(1)
Fotografernas intresse för andra fotografers bilder blir alltmer kortvarigt. Tveklöst!
Det räcker att gå till Facebook där det strömmar ut mängder av bilder varje minut – och där en riktigt bra bild fladdrar förbi ena sekunden för att sedan vara helt bortglömd. En bild som publicerades dagen innan i någon av alla de fotogrupper som finns där, den bilden finns inte längre. Och det spelar ingen roll hur bra den är, den är förbrukad eller förlegad.
En bra bild ska direkt fånga med sin originalitet, eller så ska den vara fotograferad på ett sådant sätt, att den skapar nyfikenhet. Andra fotografer vill gärna veta hur man gjort, för att själv kunna göra något liknande.
Det är sällan de riktigt bra fotograferna resonerar så. För dessa är de riktigt bra bilderna tidlösa, och underlag för ständig inspiration och upplevelse. De riktigt bra fotograferna är också sällan intresserade av hur någon annan fotograf gjort, då det nästan aldrig har någon större betydelse – den riktigt bra bilden kan aldrig upprepas, inte ens av den fotografen som gjort bilden…
Det man mer söker efter är insikt och förståelse, att lära känna en annan fotograf genom bilderna – och den duktiga fotografens unika bildspråk. Man söker inte efter något facit i en mirakulös slutartid eller bländaröppning – eller kanske i en brännvidd man ännu inte upptäckt i andras bilder, eller för den delen sett under senaste besöket till fotoaffären.
(2)
Jag kunde inte bry mig mindre om vilken kamera någon annan fotograf använt. Skulle jag sedan få det som information skulle jag glömma det sekunderna efteråt. Det har ju absolut ingen betydelse!
Eller om vi tar möjligheten att kunna dubbelexponera; en funktion som funnits på kameror hur länge som helst. Redan på 1800-talet kunde man dubbelexponera… Men den tekniska möjligheten har ju absolut ingen betydelse tills man får se några riktigt bra bilder från en annan fotograf som får en att reagera. Inspireras man, då vill man själv också. Annars inte!
Jag har mött fotografer genom åren som ständigt varit missnöjda; de egna bilderna blev sällan så bra som man önskade. Ett missnöje som ständigt fick fotograferna att byta både kamera och objektiv; tusenlapparna fick vingar i en allt dyrare utrustning. Tills fotografen fick förstå att man hela tiden haft det man behövde, men inte förmågan att utveckla sina egna bildtankar.
Att det var dags att börja lära sig det som man innan inte tyckte hade någon större betydelse, eller att man ansåg det vara för konstigt och flummigt.
En typ av fotografer som Internet är översållad av; på Facebook, Fotosidan, Instagram eller på en egen hemsida eller blogg. Tusentals fotografer som vill lära och utveckla sitt fotograferande, som ständigt byter kamera och objektiv, som testar – och som vill ha värdefull feedback. Inte om symbolik, fasrum, dynamik eller kompositionsformer – utan de mer viktiga som slutartid, bländaröppning, brännvidd och kamerafunktioner. Hellre handfast teknik än flyktiga känslor…
Helst vill man också ha svar DIREKT, eller innan dagen är över…
(3)
Jag anser mig lyckligt lottad som har läsare i bloggen som söker efter bilder, som ser efter djup och känslor – som vill ha något mer. Visst har jag besökare med andra intentioner; ständigt är det vaksamma fotografögon i det dolda som letar efter bilder där jag kan ha fuskat i Photoshop, som vill ”sätta dit mig” – för att sedan få den stora klappen på axeln från sina kumpaner. Men jag har också anonyma besökare som har svårt att hålla sig härifrån, som söker inspiration till sitt eget bildskapande – men som givetvis heller inte skulle avslöja detta offentligt. Man vill ju inte förminska sig själv i den ständiga jakten på uppmärksamhet till den egna karriärstegen.
Men jag bryr mig inte om dessa anonyma, tycker mer det är skrattretande lustigt. Jag bryr mig mer om alla er andra; ni som kommenterar eller som frågar mig och söker efter egen utveckling. Som vill berika det egna bildskapandet, som vill få fram några öppningar till det egna tänket.
Ni bryr er heller inte om bilden är från 1990, 1995 eller 2016. En bild som fascinerar är tidlös, men berättar också något om min egen utveckling – något som ni kanske kan ha nytta av. Det finns inget som heter ”gammal skåpmat”, det finns ENBART BILDER.
Tack för att ni finns, och att ni även botaniserar i mina äldre blogginlägg – för att hitta något ni kanske tidigare missat. Men också för att inte minst motverka det som tar död på den skapande fotografin; att en bild är förbrukad redan dagen efter. I mina bilder och i era egna.
Det lovar gott för morgondagen!
(Bild 1 – Höstlönn, 1987)
(Bild 2 – Prästkragar, 1993)
(Bild 3 – Korp, 2012)
(Bild 4 – Skogshare, 1990)
(4)
(1)
Terje Hellesø 