(1)
I dessa Eurovisionstider kan det kanske vara på sin plats att skriva om ett fenomen som är bland det mest mänskliga man kan tänka sig. Något som ligger latent i vår primitiva primathjärna, och som vi därför har mycket svårt att kontrollera. Det kanske handlar om instinkt, nedärvda gener – eller så är det ett inlärt beteende som pågått i tusentals år. Det att vi alltid måste tävla mot varandra.
Tävla i sport, tävla i fotografi och tävla i musik. Det spelar ingen roll vad vi människor håller på med, vilka intressen vi har – så måste vi alltid i slutändan komma på ett sätt att tävla mot varandra.
Det är kanske lättast att förstå tävlandet inom sport, som ju i sig vilar mycket på resultaten; om vem som springer snabbast, hoppar högst eller längst – och vilket lag som spelar bästa fotbollen eller handbollen. Må bästa man eller kvinna vinna!
Inom musik är det värre… Man sitter där framför teven och lyssnar på alla de svenska bidragen under Melodifestivalen, och hoppas att den bästa låten ska vinna. Vilket den oftast inte gör! Men sedan när den låten man inte tyckte om visade sig vinna, så ska man i slutändan hoppas på att just den låten vinner i Eurovision. För att det är Sverige – och inte för att det är bästa låten.
Och som norrman dessutom, så ska jag per automatik alltid hoppas på att Norge kommer före Sverige – eller helst av allt att Norge vinner. Även om jag nu inte skulle gilla den norska låten. Nationalismen tar över musikkvaliteten, av någon konstig anledning. För alla vet ju redan att Grekland alltid ger 12 poäng till Cypern, och Cypern alltid 12 poäng till Grekland – oavsett vilka låter de verkar ha med…
Varför får inte bästa låten vinna, oavsett vilket land som nu kommer med bästa låten?
Helt enkelt för att musik är en subjektiv bedömning, och därför egentligen aldrig kan ifrågasättas. Eller så kan man alltid ifrågasätta, av samma anledning. Fel låt vinner ju alltid, var det inte så?
Vi fotografer är exakt på samma sätt! Ungefär två sekunder efter att man startat en ny fotoklubb så kommer någon med förslaget att man ju måste ha en fototävling… Jag undrar varför det är så, om nu fotografiska bilder har samma subjektiva underlag som musik – att det helt och hållet är en bedömningsfråga som grundar sig på tycke och smak. Och där man i en eventuell internationell fototävling givetvis skulle rösta på den enda svenska eller norska deltagaren, om det nu skulle finnas en sådan fototävling. Eller att man väljer att rösta på fotografen som bor i samma kommun, eller har den samma motivsmaken eller bilduppfattningen.
Hoppas naturbilden vinner…
(2)
Placera två fotografer intill varandra, och automatiskt uppstår ett jämförande. Bilda en fotoklubb och vi måste veta vem som blivit årets fotograf, eller som gjort årets bild. Och när det uppstått ett stort naturfotointresse med olika naturfotoföreningar i hela Norden, då måste man givetvis även ha en tävling som röstar fram årets nordiska naturfotograf eller årets bästa nordiska naturbild.
Så stort är intresset för att tävla att det även är hur enkelt som helst att få fram stora och intressanta sponsorer – vilket gör att vinsterna också då är bästa tänkbara. Vilket får ännu fler fotografer att lämna in bilder till tävlingen; för vem vill inte vinna en fin fotoutrustning eller en drömresa till något exotiskt land…
Så centralt blir tävlandet för många fotografer att man mäter sina framgångar som fotograf helt genom fina placeringar i olika fototävlingar. Jag har nu rätt många gånger sett flera fotografer på Facebook som delar med sig av bilder man lämnat in till senaste fototävlingen och redovisar resultaten. Och där kommentarerna sedan mer handlar om gratulationer till placeringarna, än att diskutera bilderna – som bilder!
Jag förstår inte detta! Helt enkelt för att jag tycker att tävlingsinstinkten tar över det kreativa bildskapandet – och ovillkorligen får fotograferna att anpassa sitt sätt att fotografera, för att kunna förbättra sina tävlingsframgångar. Även om nu många skulle förneka detta, så talar bilderna sitt tydliga språk – våra olika nordiska naturfotografer blir ju alltmer lika varandra. Det var större individuella skillnader tidigare, innan allt ”bara” blev en tävling.
Jag har själv tävlat med mina bilder, även om det nu börjar bli rätt länge sedan. Senast jag deltog i en större fototävling var 1987, en tävling jag dessutom vann. Därefter har jag mer för skoj skull lämnat in till några mindre tävlingar i några fotoklubbar där jag varit medlem, även om det också nu börjar bli rätt länge sedan senast.
Visst blev jag korad till Årets Naturfotograf 2010 av Naturvårdsverket, men detta var ingen fototävling utan en utmärkelse som man inte ens sökte till. De valde en kandidat, och jag fick utmärkelsen för det arbete jag gjort under många år inom naturfotomiljön. En utmärkelse för ”lång och trogen tjänst”, skulle man kunna säga. (Har skrivit om detta tidigare i artikeln Ett stort missförstånd…)
(3)
Ibland under olika föreläsningar brukar jag skämta till det lite, för att sätta allt på sin spets: Att jag slutat tävla med bilder, då jag tyckte det var så tröttsamt att vinna hela tiden… Alltid retar det någon! För hos många sitter tävlingsinstinkten så djupt inne i märgen, att det är lätt att bli avundsjuk på andra med framgång. Att det är så lätt att bli provocerad av någon som så aktivt tar ställning mot tävlandet. Ingen ska ju komma här och tro att man är något, brukar man ofta säga. Ibland som försvar till sina egna misslyckanden…
Har man sett ögonen till de naturfotografer som gratulerar vinnaren, där de själva inte fick en bra placering i tävlingen – då vet man vad jag talar om. Vilken fantastisk grogrund för skitsnack och avundsjuka!
Vi söker medlemskap i olika elitklubbar, för att känna att vi blivit ”något mer” än alla andra. Vi är upptagna av vem som är den bästa naturfotografen i Sverige eller Norge. Om vem som egentligen är världens bästa naturfotograf. Om vem som gjort bästa fotoboken, bästa älgbilden eller vitsippsbilden. Om vem som tjänat mest pengar på sin bilder. Om vem som haft flest fotokurser, eller störst publik på sina föreläsningar.
Om vem som vunnit flest fototävlingar.
Imorgon vinner bästa låten i Eurovision, vilket är Australien! Sedan kan jag också avslöja att jag redan är världens bästa naturfotograf, helt enkelt för att jag har de bästa bilderna. Jag har också gjort bästa fotoboken någonsin, och jag är den naturfotografen i Norden som hittills tjänat mest pengar på sina bilder!
Och hade jag verkligen deltagit i alla möjliga fototävlingar så hade jag också varit den som hade haft flest vinster genom tiderna! Ni kan ju också se att jag illustrerar denna artikel med fyra bilder, där samtliga hade varit självklara vinnare i vilken fototävling som helst!
Provocerad?
Tänk då avslutningsvis på dessa kloka ord i ämnet: Att antingen har jag rätt, eller så har alla andra fel!
Enkelt!
(Bild 1 – Granskog, 2008)
(Bild 2 – Blåsippa, 2013)
(Bild 3 – Duvhök, 2008)
(Bild 4 – Skogshare, 1999)
(4)
(1)
Terje Hellesø 