En lappuggla…

9586 (1)

En lappuggla i flykt i blå vinterskymning.

Nikon D200, 400mm, bländare 2.8, 1/40 sekund och 100 ISO.

(Bild 1 – Lappuggla, 2009)

Fönstret mot min värld…

9583 (1)

Jag har varit sjuk i en vecka, men är nu på bättringsvägen. En vecka som cirkulerat kring hostattacker, febertoppar, trötthet och orkeslöshet – men också en och annan filosofisk fundering kring livet i stort. Som det brukar vara…

En hel vecka där jag inte fått vara utomhus och andats in frisk luft, eller känt att jag varit delaktig i vår verklighet.

Verkligheten som jag enbart fick tillgång till från insidan, och ut genom våra fönster. Eller när jag läste dagstidningen, tittade på teve eller tog mig en runda på Internet. När jag orkade…

En vecka där alla mina nya intryck från verkligheten kändes mer indirekta och redan var påverkade av andras intryck; vad andra sett och hört, vad andra läst och upptäckt – eller de mer direkta intrycken kopplade till nya och unika händelser som skedde utanför våra fönster här på Skolgatan i Mullsjö…

På flera sätt kunde jag känna en stor samhörighet med våran innekatt Sheldon, men jag registrerade också oerhört stora skillnader i våra liv…

Underbara Sheldon som alltid är på samma underbart fina humör varje morgon, och rastlöst väntar på att resten av familjen ska komma upp. Är vi mer tröga än vanligt så gör hon sina fantastiska försök till att väcka oss…

En ny dag med ny spännande mat att äta, ny spännande gemenskap när vi leker med hennes gröna fjädervippa – eller så kan det finnas några nya kvadratmillimeter i vår lägenhet som hon ännu inte upptäckt…

9584 (2)

Alltid samma livsglädje och samma nyfikenhet, samma spontana och naiva entusiasm – ett liv fullkomligt fritt för förutfattade meningar eller negativa tankegångar. Ingenting är för oviktigt att ignoreras, inga nya ljud som inte behöver utforskas.

Hon sitter ofta på fönsterbrädan i vardagsrummet, i köket eller i sovrummet – i sina egna tankar, men också med full koncentration för att få uppleva något nytt som hon ännu inte fått uppleva.

Fåglar som passerar är alltid lika intressanta, varje gång! En moped passerar, denna gång med en förare med röd jacka – förra gången var det kanske någon med en gul jacka… Två killar springer förbi på väg till skolan. En äldre dam passerar långsamt med sin rullator. Det blinker till i några lampor, det tjuter från en bil…

Och hon vill gärna dela med sig av sina upplevelser; sker det något utöver det vanliga, då påkallar hon efter vår uppmärksamhet med att skälla lite försiktigt. Hon tittar på oss med stora klotrunda ögon och vill givetvis att vi ska komma och titta…

Av allt detta fantastiska som sker i hennes värld; allt det nya som råkar ske utanför våra fönster…

Men vi väljer att sitta kvar i våra grubblerier på Facebook, Instagram eller på någon särskilt intressant sajt… Vi tröstar oss med att vår världsbild ju är så oändligt mycket större än Sheldons… Vi som sett så mycket mer och levt så mycket längre. Sheldon har ju ännu inte levt ett helt år, så hon har mycket kvar att få se och uppleva. Tycker vi!

9585 (3)

Vi sitter där med samma försiktiga leende som vi hade när det lilla barnet samtalade med sina egna fingrar för första gången… Vi kunde charmas av det lilla barnets naivitet, och nu charmas vi av Sheldons naivitet.

Vi som redan vet! Även vi fotograferar som redan vet att uppskatta det som alla andra tar för givet.

Om man sedan står på trottoaren nedanför och tittar upp mot vårat köksfönster, så kan man knappt se lilla Sheldon där hon sitter mellan de två fönsterlamporna. Så liten och obetydlig i det stora… I den ofantligt stora verkligheten har Sheldon ingen aktiv roll, då hon knappt existerar. Knappt någon kan föreställa sig henne där hon sitter i sin litenhet…

Men från Sheldons håll blir förhållandet det totalt motsatta! Hon sitter där som en stor världsvan staty och tittar ut över hela det stora och fascinerande landskapet med alla sina små rörliga föremål och konstiga ljud…

Det är inte hon som tillhör verkligheten, och i sin ensamhet sitter utanför. Det är verkligheten som tillhör henne, där hon redan sitter på insidan – i centrum av universum. Och i värmen!

Igår var jag upp till hassellunden för att se hur långt våren hade hunnit komma under den veckan jag varit sjuk, då jag hade varit utanför händelsernas centrum…

Där hade tiden stått still. Vilket den inte hade gjort för varken mig eller Sheldon…

(Bild 1 – Guldstaden, 2014)
(Bild 2 – Mullsjö, 2016)
(Bild 3 – Häftigt, 2004)
(Bild 4 – Sheldon, 2015)

9602 (4)