Gör inget du skäms för att redovisa…

(1)

Bildmanipulering… Smaka på ordet! Vad tänker du på?

Genom alla år som jag varit aktiv naturfotograf har inget framkallat så häftiga diskussioner som just ordet ”bildmanipulering”. Ett ord som i diskussionerna oftast fått en negativ klang, vilket då också fått till följd att de flesta givetvis tar kraftigt avstånd från det. Ingen vill ju hålla på med något som andra uppfattar som negativt…

Men vad betyder det egentligen? När har man som fotograf gjort en ”bildmanipulering”? Har det något med bildskapandet att göra; att man genom att förändra motiven på något sätt och gjort en personlig tolkning – att det är att göra en bildmanipulering? Eller handlar det om att man vill luras, att i bilden bedriva någon form av fusk för att förenkla eller skapa ett bättre resultat – för att sedan hålla tyst om det. Eller ännu värre; att man medvetet ljuger för att dölja sanningen…

I dagens digitala bildvärld har ”bildmanipulering” näst intill blivit det samma som att göra förändringar i Photoshop i efterhand. Antingen för att reparera eller förändra, kanske även förbättra så pass mycket att en hyfsad exponering i slutändan kan presenteras som en fantastisk bild.

Diskussionen är ingalunda ny egentligen; liknande tankar fanns även tidigare på den analoga tiden. Fast då handlade det mer om hur duktig man var på att trolla i mörkrummet. Det gick ibland så långt att vissa tidningsredaktioner hade egna mörkrumsassistenter, för att kunna få fram bättre papperskopior än vad fotograferna själva skulle ha lyckats med.

(2)

Jag kommer så väl ihåg fotografen Christer Strömholm, som för övrigt var en mycket duktig fotograf – men som samtidigt var mer medelmåttig i mörkrummet. Först när han anlitade en mycket duktig mörkrumsassistent kunde han presentera riktigt bra gjorda papperskopior av bilderna. Något mörkrumsassistenten också kunde medge, då han stundtals verkligen hade fått trolla med några av Strömholms extremt underexponerade bilder och mycket ”tunna” negativ.

En annan framstående fotograf var Ansel Adams. Men till skillnad för Strömholm var inte Adams enbart duktig på att fotografera, han var dessutom en magiker i mörkrummet. Jag har själv sett några av hans originalkopior på en utställning för ett antal år sedan, jag minns så väl den extremt högklassiga kvaliteten. En ren njutning, kan jag lugnt säga.

Jag minns också de surrealistiska landskapsbilderna till Jerry Uelsmann, bilder från en fördigital period, där man idag direkt skulle misstänkt att fotografen använt Photoshop. Men då tänkte man inte så, utan man hänfördes av det fascinerande mörkrumsarbete han hade gjort för att skapa dessa fullständiga fantasilandskap. Alla visste ju att han hade använt ett mörkrum (något annat fanns ju inte), men få kunde förstå hur han hade lyckats.

Skulle man presentera hans bilder idag för en okunnig publik skulle de flesta inte ens höja på ögonbrynen. Helt enkelt för att hans bilder som var mycket svåra att göra i det traditionella mörkrummet, idag kan göras mycket enklare i Photoshop. Det finns faktiskt appar till mobilen som kan ge liknande effekter enbart med en knapptryckning…

(3)

Graden av fotografisk kvalitet vägs oftast tillsammans med graden av svårighet. Då som nu. Därför finns det inget som väcker så mycket reaktioner som om en fotograf gjort en genväg mot resultatet. Det blir särskilt provocerande, särskilt mot de fotografer som lyckats göra liknande bilder – men valt den mer traditionella och tidskrävande vägen.

Genom åren har genvägarna varit många. Förr i tiden kunde det dyka upp fantastiska bilder på rovfåglar i flykt och även spelande tjädrar, tills man upptäckte att fåglarna var uppstoppade… Man kunde också visa fantastiska närbilder på björn och lodjur, tills det avslöjades att bilderna var fotograferade i en djurpark…

Föreningen Naturfotograferna/N startades 1966 i Sverige för att belysa detta, men också för att visa fram mer äkta naturfotografi som en motvikt. En utveckling som gett gott resultat i naturfotomiljön i Sverige. Idag finns en grundläggande etik bland svenska naturfotografer som spridit sig vidare runt till naturfotomiljöer över hela världen.

Även om man i vissa länder fortfarande töjer på gränserna… Många av de fantastiska djurbilder man ibland kan se från europeiska naturfotografer, på bland annat kronhjort och vildsvin, är fotograferade i olika jakthägn. Sedan har vi alla ”game parks” i USA som kan erbjuda fantastiska möjligheter till bilder på en rad olika tränade rovdjur. Att få en puma att gäspa så fint med Monument Valley snyggt i bakgrunden är inte svårt, om du betalar för det…

(4)

Jag tror faktiskt inte att det finns så många fantastiska bilder på puma, som egentligen är fotograferade under helt naturliga förhållanden…

Idag har det också växt fram en stor industri av betalgömslen på olika håll i Europa, där man snabbt kan lyckas göra de mest fantastiska bilder. Det har faktiskt blivit så etablerat att en relativt nystartad naturfotograf kan satsa 1 miljon kronor, köpa en bra utrustning för halva det beloppet – för att sedan lägga resten på olika betalgömslen.

Med bra utrustning, som avancerade programfunktioner och snabb autofokus, så kan man snabbt etablera sig i toppen. På ett par år och med frekvent besök i olika betalgömslen är man plötsligt världsbäst; med bilder på fiskande havsörn eller fiskgjuse, björnar i nattdimma, vargar som jagar björn, aftonfalkar som parar sig, pelikaner i låg kameravinkel med vidvinkel, badande småfåglar med effektfull spegelbild, dykande kungsfiskare, spelande orrar och tjädrar – allt samlat ihop från olika betalgömslen i Sverige, Norge, Finland, Ungern och Grekland. Sitter man väl i betalgömslet är allt så fantastiskt förberett och anpassat, att det är svårt att misslyckas.

Men få vet hur lätt det är. Bilderna som presenteras för den stora folkmassan blir översållade av lovord, helt enkelt för att man inte känner till hur lätt det var att göra bilderna.

(5)

Om nu alla verkligen hade vetat och inte svalt illusionerna, så hade inte vi fotografer satt oss i alla dessa betalgömslen. Ingen hade imponerats av våra bilder, vilket hade gjort det mindre intressant. Visst hade vi fått fina upplevelser av varg, björn och järv i det vilda – men vi hade kanske inte fotograferat med samma iver.

Ungefär på samma sätt som bilderna kan fascinera om fotografen väl lärt sig de olika tekniska trick man kan göra i kameran. Vad man kan lyckas åstadkomma genom multiexponeringar, olika spännande filter, kamerarörelser på längre slutartider, blixt på andra ridån, eller för den del med olika udda brännvidder – som stora telen eller extremt korta vidvinklar och fisheyeobjektiv.

Ju mer man kan, både om fototeknik och motiv, desto lättare är det att uppnå fascinerande bilder. För fortfarande är det så att våra naturbilder kvalitetbedömas genom svårighetsgrad, mer än genom ett avancerat och väl utvecklat bildspråk!

På samma sätt som en fotografs svartvita bilder kunde nå större framgång på den analoga tiden med riktigt bra mörkrumsarbete, kan en digital fotograf idag uppnå samma resultat med att vara duktig i Photoshop. Det finns idag fotografer som är så fantastiskt duktiga i Photoshop att ingen skulle kunna avslöja att bilden är förändrad i efterhand.

Inom modefotografin finns det exempelvis inte många bilder som presenteras utan att först ha gjort ”nödvändiga korrigeringar” i Photoshop.

(6)

Inom naturfotografin är det däremot mindre vanligt, av flera orsaker. Dels prioriteras inte Photoshopkunnandet, men också för att naturfotografin har en mer puritan väg mot bilderna. Den grundläggande etiken som en gång i tiden utvecklades av Naturfotograferna/N finns kvar, men minst lika viktig är just den bild allmänheten har till oss naturfotografer; att våra bilder förväntas vara naturliga och mer verklighetstrogna. Vi ställer därför lika krav till naturfotograferna som till pressfotograferna.

Vi anses vara lika dokumentära och nära det ursprungliga och verkliga.

Detta fast vi idag knappt ser en enda digital naturbild som presenteras direkt från kameran. Ungefär som det var på den analoga tiden med alla som fotograferade med diafilm. Det vi hade gjort innan vi tryckte av, det var just precis det som diabilden också visade.

Vad få då visste, var att diafotografen helt enkelt blev en mästare på att hitta olika hjälpmedel för att få fram bästa möjliga resultat redan vid fotograferingen. Jag tror inte det fanns många naturfotografer på den tiden som inte kände till både polarisationsfilter eller avtonat gråfilter. Och att man kunde få fram många spännande bilder genom olika dubbel- och multiexponeringstekniker.

Fotograferna har genom alla tider gjort olika former för bildmanipulering; att vi förändrat resultatet (bilden) så pass mycket från förlagan (motivet), att publiken helt enkelt manipuleras. Vi blir presenterade för en rad illusioner, så att vi slutligen tror på det vi ser. Och det vi sett, ställer om fokus mot vidare förändringar framöver. Graderna för manipulation flyttas fram hela tiden, längre och längre från förlagan…

(7)

För många är bildmanipulation ett negativt laddat ord. Fast det enda som egentligen visas är graden av skapande och tolkande som fotografen själv lägger fram. Vill man uppnå något bra, eller något bättre – då måste man förändra, eller förbättra.

Därför sitter dagens naturfotografer där i Photoshop; vi ändrar i färgmättnad, petar lite i kontrast och nivåer, kanske gör en svag softning, ändrar lite i kompositionen genom en lättare beskäring, mörkar himlen något…

Vi manipulerar, fast vi inte manipulerar…

För egentligen har vi enbart två saker att tänka på; att vi inte under några omständigheter skadar naturen på väg mot våra bilder, eller att vi ljuger om hur vi gjort.

Vill du klona bort några störande strån i Photoshop, så är det klart att du skadar naturen mindre än om du hade gjort det i verkligheten. Men berätta i så fall att du gjort det!

Eller om vi ska förenkla det ännu mer; gör inget du skäms för att redovisa!

(Bild 1 – Koltrast, 1987)
(Bild 2 – Höst, 1995)
(Bild 3 – Tjäder, 2017)
(Bild 4 – Skogsharar, 1987)
(Bild 5 – Hjärta, 2017)
(Bild 6 – Nyfött land, 1996)
(Bild 7 – Varg, 1987)
(Bild 8 – Goðafoss, 1996)

(8)

Annonser

16 reaktioner på ”Gör inget du skäms för att redovisa…

  1. Her belyser du mye bra Terje, mange naturfotografer påpeker viktigheten av å fotografere truede dyrearter og bruker det som alibi for å rettferdiggjøre kommersielle turer og pengemaskiner. De samme fotografene har forsvinnende liten andel bilder fra sitt eget hjemland. Det virker ikke som engasjementet for egen natur er like stort, men det skyldes vel den manglende muligheten til å tjene penger på tur-virksomhet og workshops.

    Mange er selvfølgelig flinke, men jeg synes faktisk det er på tide å dokumentere endringer i egen natur fremfor å reise med fly for å dokumentere utfordringene i andre land.

    • Takk så mye Jørn! 🙂
      Det du beskriver er på mange måter typisk for den mer troféjagende naturfotografen, noe som er vanlig i visse deler av naturfotomiljøet. Men jeg håper og tror at nærmiljøet får mer og mer oppmerksomhet, ikke minst fra de deler av naturfotomiljøet der bildet er viktigere enn arten/motivet. I all denne utvikling kan jeg se att den mer motivorienterte delen av naturfotomiljøet er mer flokkorienterte, enn de som velger en mer personlig utrykksform.

      Jeg stiller en del spørsmål i artikkelen, jeg har ikke alle svarene – men jeg ser hva som driver mange, og at dette skaper mer oppmerksomhet enn publikum. Om vi overdriver, forsterker (eller manipulerer) – så blir våre bilder mer interessante for mange.

  2. Utöver dina talanger med kameran, så är du grym på att uttrycka dig, sammanfatta en händelse, ett skeende, på ett lättläst och språkligt behagligt (dvs korrekt) sätt. Ett nöje att läsa!! Och i stort delar jag dina funderingar ovan.

    Detta med betalgömslen är ju en het potatis och jag förstår den ”kritik” som emellanåt framförs mot konceptet, men……. Vad tusan ska alla dom hobbyfotografer göra som är tidsmässigt fjättrade av 8-5-kneg, barn, hus, vovve å fan å hans moster göra? Dom som omöjligen har tid, kanske inte ens förutsättningar, att själv ordna och dona med egna gömslen eller sitta på en stubbe i 38 år och hoppas på att björn-jäveln önskar masa sig förbi innan man dör….? Deras enda möjlighet till dylika bilder är ju krasst sett endast via betalgömslen. Tycker det är lite trist att många dissar denna grupp av naturfotografer bara för att dom inte är yrkesnaturfotografer… Allt är inte svart eller vitt, precis som vid bildredigering…

    Fridens
    Oscar

    • Tack så mycket Oscar för dina fina ord! 🙂
      Jo, jag har förstått att betalgömslen är en het potatis för många. Särskilt bland vi fotografer som känner till alla ”genvägar” till bättre bilder, något den mer okunnige publiken då inte känner till. Graden för vad vi kan uppfatta som ”manipulation” ligger väl också just i detta kring hur vi hittar till dessa ”genvägar” för att förtrolla publiken. Medan vi ser hur publiken ständigt ”går i fällan” och hänföras av dessa ”enkla” och ”simpla” trick, så förbryllas vi än mer över hur svårt det är att nå ut på samma sätt med våra mer ”vardagliga bilder”. Det hade ju varit betydligt svårare att få gehör med våra ”manipuleringar” om vår enda publik var andra minst lika kunniga fotografer.

      Vi gillar inte betalgömslen, vi gillar heller inte fotografer som är betydligt bättre på marknadsföring än fotografering – och därför säljer bättre. Vi gillar heller inte Photoshop, då det kan få ”sämre” fotografer att göra ”bättre” bilder – alltså ”genvägar” igen.

      Det största problemet som jag ser det inom naturfotomiljön, det är inte alla dessa former för ”manipulering” – utan det är helt och hållet att våra bilder fortfarande bedöms mer efter svårighetsgrad än bildtänk. Helt enkelt för att vår publik tyvärr inte har ett lika väl utvecklat bildtänk, och därför inte kan bedöma detta.

      Inom den mer svårdefinierade konsten, där det är ännu svårare att bedöma resultaten – där blir det därför signaturen som är viktigare än bilden. Vi köper heller en tavla från en känd konstnär än vi köper bilder vi gillar… Jag har själv varit hemma hos konstsamlare och tittat på deras tavlor på väggarna, men samtidigt fascinerats över hur viktigt det var för konstsamlaren att berätta vem som gjort tavlorna, mer än vad tavlorna kunde förmedla (rent konstnärligt).

      Jag är inte emot detta med betalgömslen, jag är heller inte emot ”bildmanipulation” i sig – men jag välkomnar ett ännu större kunnande kring bildtänk, för att bättre utveckla oss fotografer (och med tiden även vår publik).

    • Tack så mycket Ove! 🙂
      Blev rätt roligt med den bilden; koltrasten satt ute i trädgården utanför vardagsrumsfönstret vid min fågelmatning. I rätt vinkel fick jag fram speglingen av lamporna på insidan samtidigt som jag fick in skärpan på koltrasten. Jag gjorde bilden genom fönstret. Kodak Tri-x på 400 ISO, vill jag minnas.

  3. Välskrivet utan krusiduller. Som väntat rördes en storm upp på Fotosidan. Visst är det ett hett ämne och jag måste säga att jag har svårt att förstå de mest högljudda kritikerna till manipulering för ingen, absolut ingen, ska slå i mig att de fotograferar objektivt. Alla manipulerar på ett eller annat vis, vare sig det nu rör sig om kameravinklar, skruvade färger, svartvitt eller vad det vara må, precis som du själv skriver. För vad belackarna inte tycks inse är att manipulering inte är något som enbart sker i datorn. Märkligt.

    Annars tycker jag att man ska respektera fullt ut om krav på oförändrade bilder finns men att man även måste respektera att man får ta sig friheten att illustrera hur man med konstnärens ögon uppfattar omvärlden/naturen. Det är två olika spår och som alltid är ärligheten och öppenheten a och o. Inte minst är ens integritet viktig.

    • Tack så mycket Erik för dina ord! 🙂
      Jo, det blir lätt infekterade diskussioner – många går direkt i försvar, innan de nästan blivit attackerade…
      Sedan blir det en diskussion om äpplen och päron, där man så lätt vill övertala varandra om vem som har mest rätt – istället för att komma överens om att vi är olika. Och sedan ta diskussionen därifrån. 🙂

  4. Mycket välskriven artikel som belyser många viktiga aspekter. För mig personligen är foto främst en konstform där fotografen har full frihet att uttrycka sig på det sätt man vill. Undantaget är väl om man påstår att det är dokumentär karaktär. Jag bryr mig inte om fotografen har lagt till eller tagit bort bara man är öppen med detta. Viktigast är att slutresultatet ger något till betraktaren.
    //Tomas

    • Tack så mycket Tomas! 🙂
      Jag håller med dig, hoppas att foto än mer kan få stärkas ur ett konstnärligt perspektiv framöver. Även bland amatörfotograferna. Man får göra precis vad man vill, bara man är ärlig med vad man gjort. 🙂

  5. Mycket intressant artikel med tänkvärda funderingar kan nog hålla med till 99,9% ;). Och goa bilder som illustrerar av texten.
    Ja tänk när man kom på det där med polfilter och avtonat grått. Äntligen kunde man få himmel och mark någorlunda jämt exponerade och slippa välja mellan det ena eller andra. Det var nog guds gåva till dåtidens dia fotografer, samt att ta några extra exponeringar.
    Och inte att förglömma hur man kunde lägga ihop två lätt överexponerade dia i ramen och skapa typ Orton effekten eller annat roligt, beskära i efterhandmed aluminium folie mm. Mer hantverk då, bara att sitta och rama bilderna. Ibland jobbigt men oftast trevligt pyssel 🙂
    Men tycker också att din artikel sammanfattas väl av Tomas H:s kommentar och ditt svar.

    /Christer K

Lämna ett svar till Per Avbryt svar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s