Allting eller ingenting…

(1)

Jag tänker ofta på döden… Varje dag, flera gånger om dagen.

Men inte för att jag inte vill leva, utan mer för att jag vill bli ännu bättre på att leva. Som en paradox finns döden där som det definitiva, som en påminnelse om att livet är precis nu, idag – och inte imorgon.

Jag vet inget om döden och jag kommer aldrig få veta heller. När döden kommer slutar ju sinnet att fungera, vilket gör att jag heller inte kommer få uppleva hur det är att vara död. Men att hela tiden få allt mer insikt i hur det är att leva, det utvecklas varje år. Ju närmre döden jag kommer, desto mer kan jag om livet.

Och livet i sig kan jag mycket om. Nästan varje 1/125 sekund kan jag berätta hur mycket som helst om.

(2)

Tack vare att jag är fotograf. Eller så är det just därför som jag blev fotograf. För att kunna föreviga alla dessa fantastiska ögonblick som livet ger.

Vi vet egentligen inget om döden; vi vet inget om hur det kommer att vara, eller om när det kommer ske. Vi vet bara att den kommer, förr eller senare. Långsamt eller plötsligt.

För några dagar sedan råkade jag köra ihjäl en gul fågel (tror det var en gulsparv), jag kom körande i 80 km/t på väg mellan Skara och Falköping. Från ingenstans kom fågeln och dunsade mot framrutan. Döden kom plötsligt för den lilla gula fågeln. Kanske var den på väg för att leta mat för att överleva, eller så var den på väg tillbaka till boet med mat till ungarna. Jag kommer aldrig få veta, men jag kommer heller aldrig sluta tänka på hur jag plötsligt mot min vilja blev fågelns bödel.

Jag blev det som gav döden till den lilla fågeln. Hade jag kört från Skara två minuter senare eller tidigare, så hade kanske den lilla gula fågeln levt fortfarande…

(3)

Det blev femte gången för mig som jag råkat döda djur i trafiken – och jag minns fortfarande varje gång. Med kristallklar tydlighet. Och det gör ont i mig varje gång jag tänker på det.

Inte på döden i sig, men om hur bräckligt livet egentligen är. Hur snabbt döden kommer och vänder upp och ner på allt. Som om vi inte var förberedd, samtidigt som vi alla vet att döden alltid kommer att komma. Ingen kommer undan…

Jag minns hur jag i min ungdom inte ville ta körkort och köra bil, helt enkelt för att jag inte ville vara med på att förpesta miljön med bilens avgaser eller att riskera döda djur när jag var ute och körde. Jag vill inte vara någon bödel, det som avgör om något ska få fortsätta leva eller inte…

Men det blev körkort för mig också, men det dröjde tills jag blev 40 år gammal innan körkortet låg i postlådan. Sedan har jag försökt så långt som möjligt köra förståndigt och försiktigt för att undvika bli bödel; både för de som sitter inne i bilen och de som springer eller flyger utanför…

(4)

Jag tänker på de två gräsandungarna på E4:an söder om Ljungby, på bofinken mellan Mullsjö och Habo, på den större hackspetten vid Mokorset. Och nu även på den gula fågeln mellan Skara och Falköping. Men också på den gången i vintras när jag var bara några meter från att krocka med en älg, mellan Mullsjö och Habo. Och hur tankarna har gått efter det; om hur nära det var – och att jag inte alls var förberedd…

Jag har själv varit nära döden några gånger, jag har förlorat några nära och kära – några långsamt genom sjukdom eller ålderdom. Och jag glömmer aldrig det plötsliga dödsbeskedet över telefon för drygt tjugo år sedan när en av mina bästa vänner gick bort…

Varje dag tänker jag på de som inte finns kvar, på vad de kunde ha fått uppleva om de fortfarande levt. Men jag möter också varje ny morgon med tacksamhet över att jag får finnas kvar för att få fortsätta uppleva det fantastiska ”att få leva”.

(5)

För det väl just det som är meningen med livet; att få fortsätta leva och få njuta av varje ny fantastisk dag. Varje morgon. Oavsett väder och årstid.

Precis som naturen har tänkt; att allt ska få leva och överleva, så länge som möjligt!

Jag tänker för en stund på tornseglarna som svävar där uppe under molnen, i sin eviga jakt på mat. Fartdårar med höga skrin. Som om det inte finns något annat här i livet än ”stunden precis just nu”. Eller som farbror Melker så fantastiskt fint sade: ”Denna dagen, ett liv…”

Och jag tänker fortsätta att njuta av varje ny dag som kommer; av tacksamhet, men också för att få uppleva det som alla de som gått bort inte får uppleva. Och så ofattligt högt värde en ny fantastisk dag i livet egentligen har!

(6)

Varje 1/125 sekund av dagen är ett fantastiskt ögonblick värt att föreviga. Att i fotografiet få stanna tiden och sedan kunna njuta av bilden. Tänk att varje 1/125 sekund av livet kan innehålla så ofantligt mycket, att vi sedan kan njuta av bilden resten av livet…

Jag tänker på bilder från Ernst Haas, Robert Capa och Ansel Adams. Ögonblick från en helt annan tid; för trettio eller sextio år sedan. Under en 1/125 sekund gjordes en exponering som sedan blev tidlös. Som blivit en viktig fotografisk dokumentation; från ett vattenfall i Japan, under landstigningen på Omaha Beach eller under en kall vintermorgon i Yosemite.

Ögonblick som jag kan njuta av i dag och kanske även i morgon, resten av mitt liv… Från ögonblick som snabbt passerade DÅ…

(7)

Ibland kan jag undra varför inte alla människor blir fotografer, helt enkelt för att det inte finns något annat medium som bättre fångar själva essensen i livet än just fotografiet. Och för ett kort ögonblick tänker jag den smått absurda tanken att det nog skulle vara fantastisk om inte även alla djur och växter också var fotografer. Tänk vilka fantastiska bilder som tornseglarna kunde gjort där uppe under molnen…

Innan sparvhöken plötsligt kom och avslutade allt med plötslig död, eller så kom det en fartdåre i 80 km/t…

Bläddrar i det gamla fotoalbumet, bilder där min mor samlade bilder och information från mina första år i livet. Där finns bilderna när jag lärde mig gå, då jag gick mina första steg. Där finns bilder när jag leker i soffan med mina favoritleksaker, där finns även de mer pinsamma bilderna när jag sitter på pottan… Bilder som väcker minnen, bilder som får mig att minnas just dessa ögonblick, som jag annars kanske skulle ha glömt.

(8)

Eller den otäcka rädslan över att minnas fel…  Ett album där min mor ville bevara det som var viktigt för henne, min mor som idag inte finns längre. Hon gick bort i september 2005…

I bilderna ser jag även andra nära i familjen som heller inte finns kvar, men som nu finns kvar ändå. Även idag, i mitt liv och under min dag idag. Femtio år senare…

Tittade på ett fantastisk program på SVT igår med titeln ”Sök och du skall finna”, ett program om det existentiella. Om livet och verkligheten, om att fantasin styr verkligheten – och att allt kanske är fantasi, även det som är verkligt…

Tänker på detta när jag sitter där på balkongen igen och tittar på tornseglarna, på utsikten över Mullsjö och Mullsjöskogarna. Hur jag sitter i det verkliga och ser verkligheten, men där jag även sitter med tankar från livet. Om det jag upplevt, om människor jag mött, om nära och kära som inte finns längre, om den plötsliga eller långsamma döden, om nyheterna jag sett på teve, om boken jag läste nyligen – om hur allt det som inte finns i den verkliga verkligheten framför mig, att det också är verkligheten. Även idag, 1 juli 2017 klockan 10.22.

(9)

Så även bilderna från det japanska vattenfallet från Ernst Haas, bilderna till Robert Capa från Omaha Beach eller Ansel Adams bilder från Yosemite på trettiotalet…

Om allting i livet, både då och nu. Och kanske imorgon. Eller om ingenting, i den plötsliga eller långsamma döden.

Tror jag väljer livet, alla gånger. Varje 1/125 sekund av det!

(Bild 1 – Två smörblommor, 2017)
(Bild 2 – Vattenfall, 2017)
(Bild 3 – Vattenfall, 2017)
(Bild 4 – Stormfågel och månen, 1996)
(Bild 5 – Forsärla, 2017)
(Bild 6 – Jag står där skimrande, 1998)
(Bild 7 – Fotografens skugga, 2017)
(Bild 8 – Kirskål och rödklöver, 2017)
(Bild 9 – In i det spegelvända, 2017)
(Bild 10 – Två ormbunkar, 2017)

(10)

Annonser

4 thoughts on “Allting eller ingenting…

  1. Fine filosofiske betrakninger Terje. Man kan mange ganger undres over hvorfor vi er plassert på denne planeten. Det er heldigvis ikke så vanskelig for oss to å glede seg over alt som lever spirer og gror, samtidig som man verdsetter at man er en del av det hele, Dessverre ikke alle som ser det slik.

  2. Tack för en finstämd betraktelse. Som du säger är det inte roligt att mot sin vilja bli ett annat djurs baneman men man får väl trösta sig med att man inte var herre över situationen. Det finns ju inget man rimligtvis kunde ha gjort annorlunda, livet i stort fortsätter ju ändå även om individen drabbas hårt.

    • Tack själv Erik för dina fina ord! 😀
      Det är så jag tröstar mig själv, men det blir också tydligt hur bräckligt livet är. Och att möta varje dag i livet med tacksamhet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s