Förändringar…

(1)

Jag har alltid varit en sådan fotograf som bara fotograferar. Hos mig finns det inga nya spännande projekt på gång; inte mer än vanligt åtminstone. Utan min tid har alltid varit koncentrerad mot mitt fotograferande. Nästan varje dag i någon form. Jag tänker egentligen inte så mycket på vad jag gör eller varför, utan jag bara gör det.

Självklart blir det nya böcker eller utställningar, nya artiklar eller föreläsningar. En ny fotokurs också, kanske. Dessutom kommer det nya blogginlägg här i bloggen varje dag. Det är det enda man kan vara säker på; att det alltid kommer något nytt. Därför känner jag inte att jag hela tiden måste säga detta.

Jag går aldrig ut mot media och serverar något för media att ge större uppmärksamhet till. Och om media ringer mig för att ställa många frågor, så blir mitt svar oftast det samma: jag fotograferar, nästan varje dag.

(2)

Och jag återkommer till de samma motiven; varje dag och månad handlar det ju om att uppdatera mig med det som sker i naturen. Vilket jag hela tiden visar här i bloggen. Alltid kommer det helt nya bilder, men jag kan också hela tiden hämta fram nya bilder från arkivet som jag inte visat tidigare. Bilder som på något sätt förklarar och visar mitt sätt att fotografera. Med jämna mellanrum dyker det också upp en ny artikel, där jag antingen skriver om mina bildtankar eller så är det en artikel om något som engagerar mig i stort.

Jag är en aktiv röst kring naturfoto och bildskapande, som jag alltid varit under alla de år jag fotograferat.

Trots denna oerhört massiva kontinuitet, så är mitt bildskapande under ständig förändring. Nya bildtekniker som jag testar och experimenterar med, nya sätt att förmedla både motiv och tankar – min hunger på att utveckla mig som fotograf har verkligen inte mättats genom åren. Tvärtom är det så att jag känner mig mer hungrig än någonsin.

(3)

Jag kan känna att naturfotografin i stort sällan går genom de stora förändringarna; ofta är det en ständig upprepning, med ett bildspråk som känns allt annat än vitalt. Inom naturfotografin handlar det oftast om att uppleva något i naturen, och att förmedla detta till en naturfotografkår där det hela tiden kommer nya fotografer. Och sällan stannar dessa fotografer kvar länge och utvecklar sig, de försvinner och ersätts av nya hela tiden. Därför blir det sällan några förändringar, utan mer dessa ständiga upprepningar.

Och ju längre jag fotograferat, desto tydligare blir detta mönstret.

Att lära sig fotografera, att köpa in nödvändig utrustning – och att resa till de samma platserna som fotografer rest till under många år. Man vill uppleva det samma som andra upplevt tidigare.

Det är inte många som stannat kvar här i min blogg under de år jag haft den, det kommer nya besökare hela tiden – medan andra slutar eller tröttnar.

(4)

Naturfotomiljön förändras genom sina nya fotografer, nya ansikten att möta på en ny fotofestival eller som nya deltagare på en fotokurs. Men det är de samma frågorna, de samma bilderna och de samma visionerna. Som håller i några år, för att sedan upprepas igen med nya fotografer.

Det är få fotografer som stannar kvar, som sedan fortsätter utveckla sitt bildskapande vidare in i de mer avancerade tankegångarna. Vilket gör att det är få fotografer som kan se hur fotografer utvecklar sig under hela sin karriär, helt enkelt för att få fotografer har en varaktig och stabil publik med det tidsperspektivet. Det finns inte många där ute som kan referera till hur mina blåsippsbilder utvecklats och förändrats genom åren, då jag inte haft samma publik genom dessa år.

Så varje ny blåsippsbild blir en ny blåsippsbild, antingen den är från förra veckan här i Mullsjöskogarna eller för tjugo år sedan under en aprilkväll i Ängelsbäckslund i Skåne.

(5)

Egentligen behöver jag inte vara så noggrann med att informera. Det är oftast inte viktigt att skriva vilket årtal bilden är ifrån, annat än att andra ser att det är en gammal bild – eller gammal skåpmat… Detta fast det är en bild som ingen sett tidigare – och som dessutom har ett bildspråk som många andra fotografer gör även idag. Som bilderna här i artikeln, där samtliga är både tio och tjugo år gamla, men som även skulle kunna finnas på minneskortet från senaste fotoutflykten för många fotografer.

Att bilderna är analoga är heller inte så intressant egentligen, då de flesta relaterar till sitt digitala fotograferande idag. Med den skillnaden att flera av de tekniker man då fick göra i kameran, medan man fotograferade, idag kan göras i datorn i efterhand.

Helt enkelt för att de flesta inte kan relatera till hur det såg ut i naturfotomiljön för tio eller tjugo år sedan – då det var långt före man själv började fotografera.

(6)

Det är faktiskt så att många har idag börjat fotografera efter att jag startade upp bloggen igen i oktober 2011, vilket gör att de flesta besökarna här i bloggen inte sett några av mina inlägg från de första åren. Och skulle man backa i bloggarkivet, så skulle man uppleva bilderna som både nya och vitala – bilder att inspireras av i sitt fotograferande även idag.

Men det är få som gör det, helt enkelt för att man inte kan relatera till det. Och långt mindre se de förändringar jag gått genom som fotograf från 2011 och fram till idag, under de senaste sex åren. Därför blir det också extra abstrakt att relatera till bilder som är både tjugo och trettio år gamla. Annat än att konstatera att jag fotograferat länge, rätt länge för de flesta…

Om jag skulle sätta det lite på sin spets; så hade jag kunnat återpublicera mina första blogginlägg utan att så många skulle märkt det…

(7)

För mitt eget fotograferande är dessa förändringar i det egna bildskapandet livsviktiga. Att kunna återkoppla, att se mina egna förändringar genom åren – att helt enkelt se hur mina blåsippsbilder förändrats från 1987 och trettio år framåt till idag. I år är det just trettio år sedan jag gjorde mina första blåsippsbilder, i Ängelsbäckslund i Skåne. För att sedermera ha fotograferat blåsippor under varje vår sedan dess. I trettio år!

Jag kan se förändringarna, jag kan se hur jag utvecklat och förnyat bildspråket. Jag ser också hur jag förfinat och reparerat, misstag från ena året som försvunnit till nästa. Hur jag det ena året varit mer abstrakt, ett annat år mer konkret. Jag ser också hur jag på olika sätt arbetat med miljön, antingen i softad oskärpa eller med stort skärpedjup från några centimeter till oändligheten. Vissa år har jag varit mer svartvit, eller så har jag på olika sätt arbetat med rörelseoskärpan. För att inte tala om all den symbolik jag försökt och försöker förmedla genom blåsippsbilderna…

Men mest av allt så har det handlat om mina egna förändringar, som jag själv kan se och känna. Då jag är den enda som varit med under alla dessa år och därför kan relatera till det.

Man blir nog aldrig en fotograf för annat än sin egen skull…

(Bild 1 – Stelnat, 1995)
(Bild 2 – Kaos, 2005)
(Bild 3 – Flickslända, 1997)
(Bild 4 – Vinterhämplingar, 1991)
(Bild 5 – Skogshare, 1999)
(Bild 6 – Vildkanin, 1993)
(Bild 7 – Kärrsnäppa, 1997)
(Bild 8 – Fältsippor, 1997)

(8)

Annonser