Nya ingredienser…

10206 (1)

Det tog ett eller två år att lära mig den grundläggande fototekniken. Därefter började livet som fotograf. Det tar nämligen inte så lång tid att lära sig det som många tror intresset egentligen handlar om.

Jag har mött många sådana fotointresserade personer som nästan aldrig pratar om annat än fototeknik och fotoutrustning. Nästan aldrig om det som fotografens liv egentligen handlar om – nämligen det att fotografera. Och då inte minst hur man behåller fotointresset under alla år, samtidigt som man också tycks kunna utveckla bildspråket hela tiden.

Jag vet vilka objektiv jag behöver, och dessa har jag redan. Jag vet vilket tillbehör jag vill använda, och här har jag redan det mesta. Det finns idag två eller tre tillbehör som jag behöver komplettera med framöver – och enda orsaken till att jag inte haft dessa sedan innan är helt enkelt för att det jag behövde inte fanns tillgängligt på marknaden.

10207 (2)

Det tog heller inte så lång tid att lära mig de grundläggande kompositionsformerna; både vad gäller Tredelningsregeln och Gyllene snittet. Sedan har jag utvecklat kompositionsseendet i alla möjliga riktningar, vilket gjort att mitt bildspråk med åren blivit alltmer komplext. Det finns inte längre en röd tråd i mina kompositionsrutiner, det var länge sedan man kunde tycka sig se detta i mina bilder.

Jag är heller inte lika endimensionell i mitt bildmässiga uttryck; likväl som det faller sig naturligt att fånga olika händelser på mitt speciella sätt, lika naturligt har det blivit för mig att vandra långt in i det abstrakta bildspråket. Inte som en trend, eller som någon form av experimentlusta – utan helt enkelt för att skapa bilder som uttrycker något särskilt, något som inte går att uttrycka i de mer konkreta bilderna.

Jag vandrar genom konsthistorien, eller även i den korta och intensiva fotohistorien. Hittar bildskapare som befinner sig på samma plattform, möjligen med de samma intentionerna. Eller åtminstone med bilder som jag gillar och inspireras av.

10208 (3)

Bildskapare som jag inte förstod tidigare, kanske för att tiden inte var mogen. Eller att jag inte hade nått det kunnandet som kanske behövdes för att förstå. Ungefär som med mitt musikintresse. Idag lyssnar jag på musik jag inte trodde jag skulle börja gilla i min ungdom, samtidigt som jag har hunnit tröttna ordentligt på musik som jag då tyckte var hur bra som helst.

Om jag idag skulle titta på min spegelbild, se efter fotografen i mig och försöka på något sätt se på mig själv utifrån – då kan det bli intressanta iakttagelser. Där jag tidigare i karriären stod med separat ljusmätare och minutiöst mätte ljuset ned i decimaler, där kan jag idag se att jag sällan reflekterar över mina ljusmätningar alls. Jag ställer ”bara” in de mätningar som jag tycker behövs – och bilderna blir precis i den exponeringsform som jag önskar.

Jag tänker heller aldrig över vilket tillbehör jag använder, utan kan ibland upptäcka att jag gått till fotoväskan och plockat fram precis rätt grej – och jag minns inte ens att jag gjorde det… Vilken brännvidd jag använder måste jag ibland kontrollera, men jag verkar alltid ha plockat fram precis det objektivet jag behövde.

10209 (4)

Vilken typ av bilder jag gör är helt upp till dagsformen… Blir det abstrakt eller konkret? Blir det mörkare eller ljusare bilder? Känner jag mig kontrollerad eller mer leklysten? Tittar jag efter små detaljer eller stora landskap? Jobbar jag med små eller stora bländaröppningar, långa eller korta slutartider?

Mår jag bra, eller mår jag dåligt? Oavsett mående, så fotograferar jag!

Och livet är fullt av olika infall – något som alltid resulterar i bildidéer och något jag vill uttrycka. Ibland kommer idén först, sedan blir det bilder. Ibland direkt, men ofta kan det ta lång tid innan bilderna kommer. Men det händer också att ett motivmöte ger mig en så kraftig impuls att jag börjar fotografera. Kanske spontant och utan någon tydlig struktur – men där bilderna iallafall går hand i hand med vem jag är, och vad jag vill uttrycka.

Om man kan bli siamesisk tvilling med sin kamera och sitt fotograferande, då har jag verkligen blivit det. Och jag vet heller inte när jag började känna så, kanske är det något som utvecklats med åren. Försiktigt till en början, för att sedan ta ordentlig fart.

10210 (5)

Som föreläsare och kursledare försöker jag också förmedla just detta vidare. Jag är inte kompromisslös eller dräpande mot andra, att försöka gjuta in andra fotografer i samma form som jag gör mot mig själv – det är både klumpigt och trångsynt. I grunden finns ju alla förutsättningar att skapa lika många olika fotografer som det finns människor som fotograferar. Vilket man måste förstå, inte bara av hänsyn till andra utan minst lika mycket för sig själv och det egna fotograferandet.

Därför använder jag aldrig pekfingret mot andra fotografer, helt enkelt för att det som är rätt för mig inte behöver vara det för andra. Dessutom finns det redan alldeles för många osäkra fotografer där ute som ständigt använder sin egen osäkerhet för att klanka ned på andra.

En osäkerhet som jag själv inte har. Då jag vet så tydligt redan vem jag är och vill vara, utan att jag behöver förstärka detta genom att ifrågasätta andra.

10211 (6)

Men jag blir frustrerad, nästan på gränsen till ordentligt arg, varje gång jag får höra hur andra fotografer recenserar andra. Antingen det är mot kollegor, eller för den del mot värdefulla och entusiastiska kursdeltagare.

Man får ju inte glömma att vara både pedagogisk och hänsynsfull, mycket av lärdomen jag själv kan få är ju att försöka förstå hur andra fotografer både tänker och agerar. Utan att per automatik tycka att jag har rätt och alla andra har fel. Eller att jag slår mig själv på bröstet av min egen förträfflighet för att göra andra osäkra. Att någon skulle sluta att fotografera är ju bara tragiskt!

Jag vet ju redan att jag ständigt lär mig nya saker, ibland tillfälliga detaljer som en kursdeltagare helt spontant kan uttrycka – vilket kan få mig att omkullkasta övertygelser jag själv har haft. För att jag ville bli bättre eller mer säker, vilket egentligen enbart begränsade mig istället.

10212 (7)

Livet är ju fullt av överraskningar som lurar bakom varje hörn, något jag också måste förstå att det kan gälla min egen fotografering.

Mitt fotograferande är i ständig förändring, som livet självt. Och livet är både långt och fullt av intryck.

Det tar ungefär två år för min kropp att byta ut samtliga celler. Då har jag i grunden blivit en helt ny människa. Och fast fotoutrustningen inte genomgått samma förändring som kroppens celler, så har jag nog på flera sätt även blivit en helt ny fotograf.

Möjligen är det därför jag aldrig hinner tröttna, även om motiven hela tiden verkar vara de samma…

(Bild 1 – Storm i skogen, 2015)
(Bild 2 – Frusen ispalett, 1999)
(Bild 3 – Fjärilsflykt, 2008)
(Bild 4 – Lärkfalk, 2012)
(Bild 5 – Vildsvin, 2010)
(Bild 6 – Silvertärna, 2008)
(Bild 7 – Älg, 2012)

(Bild 8 – Ångermanland, 2006)

10213 (8)

Annonser

2 thoughts on “Nya ingredienser…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s