inte är fallet.

Några har förklarat vidare med att jag tyckte mig vara mer än alla andra, då jag hela tiden ville framhäva att jag inte gjorde en massa i Photoshop – och att jag då också ifrågasatte andra som då gjorde korrigeringar eller förändringar i efterhand.

Nu tror jag detta i viss mån ligger inom den gärningsmannaprofil man försökt sprida om mig efter september 2011. Men jag förstår också att rykten lätt kan utvecklas och förstärkas, för att sedan bli en sanning i mångas ögon.

Jag förstår också att mitt sätt att skriva och prata, att det även kan väcka ett antal missförstånd. Helt enkelt för att när jag förklarar mitt sätt att arbeta, att det då också tolkas som om andras sätt är fel. Mitt sätt att arbeta blir facit, tror jag flera tror.

Fast så är det inte. Har man läst lite mer av allt jag skrivit, eller varit på ett flertal av mina föreläsningar och fotokurser genom åren – då nyanseras den bilden rätt mycket.

Visst följer jag mina egna intentioner och övertygelser, men detta är i mitt eget sätt att arbeta. Att jag väljer att inte göra en massa i Photoshop, det är ju givetvis inte för att det är fel att göra en massa i Photoshop. Det är enbart en beskrivning av hur jag arbetar – inget annat!

Självklart blev det fel 2011, det har jag erkänt och förklarat ett stort antal gånger. Och att jag då bröt mot mitt eget sätt att skapa och fotografera. Dessutom ljög jag med att jag inte hade gjort något. Det är häri själva misstaget ligger.

För annars gör jag inte mycket i Photoshop. Nästan inget alls, om jag ska vara ärlig.

Men andra får givetvis göra som de vill – och precis så ska det ju vara. Som jag skrivit ett mycket stort antal gånger genom åren, så uppskattar jag fotografer som vågar vara sig själva. Vilket då naturligtvis även innebär att man ska våga vara någon annan än den jag är.

Jag har aldrig haft någon hög svansföring, jag vet så väl hur jag varit genom alla år. Jag har givetvis varit säker på min sak i mitt eget fotograferande, men samtidigt också extremt öppen mot andras sätt att fotografera.

Jag har många gånger fått undrande kommentarer när jag hyllat bilder och fotografer som har en helt annan stil än min egen. Dessutom har jag, i motsats till många andra naturfotografer, även uppmärksammat helt andra motivkategorier.

Jag har heller inte brytt mig om bilderna varit digitalt bearbetade, en bra bild är ju en bra bild – oavsett hur nu fotografen valt att göra.

Jag har heller aldrig varit en sådan arrogant skitstövel, som ett flertal fotografer ibland kan bli när framgången stiger upp i huvudet. Helt enkelt för att jag starkt ogillar sådana attityder – då jag haft stora problem med att hantera ett flertal sådana fotografer genom åren.

Mina framgångar har aldrig stigit mig upp i huvudet, på samma sätt som att mina motgångar aldrig fått lägga ett lock över min entusiasm och iver. Tvärtom känner jag ofta att lite motvind kan vara väl så stärkande för självförtroendet – för att sedan kunna använda och förmedla dessa erfarenheter vidare under mina fotokurser, föreläsningar och i min artiklar.

(Bild 1 – Ren, 2008)