Inspiration…

10025 (1)

Jag växte upp med spännande berättelser från Asbjørnsen & Moe. Om Askeladden, om troll och häxor – och om trolska och sagolika landskap som verkade finnas enbart i fantasins värld. Hela tiden underbart illustrerat av den norske konstnären Theodor Kittelsen.

Jag tror nog att Kittelsen är den enskilt viktigaste inspiratören in i min egen bildvärld. Någonstans där bakgrunden, in i blodet och i märgen. Kanske som en djup norsk identitet, som jag då inte tänkte på – men som jag alltmer genom åren har förstått betydelsen av.

Givetvis står en stor och fin bok om Theodor Kittelsen centralt placerad i bokhyllan – och med jämna mellanrum plockar jag fram den, sätter mig i fåtöljen och ger mig ut på en ny sagolik vandring genom hans bilder.

En av hans mest kända bilder är ”Ekko”, en bild som jag ofta återvänder till. En bild som finns där, först i all sin tydlighet – men där mina barnaögon först efter ett tag upptäckte det lilla extra. När jag upptäckte orsaken till ekot, sprang jag direkt till min mamma för att visa vad jag upptäckt. I tron att jag hade upptäckt något som inte ens Theodor Kittelsen hade upptäckt…

Kanske är det just därför som jag fortfarande i dag, i mitt eget bildskapande, är så oerhört fascinerad över att få fram element i mina bilder som man upptäcker först efter ett tag. Det som jag kallar för ”smygare”.

Bilden som jag valt till inlägget är från Hemsedal i Norge. En bild där jag inte tänkte på Kittelsens fantastiska bild, inte medvetet åtminstone. Men någonstans djupt inne i huvudet har nog Kittelsens spöke funnits med på ett hörn. Som ett eko…

(Bild 1 – Ekko, 2005)