Ibland får man speciella mejl…

(1)

Ibland får jag mycket speciella mejl, som jag inte riktigt vet hur jag ska hantera… Fick detta mejl 29/9, har valt att skriva xxx istället för hans namn:

”Fascinerande” att läsa dina ödmjuka, humanistiska och kunniga debattinlägg inom naturfoto. Samtidigt undrar man hur någon kan vara en så stor älskare av naturliga naturbilder och ändå vara en så stor beundrare av artificiella och vulgära musikstilar, när det finns ett helt universum av akustisk/naturlig musik i den sk klassiska symfoniska repertoaren. 

Har själv varit verksam i båda världarna (musik och foto) hela mitt liv och ännu inte sett en naturfilm eller dito bildspel som med ett lyckat resultat musiksatts med hårdrock. Vore intressant att höra hur du förklarar din ”omöjliga” kombination, utan att bara hänvisa till att vi alla är olika, för det vet jag redan. Jag är alltså inte intresserad av din personliga musiksmak utan mer av hur du ser på eventuella samband mellan natur(bilder) och musik.

PS. Mailar detta därför att din sajt (felaktigt) påstår att min webb-adress inte är korrekt ifylld… och därför vägrar skicka mitt inlägg…

Mvh xxx

Jag besvarade hans mejl dagen efter (30/9) med följande ord:

Hej xxx!
Vet inte hur jag ska besvara på ditt mejl. Blir lite undrande över om du är ironisk, eller inte…
Men jag ska försöka svara. Om du verkligen menar att mina inlägg är ödmjuka, humanistiska och kunniga fast du skriver fascinerande inom citattecken, så vill jag tacka för detta!
Sedan tycker jag väl att du är lite dömande i att kalla musikstilar som inte är akustiska/naturliga för vulgära. Själv lyssnar jag mycket även på klassisk musik, har själv några goda vänner som är yrkesmusiker i symfoniorkestrar – båda dessa två skulle inte använda dina ord för att beskriva exempelvis hårdrock.

Jag har inga problem med att använda hårdrock, det är en musikstil som funnits i mitt liv sedan tidiga år. Jag kan identifiera mig med hårdrocken; jag gillar hur det är känsligt och fysiskt på samma gång. Jag har arbetat fram flera bildspel där jag använt hårdrock – tycker inte det varit några problem för mig, utan det har fallit sig naturligt. På samma sätt som när jag även använt klassisk musik, rock, folkmusik och new age-musik.

Mvh Terje

Fick nytt mejl från honom senare samma dag (30/9):

Var inte ironisk trots allt… Att det finns x antal symfoniska musiker som påstår sig gilla hårdrock, är inte konstigare än att samma kategori också brukar påstå sig få ut något av nutida atonal kakafoni. Men enligt modern biologisk vetenskap är det knappast musikaliska upplevelser i så fall. För att få dylika krävs en musikalisk syntax som i sin tur kräver en definierbar tonalitet med därtill hörande harmonisk grammatik. Detta beror på att all musik (och bild) går förbi intellektet, direkt till ett eget känslocentra i hjärnan, som just där måste kunna avkoda/förstå aktuell komplex input i realtid osv. Om allt detta och lite till har jag gett ut en (foto)bok som redogör för läget. Allt baserat på ”insider”-information + nämnda forskning. Om du vill bevara din världsbild i ämnet ifråga ska du nog undvika att läsa den…

Du skriver om vad rocken har betytt för dig och att du t o m använt den till naturbilder och att detta inte varit ett problem för dig osv. Jag efterlyste nog snarare hur detta i så fall har uppfattats av en ärlig publik, dvs en publik som vågar säga även obekväma sanningar. Å andra sidan har du särskilt påpekat att du inte skapar det som publiken egentligen efterfrågar. Du skapar snarare utan hänsyn till en sådan, avantgardistiskt eller inte… En rätt vanlig klyscha bland modernister skulle jag säga. Omöjligt dessutom om man vill kunna ha det som ett yrke att försörja sig på. De som ändå kan leva på sin nonfigurativa konst lever på denna endast för att gallerister och konstkritiker har valt att hajpa vederbörande, till den grad att han fått ett namn och blivit kändis. Därav att obegripliga tavlor (eller fotografier) kan gå för miljoner på auktioner när kapitalister investerar i ett namn. Att samma konstnärer oftast är emot kapitalism, blir en extra pikant poäng i det falska nutida kultursamhället… 
Enligt min bedömning är din fotokonst att likna vid Gustav Mahlers musik vad gäller graden av ”tonalitet”. Dvs senromantik, kryddat med quasitonala inslag, dvs tonalt men utan tonarter i dur och moll. Kallas även för grammatiklös musik/konst. Då och då finns även atonala (nonfigurativa) inslag hos både dig och Mahler. På både gott och ont s a s. Man kan också beskriva dig och Mahler så här:
Vacker romantisk bild/musik kryddad med mer eller mindre vulgära, rebelliska effekter… Resultat: kontroversiellt fast inte helt utan poänger…
För att undvika missförstånd: 
Livet, naturen och människan består inte av bara skönhet, harmoni och härligheter. Detta vet även jag. Dock, det som modernister och deras publik tycks ha missat, är att kaos och mörker går utmärkt att skildra inom ramen för tonalitet/figurationer och har så gjorts med framgång i flera hundra år! Men det är enormt krävande av tonsättaren eller konstnären. Därför hade vi tidigare bara en handfull svenska tonsättare av rang per generation. Nu påstår sig Sverige ha 350 auktoriserade tonsättare i västerländsk konstmusik! (Finare term för det som förut kallades för ”klassisk musik”)
Naturfotografen Hans Strand sa en gång för länge sedan att han söker efter ”skönheten i kaoset”. Det låter lagom djupsinnigt. Ändå grubblar jag fortfarande på vad han menar…
Ursäkta att det blev längre än jag avsåg. Men säger man A så måste man ibland även säga B osv.
Med hopp om att du inte tar detta allt för personligt…
Mvh xxx

Ett mejl jag besvarade idag (1/10) med följande ord:

Hej xxx!
Än en gång sitter jag med samma konstiga känsla vad du egentligen vill med dina mejl till mig. Om du är ironisk, eller inte… Du lämnar mig en avhandling, där du å ena sidan tycker dig besitta facit, å andra sidan ifrågasätter/förlöjligar mitt intresse för musik (och bild).

Jag gillar den musik jag gillar, enkelt! Jag gillar att fotografera på det sätt jag gör, enkelt! Sedan om jag lyssnar till klassisk musik, hårdrock, folkmusik eller pop – det är ju egentligen min ensak. Inte sant?

Vad du tycker, det får stå för dig. Inget jag ifrågasätter/förlöjligar. Då vi alla har rätt att tycka som vi vill.

Mvh Terje

Ja, ibland blir det verkligen svårt hur man ska besvara mejl man får. Särskilt när det känns att man få ta del av pekpinnar som jag inte egentligen bett om. Vad tycker ni?

(Bild 1 – Hylströmmen, 2005)

Jag blir aldrig klar med Ryfors…

(1)

(2)

(3)

(4)

(5)

(6)

(7)

(8)

(9)

(10)

(11)

(12)

(13)

(14)

Det känns verkligen som jag aldrig någonsin kommer bli klar med Ryfors. Första gången jag var där var sommaren 1991, det är 26 år sedan…

Men varje gång jag är där, så blir det nya bilder. Nya tankar och idéer som behöver testas, utvecklas.

Vissa gånger är forsärla, strömstare och kungsfiskare i fokus, andra gånger ligger jag där i den blå vinterskymningen och fotograferar is…

Denna gång var jag än en gång den mer abstrakta och symboliktänkande landskapsfotografen. Mycket svartvitt, varmtonat, kamerarörelser, mörkt…

Men även några storskrakar som absolut ville hamna på bild.

Dessutom bestämde jag mig för att göra några personliga bilder på välkända Pinnabron, kanske en av de mest fotograferade motiven i Mullsjö kommun. Fast några vykortsbilder blev det inte…

Samtliga udda tillvägagångssätt i bilderna är givetvis gjorda i kameran, när jag fotograferade. Det är det jag trivs bäst med…

(Bild 1 – Pinnabron, 2017)
(Bild 2 – Mjölkört, 2017)
(Bild 3 – Uttryck, 2017)
(Bild 4 – Rum, 2017)
(Bild 5 – Ko, 2017)
(Bild 6 – Lönnlöv, 2017)
(Bild 7 – Skräddare, 2017)
(Bild 8 – Skräddare, 2017)
(Bild 9 – Vattenvirvlar, 2017)
(Bild 10 – Näckrosblad, 2017)
(Bild 11 – Björk och lönn, 2017)
(Bild 12 – Björk och lönn, 2017)
(Bild 13 – Stenljus, 2017)
(Bild 14 – Höstljus, 2017)
(Bild 15 – Storskrake, 2017)

(15)