Gillad eller ogillad…

(1)

Jag tror att de flesta av oss gillar att vara gillade, helst från så många som möjligt. Och att vi anpassar vårt sätt att bemöta andra människor för att vi ska bli gillade, eller så åtminstone för att vi inte ska bli ogillade. Något som jag tror börjar redan från vi är riktigt små, redan som barn mäter vi vårt sätt att vara med att se hur många som gillar oss. I tonåren fortsätter processen, vi vill bli gillade och gärna vara med i populära gänget…

Många fotografer agerar också efter denna mall när man fotograferar; vi uppskattar att få många gillningar till våra bilder på Facebook och Instagram – och givetvis värmer det lite extra om bilden hade turen att vinna senaste fototävlingen. Vissa av oss tar det ett steg längre; vi anpassar vårt sätt att fotografera efter att få så många som möjligt att gilla våra bilder.

Jag tycker själv det är trevligt att få uppskattning; extra tydligt blir det när jag har föreläsningar i olika former. Det blir alltid lite nervöst innan, man undrar hur många som ska komma. Skräcken finns där i bakgrunden; tänk om det inte kommer någon…

Och sedan den enorma kick man får när det blir fullsatt, när man upptäcker att så många valde att komma för att titta på ”lilla mig” när jag föreläser och visar fram mina bilder. Att upptäcka att så många gillar mina bilder, att så många är intresserade av mig som fotograf – det brukar alltid bli de bästa föreläsningarna just när man får den där extra kicken.

Och visst kan jag plocka fram bilder som appellerar lite extra, som ger några extra skratt eller att det går ett sus genom publiken när vissa bilder kommer på den stora skärmen. Det är inte fel att hänge sig åt publikfrieri, att föreläsa är ju också att få fram ett visst mått av underhållningsvärde – men annars så får man givetvis passa sig så man inte blir en publikens fotograf.

Just att så många väljer att komma till mina föreläsningar beror ju också på att jag just är den fotograf jag är, att jag går mina egna vägar – och att det ofta blir bilder som överraskar eller kanske chockerar… Jag tror faktiskt att publikmängden skulle minska drastiskt för mig om jag blev mer slätstruken eller populär i mitt sätt att fotografera.

(2)

Jag kan även se det här i bloggen; antalet läsare är som störst när jag publicerar en artikel som provocerar eller upprör. Gärna med bilder som är typiska för min bildstil. Jag ser också vilka av mina bilder som har flest besökare, vilka som är mest populära. Och det är faktiskt sällan de bilder som påminner om andra fotografers bilder.

Och jag gör det allt annat än lätt för min publik; jag tror inte det finns någon som gillar allt jag gör, helt enkelt för att jag alltid försöker gå vidare i mitt bildskapande. Ibland till och med i en helt annan riktning än den som min publik hade önskat sig. Det finns de som helst vill att jag helt ska hänge mig att de mer abstrakta eller experimentella bilderna och därför har svårt för de mer ”vanliga”. Samtidigt som det finns de som har svårt för mina mest ”konstiga” experiment. Och så måste det få fortsätta att vara.

Jag har idag rätt många som gillar mina bilder, jag har en känsla att publiken har blivit större med åren. Men efter mitt stora misstag 2011, så har jag också flera som direkt ogillar mig som fotograf. Som letar efter något att kritisera, ifrågasätta eller förlöjliga. Naturligt nog, då mitt stora misstag väckte ett stort antal misstänksamma ögon. Och en stor besvikelse för många. Vilket jag är den första att beklaga, jag har innerligt bett om förlåt till en stor del av fotovärlden vid många tillfällen. Och fortsätter gärna göra det resten av min karriär!

Många har förlåtit mig idag, vilket jag känner en stor tacksamhet över. Men många finns kvar som helt enkelt hatar mina bilder, ja hela min verksamhet som fotograf. En publik som granskar det jag publicerar, vilket är bra – men som också förlöjligar, för att rättfärdiggöra sina antipatier mot mig, vilket är mer tveksamt…

Det har egentligen aldrig varit lätt att vara den jag är som fotograf, och idag är det ännu svårare… Men med åren har jag blivit än mer hårdhudad, jag är inte lika känslig för kritik idag som jag var i mina yngre dagar. Faktiskt känns det som jag idag är helt opåverkad av alla som ogillar mig, det har åtminstone blivit allt mindre viktig att göra bilder som många gillar – vilket även har utvecklat mig som fotograf, till något ännu bättre.

(3)

Jag är idag ännu mer ärlig mot mig själv, följer ännu mer mina helt egna intentioner – oberoende av publikens reaktioner. I allt som skett har jag än mer hittat min konstnärliga identitet, hur konstigt det än kan låta. Genom att fullkomligt trampa i klaveret, bli hånad och förlöjligad, fullkomligt nollad – så kunde jag ändra fokus från de externa frågorna till de mer interna. De inre och mer personliga, utan tankar på publiken.

Riktigt nog är jag fortfarande lika vänlig och tillmötesgående mot andra, försöker förstå hur andra tänker och agerar, undviker att bedöma andra människor utan att vara nyanserad och diplomatisk. Det är viktigt att ha respekt för medmänniskan och att hela tiden försöka förstå, även när det är mer svårt – att vara en skitstövel har aldrig varit min natur. Men det handlar inte om att andra ska gilla mig, utan mer en samvetsfråga för att stå ut med mig själv – och givetvis min djupa och innerliga medmänsklighet.

Jag har alltså ingen baktanke med att vara vänlig mot andra, vilket genomsyrar hela min konstnärliga verksamhet. Visst kan jag fortfarande provocera, men det är inte för att skapa reaktioner från andra – utan mer för att berätta vem jag är.

Visst är det trevligt att vara gillad, mindre trevligt att vara ogillad. Men idag handlar inget i mitt liv om de frågorna, det handlar helt enkelt att berätta för andra vem jag är, oavsett om det gillas eller ogillas. Jag behöver inte bevisa något för andra, annat än för mig själv. Och genom att förstå mig själv än mer, så blir jag mer förstående även mot andra.

Helt enkelt!

(Bild 1 – Stadig, 1997)
(Bild 2 – Marig, 2004)
(Bild 3 – Uppgiven, 1996)
(Bild 4 – Trygg, 1989)

(4)

Annonser

Inspiration från musik…

(1)

Musik är en mycket viktig del av mitt fotograferande, något jag skrivit om även tidigare här i bloggen. Däremot är jag förvånad över hur lite fotografer skriver om musik, då jag har svårt att tänka mig att jag är ensam om att lyssna aktivt på musik. Jag tycker också det är sällan som fotografer pratar med varandra om musik, eller vilket sort musik man gärna och ofta lyssnar på.

Ett svar jag ofta får när jag frågar andra fotografer är att ”det brukar bli det som spelas på radion” eller att man ”har lite lätt blandning i bakgrunden”… Själv lyssnar jag nästan aldrig på radion, helt enkelt för att den nästan aldrig spelar musik jag gillar…

Jag har alltid lyssnat mycket på musik, redan långt innan fotograferandet fick en mer aktiv del av mitt liv. Det började med Uriah Heep, Black Sabbath, Nazareth, Bad Company och Eagles i början av 1970-talet. Sedan har det bara fortsatt.

Det blir mycket hårdrock, även idag. Och då i synnerhet den mer progressiva hårdrocken; pudelrocken har inte riktigt gått hem hos mig… Men även rock och countryrock, bluesrock och ren stämningsmusik – som Vangelis, Jean Michel Jarre och Enigma.

Tänkte tipsa lite om musik jag lyssnar mycket på, just för tillfället:

(2)

Aethera – Armagh Sea
Alter Bridge – Blackbird
Amy Lee – Love Exists
Andromeda – Survival of the Richest
Asia – Through My Veins
Big Country – Fragile Thing
Bryan Ferry – Avonmore
Circus Maximus – Mouth of Madness
Cornerstone – Grain of Sand
Crawler – Pastime Dreamer
Dare – We Were Friends
Darkwater – Tallest Tree
Don Henley – Goodbye to a River
Dream Theater – Octavarium
First Aid Kit – My Silver Lining
James Horner – For the Love of a Princess
Kamelot – Memento Mori
Katatonia – Vakaren
Kate Bush – The Fog
Maire Brennan – A Place Among the Stones

(3)

Marie Fredriksson – Sista Sommarens Vals
Masterplan – Into the Light
Mike Oldfield – Wild Goose Flaps Its Wings
Montserrat Caballe – Senza Mamma
Myrath – Tales of the Sands
Nightwish – Creek Mary’s Blood
Oliver Shanti & Friends – Medicine Power
Opeth – Coil
Poets of the Fall – Temple of Thought
Richard Marx – Fool’s Game
Steelhouse Lane – All I Believe In
Symphony X – Without You
Threshold – That’s Why We Came
Timothy B Schmit – I’m Not Angry Anymore
Tony Carey – The Cold North Wind
Toto – I Will Remember
Vangelis – Closing Titles From ”The Bounty”
Within Temptation – Paradise (What About Us)

(Bild 1 – Is, 1985)
(Bild 2 – Krypljung, 1984)
(Bild 3 – Starar, 1993)
(Bild 4 – Dovhjortar, 2017)

(4)

Leftovers…

(1)

(2)

(3)

(4)

(5)

(6)

(7)

(8)

(9)

(10)

(11)

Visar en lätt blandning från senaste tidens fotografering, det man så passande kallar för ”leftovers”…

Bilder med hålkamera, olika filter, vidvinklar och telen. Från Mullsjö och Mullsjöskogarna, Ryfors, Habo och Hornborgasjön.

Bland annat…

(Bild 1 – Frekvens tre, 2017)
(Bild 2 – I bokskogen, 2017)
(Bild 3 – Vattenfall, 2017)
(Bild 4 – Från Habo, 2017)
(Bild 5 – Från Risa, 2017)
(Bild 6 – Näckrosblad, 2017)
(Bild 7 – Dansmyggor, 2017)
(Bild 8 – Fluga, 2017)
(Bild 9 – Linnea, 2017)
(Bild 10 – Kungsfågel, 2017)
(Bild 11 – Tornseglare, 2017)
(Bild 12 – Fisktärna, 2017)
(Bild 13 – Sjungande kungsfågel, 2017)
(Bild 14 – Kungsfågel, 2017)
(Bild 15 – Tornseglare, 2017)
(Bild 16 – Tornseglare, 2017)
(Bild 17 – Strömstare, 2017)
(Bild 18 – Snatterand, 2017)
(Bild 19 – Tofsmes, 2017)
(Bild 20 – Tvillingar, 2017)
(Bild 21 – Nyfiken, 2017)

(12)

(13)

(14)

(15)

(16)

(17)

(18)

(19)

(20)

(21)

(22)

Att se och läsa, att höra och lyssna…

(1)

Att fotografera är mitt liv, kort och gott. Det är ett prioriterat faktum genom stort sett allt jag gör. Men jag kan inte heller se att det får allt annat i livet att ställas i skuggan. Fotografi har gett mig så ofantligt mycket tillbaka, att jag lugnt kan säga att jag nog skulle varit en helt annan person idag om jag nu inte varit fotograf.

Jag fotograferar nästan varje dag, oberoende av årstid. Att fotografera är så integrerat i mitt sätt att leva, att jag nog skulle få ett mycket tråkigt och intetsägande liv om jag skulle lägga kameran på hyllan. Fotografi har påverkat mitt sätt att se, att tänka, att vara. Många av mina närmaste vänner är också fotografer, på väggarna i hemmet hänger fotografier, står jag och väntar på tåget eller bussen så fotograferar jag. Ja, det har faktiskt hänt att jag även fotograferat i affären när jag handlat mat…

Bokhyllan är översållad av olika fotoböcker; kanske inte de mer vanliga fotoläroböckerna, utan bildböcker i olika former och böcker om olika spännande och intressanta fotografer. Jag läser också många böcker som berör både psykologi och filosofi, tankar om världen och vårt samhälle – eller skönlitterära böcker som ofta appellerar till mitt sätt att tänka och utveckla tankevärlden. Som jag senare tar med mig in i fotografin.

Musiken jag lyssnar på inspirerar mig i mitt bildskapande; ger mig tankar och känslor som jag försöker uttrycka i mina framtida fotografier.

(2)

Därför kan jag inte identifiera mig med de mer traditionella fotograferna; där fotograferandet är en hobby som man ofta placerar längst ned på prioriteringslistan, eller ett yrke där det mesta handlar om pengar. Först när man gjort allt annat och har tid över, först då plockar man fram kameran… Eller så lyfter man inte ens kameran om det känns som en ekonomisk chansning…

Och man läser fototidningar och fotoläroböcker – och har alltid tid för en diskussion på ett Internetforum om senaste nyheterna från Nikon eller Canon… Är in på Fotosidan för att se vad som diskuteras i forumen, vad som upptar dagens fotografer. Av de senaste 50 aktiva diskussionstrådarna så handlar 40 om fototeknik; resten handlar om tips på resmål, hur man tjänar pengar på sina bilder, hjälp med att identifiera fåglar och insekter – eller så vill man tipsa varandra om bedragare på Tradera och Blocket. Inte en enda tråd handlar om bilder och fotografernas bildtänkande. Om vad bilder innehåller, eller kan innehålla. Eller för den del om olika fotografers bildstilar eller egenheter.

Jag hittar givetvis heller inga trådar som berör psykologi eller filosofi; om hur man utvecklar sina tankar och känslor. En tråd handlar om att hitta en vän för foto/fika i Göteborg, något som givetvis är ett mycket fint initiativ – men frågan är vad man sedan ska prata om, hur man sedan ska umgås.

Kanske senaste prylarna från Nikon eller Canon, som man vill visa fram för varandra?

(3)

Söker mig vidare mot Facebook där fotograferna verkar vara mer aktiva med att visa fram varandras bilder, än att diskutera fototeknik. Och jag får se mängder av bilder, men inga verkar heller här ha några djupare diskussioner – det mesta kan sorteras inom kategorin ”snyggt ljus”… På Instagram handlar det mer om gillningar/likes – och ”om du gillar mina bilder, så gillar jag dina”…

Var finns diskussionerna om fotografin och livet, där bildskapandet är en integrerat del av livet. Om olika fotografer och deras levnadsöden…

Tittar i boken ”Deep South” med fantastiska personliga landskapsbilder av Sally Mann (tack Gustav för den underbart fina presenten!). Bilder och funderingar som jag inte hittar någon annan plats, än just i hennes bok. Börjar leta efter tankar om Sally Mann på Fotosidan… Hittar givetvis nästan inget aktuellt; någon vill ha lite boktips om svartvit landskapsfotografi och får då givetvis olika förslag på intressanta fotografer. Flera tipsar om Ansel Adams och några om Sven Hörnell… En fotograf tipsar om Sally Mann – men redan efter nio svar så dör tråden… I en tråd från 2009!

Sally Mann, en av fotohistoriens största – och nästan INGET om henne och hennes bilder på Sveriges största fotosajt…

(4)

Jag tror heller inte att hennes bilder skulle fått någon större respons; om hon varit medlem, helt okänd och dessutom publicerade sina bilder i någon av bildtrådarna… Helt enkelt för att de flesta inte skulle förstå eller ha insyn; mellan alla trådar om nyheterna från Nikon eller Canon…

Jag tror faktiskt att de flesta som är aktiva på Fotosidan inte har en susning om vem Sally Mann är… Men man vet precis allt om senaste vidvinkelzoomen från Nikon eller Canon… Eller om hur man får fram rätt kornstruktur i de svartvita bilderna i Photoshop eller Lightroom…

Det räcker att se på de senaste redaktionella nyheterna på Fotosidan; det finns nästan inget nytt att uppmärksamma om bilder och bildspråk, om nya spännande böcker från olika fotografer – men hur många som helst om nya prylar från Nikon eller Canon…

Av samma anledning slutade jag köpa fototidningar för många år sedan. Jag kunde inte hitta fototidningar som tog fotografin mer på allvar; som kunde fortsätta producera redaktionellt material för de fotografer som redan hade lärt sig fotografera och hade den utrustning de behövde…

Vart finns det auditorium där man kan diskutera det man redan lärt sig, där man kan visa fram sina bilder och få höra annat än ”snyggt ljus” – eller undvika de obligatoriska frågorna om vilken kamera man använt? Vart finns den fotosajt där det inte står något alls om senaste nyheterna från Nikon eller Canon?

(5)

Eller för den del, där diskussionerna inte är färgade av att alla hela tiden är mer intresserade av att kunna göra samma sorts bild – än att kunna vara kvar i de bilderna som redan finns? Varför måste man alltid veta hur en fotograf gjort, eller var fotografen varit?

Var finns symboliken, känslorna, uttrycken, tankarna, personligheten – var finns fotograferna där fotografin är en fullt ut integrerad del av vardagen och livet? Var finns fotograferna som fotograferar nästan varje dag, helt enkelt för att man inte kan leva utan. Att få kunna skapa, att få använda fantasin och kreativiteten till att berätta vem man är – och varför…

Var finns fotograferna som kan diskutera ”Deep South” av Sally Mann; helt utan att beröra vad hon använt för utrustning eller var hon fotograferat, utan som mer kan diskutera vad hon vill visa – och varför hon gjort som hon gjort…

Jag har inte hittat dessa på Fotosidan, i en fototidning, på Facebook eller Instagram. Jag tror heller inte jag hittar sådana i en fotoklubb.

Alla verkar vara intresserade i fototeknik eller fototips, få verkar intresserade av fotografi

(6)

Att fotografera handlar inte enbart om att se, lika viktigt är det också att kunna läsa. Att utveckla sig handlar givetvis heller inte om att enbart kunna höra, ännu viktigare är det nog att även verkligen lyssna

Fotomiljön innehåller mängder av tips om hur man ska lära sig att läsa, men absolut inget mer när man väl lärt sig läsa och vill fortsätta utveckla läsandet. Det verkar också vara viktigare att höra om vad man kan göra eller inte göra, men ingen som sedan vill lyssna på det man sedan gjort. Om man sedan gjort något som avviker från de trånga mallarna…

På sistone har jag arbetat mycket med hålkamera, för att jag hade många olika idéer jag ville uttrycka genom det tillvägagångssättet. Vilket inte är konstigt för mig. Mitt fotograferande handlar ju hela tiden om vad jag vill visa och berätta om!

Men det handlar inte om att det just är en hålkamera; och att jag använt filter A eller B, slutartider på fem eller trettio sekunder och bländare 64 eller 256… Det handlar heller inte om jag gultonat eller orangetonat, eller för den del hur jag tonat bilderna…

(7)

Det handlar mer om det jag vill och kan berätta om mig själv genom dessa bilder. Inget annat!

Mitt fotograferande handlar ju om så mycket mer än senaste nyheterna från Nikon eller Canon; om jag ska vara helt ärlig så har jag absolut ingen koll på vilka nyheter som kommer från Nikon eller Canon! Jag vet inte ens hur många megapixel mina olika kameror har, jag är alldeles för upptagen med att använda de för att fotografera!

Senast jag läste en lärobok i fotografi var någon gång under 1980-talet… Senaste kameran jag köpte var 2008! Först när mina kameror börjar sluta fungera är det dags för mig att köpa nya, inte innan! Och jag har redan de objektiven jag behöver…

Jag har lärt mig se och läsa, nu vill jag utveckla seendet och läsandet. Jag har hört tillräckligt mycket, nu lyssnar jag mer istället…

Jag fotograferar inte för att leva, jag lever för att fotografera…

(Bild 1 – Ales stenar, 2001)
(Bild 2 – Moln, 1997)
(Bild 3 – Häftigt, 2004)
(Bild 4 – Förgätmigej, 1991)
(Bild 5 – Tofsmes, 2017)
(Bild 6 – Korp i dimma, 1997)
(Bild 7 – Råget, 2017)
(Bild 8 – Skogshare, 1999)

(8)

Ett hål och långa slutartider…

(1)

(2)

(3)

(4)

(5)

(6)

(7)

(8)

(9)

(10)

(11)

På sistone har jag arbetat mycket med hålkamera; dels en pinhole med lins på bländare 64, men också ett egentillverkat knappnålshål på bländare 512 eller 1024… Båda har en brännvidd på ungefär 50mm. Kameran har varit en Pentax K7. Det vill säga att jag visst fotograferat med en vanlig kamera, men sedan inget objektiv utan ett hål…

Små bländaröppningar, långa slutartider (ned mot 30 sekunder), stativ och bristande skärpa… Dessutom i svartvitt med olika färgfilter för att få rätt gråskala. Men sedan också en enkel varmtoning i kameran. Det vill säga att bilderna ni ser här, även ser ut så direkt i kameran.

Ljusmätningen blir däremot en chansning, då kamerans ljusmätare inte fungerar- så det blir några ”blindskott” innan exponeringen är som jag vill.

Jag har dessutom använt fingrar och händer flitigt för att pjatta ljuset; det vill säga ”hålla igen” vissa partier i bilderna så de blir mörkare. Som en form av avtonat gråfilter, men där jag kan anpassa hur mycket jag vill tona ned ljuset allt efter hur länge jag håller för. Sedan rör jag givetvis både fingrar och händer för att de inte ska bli skarpa i bilderna…

Nåja, ungefär så gör jag. Ett lite annorlunda sätt att fotografera, men inte desto mindre så oerhört fascinerande.

(Bild 1 – I bokskogen, 2017)
(Bild 2 – Stenen, 2017)
(Bild 3 – Vid Ryfors, 2017)
(Bild 4 – Ormbunkar, 2017)
(Bild 5 – Näcken, 2017)
(Bild 6 – I kohagen, 2017)
(Bild 7 – Yta, 2017)
(Bild 8 – Näckrosor, 2017)
(Bild 9 – Ström, 2017)
(Bild 10 – Vid Tidan, 2017)
(Bild 11 – Träd, 2017)
(Bild 12 – I ljuset, 2017)

(12)