Hur ser verkligheten ut?

(1)

Hur ser verkligheten egentligen ut? Kan ett fotografi egentligen visa verkligheten som den ser ut? Eller kan ett fotografi aldrig bli annat än en personlig tolkning, hur verklighetstrogna vi än skulle anstränga oss att vara när vi fotograferar?

På flera sätt verkar detta vara viktiga frågor för många fotografer. Att vara dokumentära, att visa det ovanliga, att imponera eller informera. Våra bilder ska vara något att hålla fast vid, att kunna referera till – som någon form av bevis för hur något ser ut. Ett motiv eller en situation.

Vi naturfotografer har ett stort ansvar, eller så tycker vi att vi har det. Av någon outgrundlig anledning likställs vi med pressfotograferna, till det grundläggande dokumentära och verklighetstrogna.

Fast vi nästan aldrig kommer längre än att jaga efter det finaste ljuset, de vackraste motiven och de skyggaste djuren.

(2)

En naturbild ska ju vara vacker. Sägs det! Naturen är ju vacker…

Sedan fortsätter vi att förankra de redan invanda illusionerna, de trolska skogarna och den orörda vildmarken. Vi har blivit mästare på att sortera bort kalhyggen, elledningar och bilvägar. Det får inte finnas plats för detaljer vi kan koppla till människan, som om människan inte får eller kan vara en del av naturen…

Jag har upplevt naturbilder från naturfotografer som tycker det är viktigt att inte avvika för mycket från verkligheten. Att inte förändra, eller möjligen manipulera. Naturbilder som ska kategoriseras som dokumentära, men som ändå inte är det. Till det är de för kliniskt perfekta, utan störande strån eller elledningar…

Naturbilder med perfekt ljus, kraftfulla färger och dramatiskt perspektiv. Som om naturen inte innehåller gråmulna dagar, grådassiga färger eller felplacerade elstolpar.

Naturbilder som sällan kan vara riktigt dokumentära, men heller inte genuint konstnärliga. Helt enkelt för att bilderna aldrig upplevs som ärliga. Ärliga mot andra, eller ärliga mot konstnären själv.

(3)

Kanske är det också därför som vi naturfotografer har så svårt att komma överens om vad som är tillåtet, eller förbjudet, när vi skapar våra bilder. Kan jag plocka bort ett störande strå i Photoshop eller inte? Utan att ljuga med bilderna.

Eller är det bättre att plocka bort det störande strået i naturen, för att vi inte tycker att det hör hemma där?

Är vi mer dokumentära om vi plockar bort strået i naturen, innan vi fotograferar?

I vår kamp att försköna blir vi varken mer dokumentära eller mer konstnärliga. Vi hamnar i ett konstigt Ingenmansland, där våra bilder oftast inte duger till annat än att dekorera med, eller möjligen så kan vi imponera på våra kollegor…

Jag har upplevt naturfotografer som i puritansk iver säger ”ajabaja” till det mesta som känns främmande; antingen det är omfattande efterarbete i Photoshop, eller att man gjort avancerade multiexponeringar för att skapa olika bildeffekter.

Naturfotografer som inte kan visa fram några bilder från det egna arkivet som ärligt skulle kunna kallas för dokumentära.

”Jag är dokumentär i mitt fotograferande, men…”

(4)

”Jag vill inte förändra något, men…”

Du kan använda avtonat gråfilter när du fotograferar, men får inte tona ned himlen i efterhand i Photoshop – som om ett avtonat gråfilter bättre visar verkligheten som den ser ut…

Vissa tillåter inte svartvitt, helt enkelt för att naturen har färger… Men vi kan förstärka färgerna som finns, för att göra bilden mer dekorativ. Med så kraftiga färger, att det blir lika onaturligt som att å andra sidan fotografera i svartvitt.

Och vad med alla de bilder som gjordes innan färgfotografin kom? Eller för den del; kan man fotografera i infrarött?

Vad med att hela tiden försöka få bort färgsticket från bilderna; blåstick, gulstick eller grönstick. Naturen har ju nästan aldrig några rena färger, utan färgerna är alltid påverkade av ljuset. Snön är blå inne i skuggan, fiskmåsen är inte vit i det varma kvällsljuset – och i den vårgröna bokskogen har alla detaljer ett grönt skär över sig. Helt naturligt och synnerligen viktigt att förmedla, om man nu verkligen vill vara dokumentär…

(5)

Jag har medvetet valt att inte placera mig i något fack; det är inte viktigt för mig att vara varken dokumentär eller konstnärlig. Jag följer helt och hållet mina egna intentioner, gör mina egna personliga tolkningar. Ibland blir det bilder som kan upplevas som dokumentära, utan att vara det. Ibland med bilder som kan upplevas som konstnärliga, utan att vara det.

Men det är alltid med bilder som är ärliga mot mig själv, bilder som visar det jag ser och känner. Det jag vill förmedla; ibland inställsamt vackert, men ofta även irriterande provokativt.

Om jag bortser från mitt misstag med manipuleringarna av lodjursbilderna som jag erkände 2011, så har det under alla år varit viktigt att vara mig själv närmast.

Och inte som jag gjorde då; med lodjursbilder som kunde upplevas som dokumentära, men som verkligen inte var det. Men som heller inte var konstnärliga, då jag inte hade varit ärlig mot mig själv.

(6)

Just därför har jag också valt att tacka nej till alla de förfrågningar jag fått om att ställa ut lodjursbilderna för en konstpublik, helt enkelt för att bilderna inte är representativa för mig som fotograf och konstnär. Och tro mig; vissa har verkligen tjatat på mig om detta – något jag konsekvent valt att tacka nej till.

Jag har idag hittat tillbaka till mig själv, gör de bilder jag själv känner för – men kan också utan problem redovisa hur jag gjort. Om det känns aktuellt.

Men jag har inte blivit mer dokumentär, det har verkligen inte blivit viktigare för mig att inte förändra och påverka. Jag är lika öppen i mitt bildskapande idag som jag alltid varit – eller så har jag blivit ännu mer öppen.

Kanske har jag blivit ännu mer konstnärlig, då jag utvecklat mitt fotograferande mer inåt än utåt. Att ännu mer hitta mig själv och få fram en starkare personlig tolkning.

(7)

Kanske gjorde mitt misstag att jag kunde stärka mitt eget fotograferande. Att jag för att överleva hatet och förlöjligandet från andra fotografer, fick gå ännu mer in i mig själv.

Idag gillar jag den förändringen jag gått genom. Jag kan faktiskt tycka att 2011 blev ett uppvaknande, en vändpunkt för mig att hitta vidare mot den vägen som är rätt för mig som naturfotograf.

Jag kan fortfarande skämmas för det jag gjorde, men jag skäms inte för den jag blivit idag; en naturfotograf som nästan aldrig försöker fånga någon allmän verklighetsbild, då min verklighet ju är en helt annan.

Mina bilder visar min verklighet. Helt enkelt!

(Bild 1 – Decemberregn, 1986)
(Bild 2 – Minnen, 1999)
(Bild 3 – Is, 1987)
(Bild 4 – Pestskråp, 1988)
(Bild 5 – Silvertärna, 2007)
(Bild 6 – Skärfläcka, 1998)
(Bild 7 – Älg, 2017)
(Bild 8 – Skogshare, 1999)

(8)

Annonser