Dagsarkiv: maj 21, 2016

37 år…

Publicerat i Artiklar, Bildtankar, Photography av

10088 (1)

Just nu i maj är det 37 år sedan jag köpte min första systemkamera – och just då visste jag redan att jag skulle bli naturfotograf. Helst på heltid som yrke, då jag kände att jag inte ville göra något annat. Med ungdomens naiva ambitioner var det lätt att tvärsäkert veta vad jag skulle bli och göra resten av livet. Om det var ett kall, det vet jag inte – men sedan dess har jag alltså varit naturfotograf.

På heltid blev det däremot först 1983 efter att jag gjort klart gymnasiet. Men därefter har jag aldrig, eller mycket sällan, tittat bakåt. Alltid var det nya spännande projekt som jag behövde slutföra – men mest av allt var det nog så enkelt att jag valde att ”bara” fotografera. Mer eller mindre hela tiden.

Inte varje dag, som jag hade som projekt under 2006 och som resulterade i boken ”Året”, men väl nästan varje dag. Eller åtminstone varje vecka.

Olika landskap och spännande naturdetaljer, blommor och insekter, fåglar och däggdjur. I färg och i svartvitt. Med småbild, mellanformat eller storformat. Ibland med en plastig Holga eller en Polaroid, några gånger med en Pentax 67 eller Mamiya M645, men oftast blev det med någon av mina Nikon-kameror. Det hann bli rätt många genom åren; en Nikon FM, en FE, en FG-20, en FA, två F4:or, fyra F3:or och två F5:or. Fortfarande idag har jag kvar FA, F3 och F5 – kanske mest av nostalgiska skäl. Holgan finns också kvar, så även en Fuji 645 mätsökarkamera.

Idag arbetar jag i första hand med 8 olika digitala kameror från Nikon, Pentax och Samsung. Oftast arbetar jag med Pentax, som jag idag använder till de flesta motiven. Nikon-kamerorna använder jag oftast med stora telen för fåglar och däggdjur. Totalt har jag 40 olika objektiv, med brännvidder mellan 10mm och 1000mm. Utöver detta använder jag en lång rad olika tillbehör; som olika stativ, filter, telekonvertrar, mellanringar, försättslinser, undervattenspåse från Ewa-Marine, blixtar, radiostyrd enhet, fjärrutlösare och mycket mera.

10089 (2)

Ska jag titta tillbaka på mina 37 år som naturfotograf blir det lätt en lång lista med olika prylar. Detta fast jag hela tiden varit en sådan fotograf som sällan, eller mycket sällan om man jämför med andra fotografer, gjort uppdateringar av utrustningen. Jag använder prylarna till de är utslitna, innan jag köper nytt. En enkel sak för mig, då prylarna aldrig varit det viktigaste.

För mig har det alltid varit betydligt viktigare att fotografera. Mycket och ofta! Helt enkelt för att ingenting är viktigare för mig än att få vara ute i naturen och fotografera. Att få komma ut till blåsipporna och liljekonvaljen, rådjuren och älgarna, en sjungande mindre flugsnappare eller en ryttlande brun kärrhök. Att få experimentera med dubbel- och multiexponeringar, olika filter och blixteffekter. Långt in i det bildmässigt skapande, mycket längre än till att fascineras över en fräck fotoutrustning.

Min meritlista är precis så lång som mitt bildarkiv, inte på några andra områden. Jag mäter en fotografs kunnande helt och hållet i fotografens bilder, så även bland mina egna. Vilket gör att jag sällan blir riktigt nöjd, utan jag känner hela tiden att jag kan gå vidare. Och vidare. Det finns alltid några steg till i utvecklingen – och jag når aldrig slutmålet.

Jag har idag fullkomligt tappat räkningen på det antal möten jag haft med älg ute i naturen. Men lika fullt, så möter jag varje ny älg med samma entusiasm och iver. Det finns ju alltid några nya bilder som jag känner att jag vill göra. Kanske en ny händelse, ett nytt beteende, ett uttryck – eller att jag ser älgen som ett inslag i några nya och mer personliga bilder.

10090 (3)

Jag är idag öppen för när sagt alla intryck som serveras i naturen. Även in i de mer abstrakta och mer luddiga bilderna. Det är för mig lika underbart att sitta vid en liten bäck och hämta fram högst annorlunda bilder i små krusningar på vattenytan. Eller att jag skapar märkliga multiexponeringar, där vridningarna i det rinnande vattnet får finnas med i fantasifulla landskapsbilder. Både i färg och svartvitt, men ibland också i rena grafiska bilder eller att jag arbetar med invertering för att få fram motsatta toneffekter.

Ofta står kameran tryggt på ett stadigt stativ, men allt oftare fotograferar jag på frihand – och ibland även gör utflippade rörelser med kameran på längre slutartider. Alltid finns det något nytt och spännande som jag vill testa, eller som jag tycker jag vill förmedla i nya personliga bilder.

Någon tävlingsmänniska är jag inte heller, och har heller aldrig varit. För mig har det aldrig varit viktigt att vara bäst, eller för den del att andra tycker att jag är det. Därför är det heller inte av betydelse att andra tycker att jag är sämst, och kanske ger uttryck för att jag nog måste vara tidernas sämsta naturfotograf. Jag hittar ingen motivation i detta, är helt oberoende av vad andra tycker – efter 37 år som aktiv naturfotograf så hade jag nog då sedan länge varit en rätt så slät och uppgiven naturfotograf. Och inte alls vital och entusiastisk, med samma barnsliga iver under varje ny fotoutflykt.

Mina bilder skulle också sett betydligt mer annorlunda ut. Iallafall långt mindre experimentella och personliga, om jag inte alls hade haft min egen agenda som ledstjärna i fotograferandet. Jag vet hur mina egna bilder ska se ut, jag vet själv hur jag behöver förbättra och utveckla – och det kan ofta bli i en helt annan riktning än vad andra skulle önska.

Då och då får jag höra vad andra tycker om mig och mina bilder. Ibland i positiv term, ibland mer negativt. Men jag ser samtidigt att jag mycket sällan förbigås med tystnad. Jag engagerar tydligen många; de personer som verkligen tycker illa om mig och mina bilder har svårt att hålla tyst om detta. Och kan heller inte släppa det.

10091 (4)

Vilket jag ser inte minst här i bloggen. Jag har riktigt många läsare, även bland de personer som tycker illa om mig och mina bilder. Många vill ifrågasätta eller förlöjliga, men alla är anonyma. Som om det skulle ha någon betydelse för mig och mitt fotograferande.

Inte kommer jag ändra mig på grund av hat eller häcklande. Inte kommer jag heller lyssna på dessa personer som vill guida mig, berätta vad jag bör göra – och hur jag ska lyckas uppnå någon form av framgång. Då jag redan har den personliga framgången som är viktig för mig, och som jag ser när jag går genom mitt bildarkiv. Där jag kan känna en oerhörd glädje över att ha lyckats med någon särskild bild, på samma gång som jag också redan vet hur jag ska gå vidare och utveckla den ytterligare.

Det är heller inte viktigt för mig att använda pekfingret mot andra fotografer. Jag försvarar aldrig mina egna bilder när de kritiseras, likväl som jag aldrig skulle lämna en negativ kommentar till någon annan fotograf. Jag utgår alltid från mig själv, mina egna perspektiv och målsättningar.

Men jag kan gärna och ofta kritisera olika fenomen i fotomiljön, för att kanske vara med på att bredda och utveckla. Ibland i provocerande form, men oftast med mer pedagogiska ambitioner. Jag kritiserar hellre en helhet, än de olika individerna.

För mig är detta en väsentlig skillnad, då jag inte vill peka ut särskilda fotografer. Helt enkelt för att jag fullt ut tror på att alla fotografer borde få ha det andrum man behöver för sitt eget skapande. Utan pekfingrar eller röster från andra, blir bilderna nämligen mer ärliga och mer genuina!

Under alla år av framgångar och motgångar, i karriären och i utvecklingen av det egna bildarkivet, så blir man alltmer luttrad och oerhört stark i sig själv. Jag är orubblig med vem jag är, och anser mig ha den rätten – precis som jag anser att alla människor ska ha den rätten. Jag har en mycket stark inre övertygelse, ett positivt grundtänkande och en optimistisk livssyn – även om det under perioder fått några grumligheter. Men jag hittar på något sätt alltid rätt i slutändan – tack vare naturen och alla motiven. Tack vare det inre landskap som jag hela tiden försöker utveckla, för mig själv och genom mina bilder.

10092 (5)

Jag kan för en kort stund känna mig tom och uppgiven, i första hand när jag känner mig utpekad som något jag inte är – men jag kommer alltid ur det. Ännu starkare, ännu mer övertygad om vem jag är – både som människa och som fotograf.

I tillägg har jag en underbar familj och fantastiska vänner som på riktigt vet vem jag är. Och vad jag står för. Vilket gör allt annat till bagatellmässiga svaga vindpust, utan möjlighet att fullt ut få någon inverkan.

Idag är jag 52 år och har en bra hälsa för åldern. Om jag behåller hälsan så är jag 89 år när jag fotograferat ytterligare 37 år. Och redan nu hoppas jag de kommande 37 åren kommer bli lika innehållsrika som de första 37 åren. Undrar för mitt stilla sinne hur de kommande bilderna blir, vilka intentioner som kommer växa fram i mitt framtida fotograferande.

Vilka älgbilder gör jag 2036 eller 2052? Vad blir viktigt för mig att få fram i multiexponeringarna 2032 eller 2040? De första 37 åren har jag lyckats få ur mig fyra böcker, vågar jag hoppas på fyra böcker till under de kommande 37 åren. Eller kanske det blir ännu flera? Jag har ju trots allt idéer och material till minst tjugo böcker till, egentligen…

Vissa saker vet jag redan, om vad som kommer ske framöver. Vissa bilder vet jag redan att jag kommer att göra, vissa känslor vet jag redan att jag kommer lyckas förmedla. Dessutom vet jag redan om några böcker och föreläsningar. Jag har också klara idéer om den framtida bloggen, utan att redan nu avslöja vad det innebär.

I motsats till hur jag varit tidigare, så har jag blivit allt bättre på att hålla tyst med vad jag ska göra. Jag berättar aldrig om vilka bilder jag ska göra, eller vilka projekt jag har på gång. Numera redovisar jag alltid i efterhand; kanske för att jag blivit klokare med åren?

10093 (6)

Vad jag däremot redan kan avslöja är att jag inte kommer göra sådana bilder som alla förväntar sig att jag kommer göra… Helt enkelt för att jag fortfarande är nyfiken på allt det jag ännu inte gjort. Även om jag ständigt återvänder till de samma motiven, så hatar jag att upprepa något jag redan gjort. Vilket gör att jag heller inte hinner tröttna.

Även om motiven är de samma, så blir det alltid nya bilder. Helt enkelt för att det alltid har varit skillnad på motiv och bild för mig. I motsats till hur det är för många andra fotografer.

Det finns fotografer som ständigt upprepar sig, för att man hittat ett vinnande koncept. Sedan finns det sådana konstiga fotografer som mig, som direkt efter att man fått till ett vinnande koncept väljer att göra en omfattande förändring. En viktig del av den fotografiska utvecklingen är ju att verkligen fullt ut våga ta stora risker. Man få inte vara rädd för att misslyckas, det tillhör spelreglerna – om man vill hitta den enda sanna vägen framåt.

Även om det är de samma älgarna och blåsipporna…

37 år är en lång tid, även om det nu idag känns som det var igår… Livet är egentligen rätt så långt, även om man kan känna att det går för fort. För om jag verkligen börjar fundera genom vad jag gjort genom åren, så blir det rätt mycket. När jag tittar genom de sex-sju tusen älgbilder som finns i arkivet, så känns det inte som så många. Även om jag tänker tillbaka på alla de möten jag haft genom åren. Men sex-sju tusen bilder är ju å andra sidan rätt många älgbilder.

Eller inte…

10094 (7)

Tänker för en stund på vackra Ryfors utanför Mullsjö. På de tre olika vattenfallen, på strömstararna och forsärlorna. På alla de gånger jag legat där vid den gamla kvarnen och fotograferat krusningarna i vattenytan. Första gången var 1991, när jag hade de första sommarkursveckorna. Sedan blev det totalt 42 sommarkursveckor, fram till 2011. Innan jag flyttade till Mullsjö i augusti 2009 hade jag alltså varit vid Ryfors och fotograferat ett hundratal gånger.

Därefter har det blivit ännu flera, kanske mer än dubbelt så många. Idag har jag nog varit där 200-300 gånger och fotograferat – och jag längtar redan till nästa gång…

Det finns helt enkelt inte ens på kartan att jag skulle tröttna på att fotografera vid Ryfors. Även om jag nu känner till nästan varje sten…

5 maj var jag där senast, så det börjar bli hög tid för en ny utflykt dit. Helt enkelt för att jag älskar platsen – och dessutom alltid får fram nya bilder. Som om det var första gången jag var där.

De kommande 37 åren har redan börjat. Imorgon publiceras nya inlägg i bloggen – och det blir nya bilder att visa fram.

Blir plötsligt sugen på att fotografera liljekonvalj igen, det har jag ännu inte gjort hittills i år. Känns som det är dags att göra lite nya bilder på liljekonvalj – som jag ännu inte gjort…

Vi ses!

(Bild 1 – Ytan, 2008)
(Bild 2 – Vita hästar, 2010)
(Bild 3 – Följa efter, 2016)
(Bild 4 – Gulsparvar, 2008)
(Bild 5 – Knipa, 2012)
(Bild 6 – Paddor, 2016)
(Bild 7 – Blåsippa, 2016)
(Bild 8 – Ryforsvinter, 2016)

10095 (8)