Lika olika, eller olika lika…

9806 (1)

Det är så lätt att rubricera, att definiera allt till färdiga roller. En naturfotograf är en naturfotograf, och ska då fungera på ett särskilt sätt. Så även med en gatufotograf, en porträttfotograf, en reklamfotograf – eller varför inte en trendig konceptfotograf…

Vi håller oss stenhårt till rollmönstret, till det som förväntas av oss – och där vi hela tiden är mycket försiktiga med att göra det som inte förväntas. Klichéerna serveras på löpande band, faran för liktänkande är ofantlig stor.

Då och då kommer det några nya förebilder, och vi får vi en ny trend med tusentals kopior. Så att man storknar!

Jag ser det i synnerhet inom mitt eget motivområde, kanske för att jag vandrat mest inom den genren. Och att jag själv ser mig som naturfotograf, mer än något annat. Vilket gör att jag också får en publik som vill veta vad de får, på samma sätt som att vi väljer affärer efter vad vi vill köpa. Allt är inrutat, allt är förutbestämt – och man blir definierad direkt när man frångår dessa inrutade mallar.

Om jag visar bilder som inte kan definieras som naturfoto, då handlar de flesta diskussioner mer om vad det är – mer än att titta på bilden för att se vad den kan berätta. Vi ställer oss frågan om bilden är naturfoto, eller inte – och vi förlorar perspektivet. Helheten, budskapet, uttrycket.

Jag är naturfotograf, men jag fotograferar samtidigt precis det jag vill! Någon roll bryr jag mig inte om, annat än den mer perspektiviskt konstnärliga. Icke-naturbilder från min synvinkel. Naturfotografens.

9807 (2)

Min fru Malin är också fotograf. Men hon är inte naturfotograf, verkligen inte! Även om det blir några naturbilder emellanåt, så är det bättre att definiera henne som icke-naturfotograf, eller varför inte enbart fotograf.

Vi hade under en period en gemensam föreläsning som hette ”Lika Olika”, där vi ständigt växlade mellan våra bilder, hittade likheter och olikheter. Likheter där alla tyckte vi var olika, men där vi också påvisade tydliga olikheter där alla trodde vi var mycket lika.

Det blev intressanta föreläsningar där vi verkligen satte alla definitioner på huvudet, ifrågasatte roller och förväntningar – men inte minst också fick vår publik att tänka till lite extra. Vi är ju olika fotografer, och därför har olika publik. Vilket gjorde att Malins publik fick se mina bilder med sina ögon, och min publik fick se Malins bilder med sina ögon.

Men också hur min naturfotopublik fick se på mina naturbilder med lite andra ögon, eller Malins publik fick uppleva hennes bilder med andra ögon.

För det intressanta med föreläsningen var ju också att vi är mer olika där alla tror vi är lika, och mer lika där alla tror vi är olika.

När man tittar lite längre in i det fotografiska skapandet, bortom våra fotografroller – och där mina naturbilder mer blev bilder än natur. Och Malins bilder på övergivna hus också fick möjlighet att kommunicera mer som bilder, än fascinera med sin pittoreska miljökänsla.

9808 (3)

Egentligen är vi människor betydligt mer lika varandra än vi känner, men samtidigt mer olika varandra än vi tror.

Just därför finns det så fruktansvärt många bilder som är lika varandra. Det fanns en tid när alla gjorde skarpa närbilder på blåsippa i motljus, sedan en tid när alla använde blixt – för att sedan komma en tid när alla fotograferade blåsippor genom en softad omgivning. Ibland har man också känt att alla skulle fotografera blåsippor med rörlig kamera.

Någon kom med något nytt, en helt annan infallsvinkel. Innovativt, men spännande och lockande. Sedan gick det ett år, och alla skulle fotografera blåsippor på exakt samma sätt. Helt enkelt för att vi människor är mycket lika varandra, eller är ständigt oroliga för att vara för olika alla andra.

Att bli en i gänget, i gruppen där normerna är färdigt definierade. Tills det kommer en ny innovativ fotograf som skapar en ny grupp.

Men i detta liktänkande, i denna ofantliga mängd av bilder – så missar vi nyanserna. Vi drar alla över en kam, sitter med våra förutfattade fingrar i högsta hugg – och kvalitetsbedömer mer efter normer än innehåll. Vi ser inte längre olikheterna i alla dessa blåsippsbilder, helt enkelt för att blåsippor inte kan bli något annat än blåsippor – och naturfotografer inget annat än naturfotografer.

Ingen vill vara sämst, ingen vill falla utanför, ingen vill vara udda – om inte det blir trendigt att vara udda. Om inte tillräckligt udda idéer blir viktigare än det visuella eller konstnärligt genuina. Det har ju numera varit trendigt rätt länge att mer vara konceptuell, än att kunna sitt hantverk – på ett djupare och mer insiktsfullt plan.

9809 (4)

Kanske för att vi inte längre har tiden att fördjupa oss. Vi kan numera inget alls om fotohistoria, vi vill ständigt förnya utan att ha insikten till vad vi vill förnya oss mot. Vi vill chockera, fånga, skapa reaktioner – direkt på sekunden! Några minuter efteråt är bilden förbrukad. Ungefär som en bild nästan aldrig får några gillningar dagen efter… Vi har inte längre tålamodet, helt enkelt för att det ständigt kommer ny information, nya alster – och nya blåsippsbilder…

Idag är det Facebook och Instagram som gäller, särskilt om du är fotograf. All annan media är på väg att ”torka ut” – antingen det är en blogg, fotosajt eller en traditionell fototidning. Helt enkelt för att dessa inte hänger med i strömmen av bilder och gillanden på Facebook och Instagram.

Och jag ser tusentals dåliga bilder med tusentals gillningar, och genuina konstverk med ett fåtal – helt enkelt för att bilden ansågs vara för krånglig eller flummig. Eller att fotografen själv inte var aktiv med att gilla andras bilder. För är du bara tillräckligt aktiv med att gilla hos andra, så får du många gillanden tillbaka – även om bilderna inte är bra.

Och allt detta finns där i all sin tydlighet. Det är så skrattretande självklart, och kräver ingen större insikt att se.

För vi vill ju alla vara fotografer, få vår del av uppmärksamheten och hyllningarna. Därför är det viktigare vad andra tycker, än vad man själv vill förmedla eller berätta.

I motsats till en blogg där texterna kan bli för långa, bilderna kan bli för konstiga – eller att naturbilderna blir för lite naturbilder…

9810 (5)

Älgar gillar vi, så även en gammal hederlig solnedgång. Och kan man dessutom fånga olika djur i den fantastiska solnedgången så är det inte långt till de riktigt stora hyllningarna – eller kanske några tusen gillningar…

Lite värre är det med en svartvit bild på några vintriga sommarstolar – dessutom är det ju inte en naturbild… Och älgarna hade nog varit bättre i färg, trots allt!

För den svartvita bilden är ju inte tillräckligt fångande med sin avsaknad av insmickrande färger, den mer dova bilden med sin brist på krispig tydlighet. Och där det oskarpa bara blir konstigt otydligt, en bättre skärpa hade gett ett större intresse.

För att vi är så lika och förutsägbara – skillnaden mellan fotograferna är i stort så mycket mindre än vi tror. För att våra motiv, tekniken vi väljer och sättet vi kommunicerar på är så lika.

Eller så är vi mer olika än vi tror, men där vi oftast inte har tålamodet eller insikten att titta lite närmare. Helt enkelt för att vi inte har ork eller tid – och vill skynda vidare till nästa bild, och nästa, och nästa…

Vi vill ju inte missa något, även om vi i den ökande accelerationen missar mer och mer…

Jag kan förstå varför Ludde valde att flytta ut till en liten koja i skogen…

(Bild 1 – Väntan, 2006)
(Bild 2 – Snö, 2002)
(Bild 3 – Ludde, 2006)
(Bild 4 – Blåsippor, 2015)
(Bild 5 – Tillsammans, 2000)
(Bild 6 – Knipor, 2014)

9811 (6)

8 reaktioner på ”Lika olika, eller olika lika…

  1. Bra skrivet
    Jag så är det nog med bildskapandet,lika tokigt som samhället i övrigt. Jäkt och stora krav.Jag själv har nog också varit i samma sits tidigare i livet men sedan jag tog upp fotograferandet mer allvarligt har jag blivit en mycket lugnare person.jag kan sitta i timmar och bara vänta på tillfället för en bild som aldrig blir av.sedan har jag en funderan på dessa krispiga bilder du nämner. Jag tror inte att jag ser dåligt men dagens kameror ger en falsk bild av verkligen inte är det så krispigt i naturen som vissa bilder ger sken av. Om man tittar på äldre bilder så känns de mer naturliga.

    • Tack så mycket Ken för din fina kommentar, det uppskattas! 😀

      Intressant det du säger om skärpa; å ena sidan reagerar dagens digitala publik på den oerhört fina skärpan på bilderna när man gör en bildvisning med diaprojektor, å andra sidan finns det en krispig skärpa i de digitala bilderna som nästan får en att ramla baklänges. Kanske är det en för syntetisk skärpa, jag vet inte.

  2. Jag har allt oftare tänkt tanken att göra som Ludde. Bara få komma ifrån allt och alla, på nåt sätt känns livet allt mer som flödet på Instagram… En bild är förbrukad dagen efter. En människa kan också vara förbrukad dagen efter… Ludde var klok och visste vad livet handlade om.

    • Ja, Ludde förstod nog en del av detta ja. Har också tänkt tanken ett flertal gånger, men än så länge har det stannat vid tanken – så man kämpar på ett tag till med allt. 🙂

  3. Mycket intressanta tankar Terje!
    När jag läser detta slås jag av frågan varför ingen annan tänkt så här tidigare. Det är verkligen precis som du skriver här, de olika facken (Naturfotograf, gatufotograf, reklamfotograf, bröllopsfotograf etc.) gör inget annat än likriktar. Det är synd, för det blir verkligen som du skriver trender som löper över olika ”trendiga” sätt att göra bilden på. Som det du är inne på med blåsippan. Den personliga delen försvinner ju helt då. Det är verkligen synd, för jag tror att fler personliga vinklar skulle göra fotovärlden (oavsett kategori) mer spännande och intressant!

    Det hade varit väldigt roligt och framför allt intressant att fått tagit del av din och Malins föreläsning. Så intressant att få se skiftningarna och de olika synsätten mellan två fotografer. Hoppas att det någon gång blir möjligt! 😉

    Det är verkligen sanslöst hur fort en bild konsumeras idag på en blogg, facebook, Instagram eller annan social media. Är tempot så högt att vi verkligen inte stannar upp och reflekterar över bilden och dess innehåll. Vissa bilder är ju så kallade ”smygare” som kräver både sin betraktare och sin tid för att växa och blomma ut. Kommer de någonsin till sin rätt?
    Jag misstänker att de snarare betraktas som ett misslyckande…?!

    Det svartvita ja… en gång i tiden då jag började att fota fick jag berättat för mig att svartvitt, det är bara proffsen som fotar i. Det är så svårt att få till en bra bild i svartvitt att det inte ens är lönt att försöka. Med lite mer erfarenhet har jag förstått vad som menades med detta. Naturligtvis är det inte hela sanningen, men visst kräver det sin fotograf att arbeta med svartvitt. Det är färre nyanser att arbeta med, så man måste ju verkligen veta vad man vill och vad man vill visa. Dessutom är det ju viktigt att ha koll på gråskalan…

    Hehe, ja kanske Ludde egentligen gjorde rätt i att flytta ut i skogen och därmed inte lät sig påverkas av alla normer och mer eller mindre sjuka förväntningar man ibland har på sig.

    Tack för en tänkvärd och välskriven artikel Terje! =)
    Bilderna är också väldigt passande till texten och riktigt, riktigt bra.

  4. Många bra och intressanta tankar kring detta, själv vet jag inte riktigt vad jag ska säga om allt detta stressandet, men nog verkar skogen bra lockande till och från.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s