Hemåt, och sedan hemåt igen…

(1)

Söndag 14 maj åkte jag med flyg hemåt igen till Bergen. Det var tolv år sedan senast, jag minns så väl begravningen till min mor i september 2005. Det blev sista gången i Bergen, fram tills nu. Visst har jag varit över till hemlandet Norge rätt många gånger sedan dess, men just Bergen har det inte blivit innan. Det finns ju inte så mycket kvar av den nära familjen, min far bor sedan flera år tillbaka utanför Oslo. Men huset finns kvar, där jag bodde fram tills jag flyttade hemifrån 1985. Och det var här jag skulle bo under återbesöket.

Ett speciellt återbesök, då filmteamet skulle vara med och fånga nästan allt på film. Till dokumentären om mig som är under arbete. Min far hade tagit sig västerut från Oslo för att också kunna vara med i filmen.

(2)

Måndagen var vi runt i Bergen. Bland annat till välkända Bryggen där turisterna samlas i tusental. Så även jag, turist som jag kände mig – så mycket hade ändrats under de tolv åren sedan jag var där senast. Jag kände mig verkligen som turist, med ett norskt språk tydligt påverkat av svenskan – det tar numera ett bra tag för mig att helt kunna prata flytande norska… Svenska ord verkar har en fantastisk förmåga att dyka upp, särskilt när jag minst önskar det – och alltid lika ironiskt uppmärksammade av min far…

Det blev ett större antal smått humoristiska situationer, som när jag pratade svenska med min far och sedan norska med det svenska filmteamet…

(3)

Jag var givetvis till graven till min mor. Det blev riktigt jobbigt! Tankarna började direkt; om hur allt en gång varit, goda minnen helt tillbaka till barndomen. Men också om hur allt blivit efteråt fram tills idag, om händelser som min mor nog inte helt hade önskat sig. När jag stod där vid graven, med filmteamet på respektfullt avstånd, så kunde jag heller inte låta bli att tänka på framtiden. Om hur allt kommer att utveckla sig framöver. Hur det blir med min far, familjen – och inte minst förhållandet till min hemstad Bergen.

För inte behöver det gå tolv år till nästa gång jag besöker Bergen. Det kändes ju så tyst och ensamt där vid graven till min mor. Stora delar av den nära familjen befinner sig ju numera på helt andra platser; som utanför Oslo, i Sverige och även på Irland.

(4)

Min bror finns kvar i Bergen, men jag tror han känner sig rätt ensam… När han inte besöker graven till vår mor.

I mina djupa tankar där vid graven kunde jag heller inte låta bli att lyssna till den intensiva fågelsången från både rödhake och koltrast, som om nuet är det enda som existerar. Det som varit och det som kommer, det finns inte… Eller så har det ingen betydelse. Åtminstone inte för rödhakarna och koltrastarna.

Jag ringde till min dotter i Sverige, hon som bara var sex månader gammal när flytten gick från Bergen. Född i Norge, men pratar inget annat än svenska – med skånsk brytning… Hon som inte varit i Bergen sedan min fars femtioårsdag. Då var hon sex år gammal, nu har hon passerat trettio och är en vuxen kvinna.

(5)

Hon minns Bergen, men med barnets ögon. Jag står där vid graven och också minns Bergen med barnets ögon, men också nu som åldrad femtiotreåring. Tre år äldre än min far var när min dotter var här senast..

Det blir så många perspektivtankar så jag blir snurrig. Gråten börjar arbeta upp sig i halsen, ögonen fuktas. Jag ber filmteamet ta en paus med kameran, det blir för jobbigt…

Jag märker hur tiden stått still i mina tankar, men också hur verkligheten gått vidare. Bergen har inte stått still, verkligen inte – det har blivit en ännu större stad. Dessutom byggs det nya vägar och hus överallt. Det är som om Bergen helt lever i nuet, det Bergen som varit känns rätt avlägset…

(6)

Det blir extra tydligt och viktigt varför jag blev fotograf. Att kunna fånga ögonblicket, det som sker precis exakt nu – men att samtidigt kunna föreviga nuet för att stanna tiden. Innan nuet skyndar vidare..

Jag tar gondolbanan upp till Ulriken, 643 meter över havet. Över Bergensdalen med vid utsikt söderut, västerut och norrut. Ser stora delar av Stor-Bergen, centrumsområdet men också flertalet av de olika förorterna. Längst västerut ser jag havshorisonten och Øygarden, skärgården med bland annat öarna Toftøy och Hellesøy. Toftøy där min farmors släkt kommer ifrån och Hellesøy där min farfars släkt kommer ifrån. Två öar som blivit så centrala och grundläggande viktiga för min fotokarriär.

(7)

Det var där det en gång började, på riktigt. Visst hade jag gjort mina första fotografiska bilder på en resa till Skottland redan 1973, men det mer intensiva och seriösa fotograferandet med första spegelreflexkameran, det var på just Toftøy och Hellesøy.

Jag kan se båda öarna där från toppen av Ulriken, längst norrut ser jag lilla ön Hellesøy genom kikaren. Längtar otåligt dit till tisdagens utflykt.

Jag gör ett stort antal ”turistbilder” med och utan norsk flagga. Fångas av den otroliga utsikten och glömmer för ett tag min sjukliga höjdskräck… Fångas även av det karga kalfjället österut från toppen. En ringtrast sjunger så underbart från en liten höjd, en ny bekantskap då ringtrasten inte fanns här när jag bodde i Bergen – då hade jag nog varit här uppe betydligt oftare. Med teleobjektivet i högsta hugg…

(8)

Den är skygg och låter mig stort sett enbart njuta av den genom kikaren, då jag inte tog med mig ett större teleobjektiv denna gång.

Av någon anledning blev de mer personliga bilderna från Ulriken i svartvitt. Ser i bilderna efteråt att alla mina tankar och känslostormar under hemresan till Bergen ligger där i bilderna. Det finns något ursprungligt, något som döljer sig under ytan och som vill pressa sig uppåt och framåt.

Ser trollen, ser det fysiska i bilderna – tidlösa genom det svartvita, för att få fram bilder som är så mycket mer än ögonblicket. Nuet.

Vill även få fram allt som varit, vem jag är och kommer ifrån – och även hur det kan komma att bli framöver. En röra av tankar och känslor som fastnar i den ena exponeringen efter den andra.

(9)

Det börjar blåsa mer och mer medan jag går där på fjälltoppen. Riktigt ordentligt, vilket gör resan nedåt igen med gondolbanan till en rätt gungig upplevelse…

Sedan blev det en tur till Bryggen igen, nu för att fånga och uppleva skymningsljuset. Och än en gång känner jag mig som turist i min egen hemstad. Ser sådant som jag inte alls tänkte på när jag bodde i Bergen, ser och fascineras av det Bergen som turisterna fångas av. Som jag då inte alls skänkte en tanke, då det var så vanligt och självklart.

Jag var verkligen hemmablind när jag bodde i Bergen, fascinerades av det som för bergensaren var lite mer ovanligt. Glömmer aldrig alla de gånger jag var i bokskogen på Fantoft, eller de vidsträckta stränderna på Herdla. Fjälltopparna och de djupa dalarna var aldrig tillräckligt fascinerande för mig.

(10)

Jag glömmer aldrig när jag skulle ha en av mina första föreläsningar i Skåne, efter flytten dit i januari 1987. De som bokade föreläsningen ville ju att jag skulle visa bilder hemifrån Bergen och Norge. Favoritplatserna och favoritmotiven…

Jag får ju erkänna att bilderna på bokskogar och vidsträckta stränder inte imponerade så mycket på skåningarna…

Tur då att jag hade varit flitig med mitt fotograferande på Toftøy och Hellesøy. Från dessa två fantastiska öar ute i havsbandet utanför Bergen, där jag hade mina rötter – och där jag vistats mer eller mindre från spädbarnsåldern.

När jag var liten fick man ta båten från Bergen centrum, en gammal båt som stannade mer eller mindre vid varje brygga på vägen ut mot Hellesøy. En 4-5 timmars båtresa i en rökfylld kabin och där jag alltid mötte ett underbart och lantligt Hellesøy helt grön i ansikte. Det hände även att jag inte kunde hålla mig under den långa resan, vilket fick mig att ropa på Ulrik ett flertal gånger…

(11)

Numera sätter man sig i bilen och kör de 6-7 milen på under en timme…

Första stoppet blev på Toftøy, vid ett särskilt ställe där jag under mina tidiga år som naturfotograf satt under nätterna och lyssnade på berguvens rop. Den nya vägen går nu rakt genom berget och den hemliga berguvplatsen är numera dekorerad med både trottoar och en busskur.

Tiden har verkligen inte stått still, mina stunder med berguven under tidigt 1980-tal känns som från en helt annan tid. Känns nästan som om allt varit en dröm, då landskapet mer eller mindre totalförändrats.

Kanske är det just dessa tidiga upplevelser med berguven som gjort att den har en helt speciell plats i mitt hjärta. Och att jag därför nästan var tvungen att besöka uvberget varje vår under åren jag bodde i Hälsingland.

(12)

Just att bara få höra den ropa, det räcker för mig. Det måste inte bli några bilder, då upplevelsen med berguv år så förknippat med ljudet – mer än med bilden. Att det sedan genom åren blev rätt många bilder på berguven, det var mer en bonus – då jag aldrig lyckades fotografera berguven här på Toftøy. Till det var den alldeles för skygg, eller så var jag för okunnig med att veta hur jag skulle lyckas med det…

Hellesøy var samma fina idyll som senast. Några fler hus hade byggts sedan senast, ett par hus hade fått ny färg – men annars var det samma Hellesøy. Stannade som vanligt vid skylten som jag alltid brukar göra, men sedan var det tillbaka till min favoritplats på norra sidan om ön. En mytomspunnen plats där det sägs att Gjest Baardsen en gång i tiden gömde sig undan rättvisan i den 4-5 meter djupa grottan.

Blev ett antal nya bilder, även om regnet tilltog alltmer. Bilder i första hand i svartvitt, då det denna gång kändes mest naturligt för mig.

(13)

En plats där jag varit ett flertal gånger efter flytten till Sverige 1987. Senast jag var där var i maj 2005, då var både min mor och far också med. Inte visste jag då att min mor skulle gå bort knappt fyra månader senare…

På vägen tillbaka mot Bergen stannade vi än en gång på Toftøy. Målet var att ta sig ned till Svarteviken på öns östra sida, en plats som har en central plats under mina första år som naturfotograf. Det var här jag gjorde mina första exponeringar med diafilm. Bilder på klippor, trift, engelsk fetknopp, ejder och labb. Där jag övade upp mitt kunnande i bildkomposition, men också där jag lärde mig att nattfotografera – genom att prova mig fram till någorlunda bra exponeringar. Till en början helt utan något kunnande om reciprocitetseffekten…

Senast jag var där var 1986, då kunde jag titta ned mot Svarteviken från sommarstugan – nu hade skogen växt sig både hög och kraftig. Myren där jag gjorde mina första försök på att fotografera tofsvipa höll på att växa igen – och vägen ned mot Svarteviken fick nu bli en skogspromenad.

(14)

Men väl på plats var Svarteviken som den var senast, jag hittade fram till de samma motiven jag fotograferat tidigare – som om tiden hade stått still. Det kändes nästan som om jag varit där senast igår, fast det hade gått 31 år… Senast jag var där och fotograferade var jag en ung och hungrig 22-årig fotograf (och nybliven pappa) med hela livet framför sig, nu en grånad 53-åring med en lång karriär bakom sig.

Däremot är det inget fel på hungern, jag fotograferar ju fortfarande lika ivrigt som jag gjorde då – men med rätt mycket mer rutin och erfarenhet.

Att se mina gamla motiv med de fotografögon jag har idag, det blev den absolut starkaste upplevelsen under hela resan. Allt fångat på film av filmteamet; både hur jag klättrade runt på klipporna som en ”smidig tiger”, men också mina glädjetjut varje gång jag hittade mina kära motiv från då

(15)

Och sedan 17 maj i Bergen, det var inte en dag för tidigt…

18 maj under kvällen kom jag tillbaka till Mullsjö. Och som om alla dessa dagar hade varit en mycket välregisserad film, så önskades jag välkommen tillbaka av en glad Malin och några skrikande tornseglare. Tornseglaren hade precis kommit hem igen efter åtta månader i Afrika – och jag efter fyra dagar på hembesök till mina rötter.

Det var skönt att komma hem igen…

(Bild 1 – Fiskmås, 2017)
(Bild 2 – Skymning på Bryggen, 2017)
(Bild 3 – Statsraad Lehmkuhl, 2017)
(Bild 4 – Gråtrut, 2017)
(Bild 5 – Speglingar, 2017)
(Bild 6 – Speglingar, 2017)
(Bild 7 – Från Ulriken, 2017)
(Bild 8 – Från Ulriken, 2017)
(Bild 9 – Mot Isdalen, 2017)
(Bild 10 – Troll, 2017)
(Bild 11 – Från Toftøy, 2017)
(Bild 12 – Från Hellesøy, 2017)
(Bild 13 – Från Hellesøy, 2017)
(Bild 14 – Från Hellesøy, 2017)
(Bild 15 – Från Toftøy, 2017)
(Bild 16 – Från Toftøy, 2017)

(16)

Annonser

14 thoughts on “Hemåt, och sedan hemåt igen…

  1. Dette var morro å lese Terje. Jeg er oppriktig glad på dine vegne at du fikk besøke Bergen igjen, og ikke minst din mors grav. 🙂
    Nå gleder jeg meg til å se et blogginlegg der du mikser gamle og nye bilder fra dine ”hjemmemarker” 🙂

    • Takk så mye Håkon! Jo, det var herlig og spesielt. Det går ikke tolv år til neste gang.

      Tror et slikt innlegg kan være litt vanskelig, foruten fra Svarteviken på Toftøy (se forrige innlegg). Men det kommer fler reiser, så da kan det bli mer sånt. 😀

  2. Mycket fin berättelse om din resa ”hem”. Det måste ha varit en fin återkomst för dig och få besöka de gamla fotoställena.

  3. Tack för din djupt personliga och illustrerade text. Bara man ger sig tid åt dina bilder kan man nog ana känslorna bakom. I den sjunde kan jag ana ett utanförskap eller möjligen att någon försöker hålla sig undan något. Det finns en koppling mellan snöfläcken i förgrunden och molnen i bakgrunden. I den nionde kommer något gammalt groll fram i ljuset. En otäck klo som kravlar sig fram, gräver sig upp i dagen. Ansikten i elva, tolv och tretton som uttrycker olika saker. Det är skönt att kunna sjunka in i bilder av detta slag.

    • Tack så mycket Erik! 😀
      Som du märkt så uppdaterar jag inte bloggen lika ofta, helt enkelt för att bilder och texter ska gå mer tid. Och jag är ju inte den fotografen som är snäll, utan jag ställer krav med bilderna. För de som vill se, förstås. Du ser i bilderna, det uppskattar jag! 😀

      • Dina bilder är svåra och visst är du fordrande på dina betraktare. Så ska det ju vara för det är ett skäl för betraktaren att varva ner. De utgör på så vis en skön kontrast till dagens hysteriska bildkonsumtion.

  4. Kusligt välskriven och gripande artikel du delar här Terje. Visst har jag tyckt om dina dagliga uppdateringar, men det här är ju någonting annat. Så personligt och så starkt!

    Kan känna igen mig i vissa tankegångar. Detta med att återvända till barndomens platser, att minnas och se alla likheter och skillnader på en och samma gång. Och tiden blir ett förunderligt ting, som en annan fotograf sa till mig…

  5. En mycket välskriven text. Att läsa den var som att få följa med på din resan till Norge. Ursprungsplatsen har ju verkligen en speciell plats i hjärtat. Att se hur den har förändrats eller är under en förändring som man inte kan identifiera sig med kan göra att de relationsband man har till trakten bryts. Plötsligt betyder platsen inte samma sak längre…
    Vet inte om du kände så när du kom till Bergen? Att det nästan var som att komma till en helt ny plats, där bara glimtar av det förgångna finns kvar?!

    Gravar ja… Förstår att det var oerhört svårt att komma till din mors grav. Jag vet ju hur det känns att komma till min fars. Jag vet hur det känns att stå där vid graven, nu med två små söner i handen och veta att min far aldrig fick träffa dem. En far som verkligen älskade barn och gärna tog sig tid att busa med dem. Men graven påminner mig också om att det finns två små pojkar som aldrig fått träffa eller se sin farfar. Ett ärr de alltid kommer bära med sig i livet och ett tomrum kommer alltid att finnas hos dem kring denna person, vem var vår farfar egentligen?!

    Tack för en fin stunds läsning här i bloggen Terje. En väldigt stark och fin artikel! 😉

    • Tack så mycket Mårten, och en kram till dig också! 🙂
      Jo, jag förstår så väl dina tankar vid din fars grav – och hur man brottas med att tiden fortsätter hela tiden, och att den stannar för vissa. Vad vi vet, åtminstone.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s