Tolv landskapsbilder…

11156 (1)

11157 (2)

11158 (3)

11159 (4)

11160 (5)

11161 (6)

Satt just och botaniserade lite bland mina landskapsbilder. Plockade fram tolv sådana från lite olika platser genom åren, bilder som jag inte visat tidigare här i bloggen.

Första bilden är från Ängelholm i Skåne, en riktigt varm sommardag. En bild jag gjorde med hålkamera. Andra bilden är från Brunkollen i Bærumsmarka, utanför Oslo i Norge. En riktigt kall vinterkväll, med 400mm tele. Tredje bilden är från Grövelsjön i Dalarna med 400mm. Det snöade rätt mycket den dagen, vill jag minnas. Fjärde bilden är från Kopparhatten i Skäralid i Skåne, en sen och mulen höstkväll med 400mm. Femte bilden är från fjälldalen Landmannalaugar på södra Island, med 270mm. Sjätte bilden är från Skatberget på Skatön, utanför Söderhamn i Hälsingland. Här använde jag lång slutartid och rörlig kamera.

Sjunde bilden är från Skärån i Skäralid i Skåne, denna gång med 20mm och stort skärpedjup. Åttonde bilden är från Kammahav i Hälsingland, i det sista ljuset från kvällssolen. Nionde bilden är från Knuthöjdsmossen i Västmanland, precis vid soluppgången och med 28mm. Tionde bilden är från Byrums raukar på norra Öland, med 28mm vidvinkel. Elfte bilden visar polarull i nattljus från Landmannalaugar på södra Island. Jag har aldrig sett så mycket polarull på ett ställe… Tolfte bilden är från Nässjön utanför Mullsjö här i Västergötland, en härlig höstnatt och med lång slutartid. Vill minnas runt 10 minuter…

(Bild 1 – Sommarskog, 1987)
(Bild 2 – Vinterskog, 1999)
(Bild 3 – Vinterdis, 2002)
(Bild 4 – Höstskog, 1999)
(Bild 5 – Ryolitlinjer, 1996)
(Bild 6 – Hemma hos trollen, 2005)
(Bild 7 – Höstlöv, 1988)
(Bild 8 – Kvällsljus, 2004)
(Bild 9 – Augustimorgon, 1996)
(Bild 10 – Kvällsljus, 1997)
(Bild 11 – Polarull, 1995)
(Bild 12 – Höstnatt, 1992)

11162 (7)

11163 (8)

11164 (9)

11165 (10)

11166 (11)

11167 (12)

Annonser

Att undvika det självklara…

11148 (1)

Jag har egentligen aldrig varit så upptagen av det självklara. Det att helt enkelt visa hur något ser ut, bara sådär. Från utomstående kan det kanske verka som om jag alltid är en sådan fotograf som vill krångla till något i onödan, men det är givetvis inte min avsikt. Mer är det så att jag alltid varit mest fascinerad av det mer gåtfulla och hemlighetsfulla i bildspråket. Att dölja något, att undvika de stora ”rubrikerna”, att inte ”fläska på” för kung och fosterland – eller att tjata sönder andra med att ständigt återkomma till att visa hur något ser ut. För femtielfte gången…

Jag återkommer ofta till det mer abstrakta, ibland även det nonfigurativa – eller så väljer jag medvetet att lägga något i oskärpa, att få fram en mer softad ton, att inte alltid välja den tydligaste och mest skolboksbetonade kompositionen. Och för mig är den personliga reflektionen viktigare än den mer allmängiltiga. Symboliken är också viktigare än det biologiskt tydliga och mer dokumentära.

11149 (2)

Och jag söker hela tiden efter nya sätt att kunna förmedla eller tolka. Nya fascinerande tekniker att använda till motiv jag fotograferat även tidigare, ofta även varje år under alla de år jag fotograferat. Det är idag självklart att andas på linsen, att dubbel- eller multiexponera, att panorera på längre slutartider, att gå långt in i det mer abstrakta i de riktigt små motiven, att leka med motljusreflexer eller rörelseoskärpa – eller att förenkla ett uttryck så långt som möjligt.

Som i de åtta bilder jag visar här i inlägget.

Ingen av bilderna skulle man direkt kunna säga är typiskt ”naturfotografiska”, alltså bilder som direkt infriar de bildförväntningar som naturfotografen annars visar upp. Det finns exempelvis inte mycket skärpa i bilderna, annat än i den mer abstrakta isbilden. Det är heller inga bilder som har till uppgift att enbart visa motiv. Det är överlag något jag oftast väljer bort; även när jag är ute på djurjakt med teleobjektivet i Mullsjöskogarna så väljer jag påfallande ofta att ”krångla till det”…

11150 (3)

I dagens digitala bildvärld har detta blivit ännu viktigare… Att göra något eget, att undvika följa de mer givna mallarna. Det som ”alla andra” använder långt in i tjatighetens monotona och förutsägbara värld. Hörde på ett teveprogram igår att det publiceras 25 000 fotografier på Internet varje sekund…

Något att tänka på, om de flesta av dessa är som alla andras fotografier; en selfie med plutmun, en avbildning av dagens middag på tallriken, en solnedgång rakt upp och ned, en närbild på en trött katt eller hund – eller alla dessa standardbilder på naturfotografernas vitsippor, blåsippor, älgar på kalhyggen, björnar i morgondimma eller en fiskande havsörn i varmt kvällsljus.

I ärlighetens namn blir det lätt mycket skrollande innan man hittar en mer spännande bild som ”har något”…

11151 (4)

För att de flesta har så fruktansvärt lätt att göra som alla andra, eller att man vill göra som alla andra. För att passa in, helt enkelt…

Med jämna mellanrum kan jag inte låta bli att testa fotografernas förväntningar. Särskilt på Facebook eller Instagram, där vi har mängder av fotografer som fullständigt har fastnat i gillningarnas förrädiska värld. Fotografer som aldrig eller sällan ger sig utanför de redan upptrampade stigarna. Som publicerar sin femtielfte solnedgång för att möjligen få några fler gillningar än man fick på förra solnedgångsbilden.

Eller så ser man att en annan fotograf fått mängder av gillningar på en stubbe i urskogen, för att därefter själv ta sig till en urskog för att finna en ännu finare stubbe så att man får ännu fler gillningar. Fotograferna letar hela tiden efter koncepten eller recepten som genererar flest gillningar.

Och bilderna publiceras i en ständig ström, av upprepningar…

11152 (5)

Att göra mer annorlunda bilder, det gör man inte. Om nu inte en annan fotograf gjort något ”tillräckligt udda” som får alla att vakna till och publicerar en bild som sätter rekord i gillningar. Då först blir alla andra också ”annorlunda” och kopierar både teknik och tillvägagångssätt, efter att först ställt de nödvändiga tekniska frågorna till fotografen. Så att man får det spännande och lockande receptet till egna bildframgångar…

Det handlar alltid om det samma; att vinna, att tävla och bli bäst. Att få mest uppmärksamhet för att mätta det allt större egot…

Tittar på det träffsäkra programmet ”Sociala monster” på SVT och skrattar igenkännande på de olika fenomen som de tar upp.

11153 (6)

Om hur vi är på Facebook, Instagram eller Youtube. Hur vi hela tiden letar efter recept från andra, för att själv få sin lilla bit av den stora mediala tårtbiten. Alla vill vi ju ha våra fem minuter i strålkastarskenet, eller när man i magnetröntgen vill se vad som sker i hjärnan till Kristian Luuk när vi får mängder av gillningar till senaste bilden på Instagram… Verkligen fascinerande!

Undrar lite försiktigt om det finns plats för sådana som ständigt vill krångla till det, i framtidens enorma virala bildvärld?

Sådana fotografer som har mer konstnärliga ambitioner, som gillar att inte vara för självklara och övertydliga – sådana som ständigt ställer krav till sina bildbetraktare.

11154 (7)

Jag finns på Facebook och Instagram med mina bilder, men det blir nog aldrig en viktig kanal för mig. Helt enkelt för att det sällan eller aldrig blir några intressanta bilddialoger. Dessutom är det lätt att bilder försvinner i den stora bildströmmen, sådana bilder som behöver lite mer tid. Bilder som är ”smygare” mer än visuella blickfång.

Då är bloggen mer intressant. Här finns tid för de längre grubblerierna, för reflektion och djup. I bilder som behöver lite mer tid för att tala, helt enkelt för att de talar med en tystare röst. För fotograferna blir ju Facebook och Instagram mer som diskotek med högljudd musik, vilket givetvis inte passar till alla typer av musik.

Och särskilt inte där man vill undvika det mest självklara…

(Bild 1 – Drömmen, 2006)
(Bild 2 – Höst, 2016)
(Bild 3 – Höstlöv, 2016)
(Bild 4 – Isblåsor, 2000)
(Bild 5 – Flykt, 2000)
(Bild 6 – Sidensvans, 2006)
(Bild 7 – Råbock, 2016)
(Bild 8 – Älgen, 2016)

11155 (8)